Iman har många järn i elden. Ovanpå allt är hon dessutom  frilansjournalist och medredaktör på twitterkontot SyrienNyheter, som dagligen rapporterar om händelseutvecklingen i Syrien. Hur arbetar du med informationen från Syrien?
- Jag har goda kontakter i Syrien sedan tiden jag var där. Ibland har vi kontakt över Skype, satellittelefoner, SMS, mejl, eller över vanlig telefon och då är det allvarligt för dem av säkerhetsskäl. I regel publicerar vi inga obekräftade nyheter. I början var det svårare att skaffa information, många var rädda och var inte vana vid tekniken som idag. Nuförtiden kommunicerar vi dagligen. Samtidigt ser vi att viktiga TV-kanaler har direkt kontakt med dem och då behöver vi inte kontakta dem igen. Vi förmedlar informationen om oroligheterna i Syrien på vår kanal.

- I Libyen, Tunisien och Egypten föll regimerna relativt snabbt. Regimen i Syrien är som en bläckfisk med  långa armar överallt som övervakar allt. Diktaturen har obegränsad makt som styr ekonomin, säkerhetstjänsterna, armén och domstolsväsendet. Regimen är den enda institution som initierar lagar och övervakar tillämpningen av dem. Regimen censurerar allt, men ingen censurerar vad den gör. Under 40 år har regimen i Syrien strypt varje försök till förändring. Den enda förändringen som är tillåten i Syrien är att byta kläderna, och om man tänker lite annorlunda fängslas man, avrättas eller tvingas i exil.

- Å andra sidan så hjälper världssamfundet inte folket i Syrien. Tvärtom. Några regimer stödjer Assad öppet och ytterligare några ger stöd bakom kulisserna. Hade omvärlden menat allvar skulle man åtminstone kunnat ordna lite humanitär hjälp efter mer än ett helt år av uppror. Man får inte glömma här att i det  inte finns någon riktig opposition i Syrien än. Den nybildade oppositionen behöver mycket tid  tills den förstår hur man agerar rätt politiskt  för att få mer stöd av omvärlden.

Varför stödjer Kina,  Ryssland,  Iran, Hizbollah och den irakiske premiärministern Nuri al-Maliki och  ger öppet stöd till diktatorn i Damaskus? frågar jag.
Det handlar alltid om intressen. Kina och Ryssland har ekonomiska intressen av att behålla regimen Assad så länge som möjligt. Och Hizbollahs existens hotas om regimen i Syrien faller. Iran och Irak har också egna intressen av att ha Assad kvar vid makten, men i slutändan är alla inklusive Ryssland och Kina också rädda för förändring som tvingar dem också att ändra sig. Hur långt stödet kan fortsätta beror på hur långt omvärlden är villig att hjälpa folket i Syrien genom att hindra att andra regimer samarbetar med diktatorn mot det syriska folkets vilja till frihet och demokrati.

Osökt talar vi om de kristna såsom armenier, assyrier och syrianer i Syrien. Jag är nyfiken på hur de ser på makthavarna i Damaskus.
För att vara tydlig vill jag säga att de flesta i Syrien är med eller ger stöd till upproret och har samma mål att nå sin frihet och leva sida vid sida i demokrati och jämlikhet.  I alla länder finns det alltid människor som har annorlunda tro eller religiös riktning men bara i diktaturer pratas det om folk i förhållande till deras tro eller etniska tillhörighet.  Jag är ledsen för dem som fortfarande är rädda att regimen faller, eftersom de hittills inte har insett att det är regimen som skiljer dem åt genom att skapa termer som majoritet och minoritet.  Även om det ser mörkt ut just nu för alla i Syrien måste vi förstå att demokratin är en långsam process som kräver sin tid.  Hade våra föräldrar gjort något liknande mot Hafiz al- Assad för 40 år sedan hade Syrien sett mycket annorlunda ut idag. Och vi skulle ha sluppit det här lidandet.

Turkiets hårda retorik och utspel gentemot grannlandet är nästa samtalsämne. Enligt Iman har Turkiet  en egen dagordning och egna stormaktsplaner. Och hon tror knappast att Turkiet är ärligt i sina ambtioner för demokrati i framtidens Syrien.
- Turkiet har velat vara med i spelet redan från början, och det ser man tydligt genom att de var angelägna att vara värdar tidigt för oppositionella möten och konferenser för att allt ska ske under deras tillsyn. Men det turkiska problemet med kurderna gör det svårare för Turkiet att se kurderna i framtidens Syrien och tidigare i Irak få sin självständighet.

Turkiet misstänker att en nybildad demokrati i Syrien  kan orsaka stora problem för Turkiets förhållande till sina egna kurder. Iman hoppas att Baath-regimen i Damaskus ska falla inom kort, men hon är inte optimist. Det ser mycket mörkt ut. Även om folket i Syrien demonstrerar och fortsätter gå ut på gatorna trots allt våld mot dem, klarar inte det syriska folket ensamt  att bemöta flera diktaturregimer som samarbetar för att tysta ner det här upproret. Folket i Syrien behöver hjälp, lite hjälp kanske skulle betyda mycket och göra bilden mycket ljusare än vad det är nu.

Precis som i Yemen och Bahrain levde den ”syriska våren” under många månader i skuggan av Libyenkriget. Västs relationer med landet fortsatte i stort sett som tidigare. Den svenska handeln med Syrien blomstrade trots regimens brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi uppmuntrade de fredliga demonstrationerna men försåg regimen med hjälp att övervaka dem. Varför gjorde inte vi och världen någonting då, när allt började? Klarar FN inte mer än ett krig i närområdet i taget? Överskuggade medias Libyenrapportering allt annat? Kunde kriget ha förebyggts?

FN:s princip ”skyldigheten att skydda” (Responsibility to Protect – R2P) innebär att ingen regering ska kunna leva i tron att omvärlden inte reagerar när den ägnar sig åt att slakta den egna befolkningen. Men vad har FN åstadkommit i Syrien under det år som gått? Egentligen ingenting. Inget vapenembargo, inget vapenstillestånd, inget flygförbud, inga förhandlingar som nått resultat. Trots löften att följa Arabförbundets sändebud, Kofi Annans sexpunktsprogrammet, fredsplan ökar våldet.

Varför är inte utgångspunkten i allt FN-arbete istället en Responsibility to Prevent? Konflikter som hanteras i ett tidigt skede – eller innan de hinner bryta ut – skyddar civila allra bäst.

I Syrien har världssamfundet vare sig förebyggt eller skyddat civila. Hittills har vi, 6-punktsprogrammet med krav på vapenvila, dialog mellan regering och opposition, tillträde för hjälporganisationer m.m. Även det tolkas olika av Ryssland och av Väst. Där Hillary Clinton i huvudsak uppmanar regimen att upphöra med våldsanvändning uppmanar Ryssland i huvudsak oppositionen att upphöra med våldshandlingar. I mitt språkbruk innebär vapenvila att båda parter upphör med våld.

Att vi nu befinner oss i en situation där landet befinner sig i ett inbördeskrig och attacker dessutom sker mot grannländer beror till mycket stor del på de brister som finns i FN-systemet. Det finns inga mekanismer som tar vid efter ett veto i säkerhetsrådet. Om FN haft förmåga att både förebygga konflikt och att skydda civila skulle situationen i Syrien inte tillåtits utveckla sig till det massmord vi ser i dag. Om folkrätten utgick från världens människor i första hand – inte dess stater – och om det var svårare, eller omöjligt, att inte följa FN:s beslut skulle enskilda stater inte kunna lägga in sitt veto beroende på hur de egna relationerna till landet ser ut.

Oavsett hur det går för Annans plan kommer Syrien att behöva stort stöd både humanitärt och institutionellt från det att stridigheterna upphör tills ett demokratiskt system är infört. En demokrati som för att bli framgångsrik måste ta hänsyn till alla folkgrupper i landet och garantera alla grupper både mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter. För att lyckas måste världen stå kvar vid de syriska folkens sida även när medias fokus flyttat till någon annan konflikt i världen.

Bodil Ceballos
(Utrikespolitisk talesperson MP)

Många oroar sig för att  Muslimska Brödraskapet kommer att ersätta den  så kallade sekuläre Bashar al-Assad. Är detta påstående sant?

- Jag tycker att det är överdrivet. Muslimska Brödraskapet är starkt och  välorganiserat men kan inte på några villkor jämföras med Muslimska Brödraskapet  i Tunisien och Egypten. Muslimska Brödraskapet är delat i tre sekter. Muslimska Brödraskapet har vid ett flertall tillfällen meddelat att de accepterar ett civilt, sekulärt och demokratiskt Syrien. Vi har tidigare  sett ayatollorrna kapa den iranska revolutionen 1979, i Egypten kapade man också revolutionen. Nu är det upp till Syriska Nationella Rådet att förhindra att Muslimska Brödraskapet  får mycket makt.

Nordafrika föll diktatorerna relativt snabbt. I Libyen-fallet gav omvärlden t o m militärt stöd. Varför är FN och övriga internationella organisationer så långsamma i hanteringen av den syriske diktatorn, som utsätter sitt folk för ett blodbad?

- Situationen i Syrien är mer komplicerad än i de länder du nämner. Syrien har ett viktigt geostrategiskt läge. Syrien gränsar till viktiga länder. Iran, Hizbullah och Nuri al-Maliki ger mycket stöd till Damaskus. Libyen och Tunisien är mer homogena länder än Syrien, som är en mosaik av folk och religioner. Alewiternas dominans i Damaskus-makten och gränsländernas maktambitioner i närområdet ger en annan status till Syrien. Om regimen i Damaskus faller, kommer det leda till längre och större konfilkter där Turkiet, Libanon och Irak främst dras in. Kina och Ryssland agerade häftigt eftersom de kände sig lurade av FNs säkerhetsråd ifråga om militära aktioner för den libyska oppsositionen ifjol. De ogillar västländernas agerande, rättare sagt inblandning i andra stater utan deras samverkan och ståndpunkter. Det tragiska är att syriska folket har blivit ett offer för någon sorts nytt kallt krig mellan väst å ena sidan och Kina och Ryssland å andra sidan.

Hur länge kan omvärlden tolerera stödet till diktatorn Al-assad?

- Om Syrien fortsätter mörda civila och vägrar respektera Kofi Annans sexpunktsprogram kommer antalet flyktingar till Libanon, Turkiet och Jordanien att öka. Den humanitära situationen kan få omvärlden att agera utan stöd från FNs säkerhetsråd. En oacceptabel humanitär katastrof kan även påverka Kina och Ryssland att anta en hårdare FN-resolution mot Syrien.Vi får inte heller glömma  Gulfstaterna och Saudiarabien, som bedriver  påtryckningar gentemot Kina och Ryssland för att överge Bashar al-Assad i  Damaskus. Även Nato-landet Turkiet, som kränkts av syriska militär-attacker på sitt territorium, kan agera militärt gentemot Syrien utan tillstånd av FNs säkerhetsråd.

Syrien är en mosaik av etniska och religiösa minoriteter såsom kurder, druser, kristna osv. Alla dessa verkar inte vilja att det blir ett regimskifte i Damaskus. Varför?

- Drusernas ledare i Libanon, Walid Jumblatt,  har tagit ställning mot al-Assad sedan i somras i olika sammanhang. Druserna i Syrien antas välja Jumblatts linje, men de har haft en låg profil i demonstrationerna. Välkända druser har anslutit sig till revolutionen. Armenierna är neutrala och håller låg profil. Armenier och syrianer har blivit rädda av de repressalier som mött kristna i Libanon, Egypten och Irak. Syrianerna ger helhjärtat stöd till al Assad medan assyrierna stödjer oppositionen. Många av de välkända profilerna är kristna. Även i den syriska oppositionen i Sverige kan man ofta se de kristna i demonstrationer.

För alewiterna handlar det om liv och död, men nya tecken kommer om att en del av alewiterna i Församlingsrådet ”vill sluta bränna sig för al-Assads skull”. Dessa har börjat kontakta oppositionen och försöker distansera sig från Baath-regimen.
Nouseyri och ismailiter är två sekter bland  alewiterna. De religiösa auktoriterna är ismailiter och de har börjat till en viss del också distansera sig från al-Assad-regimen. Enligt vissa rykten har en del västmakter via Libanon tagit kontakt med vissa militärer i den alewitiska regimen för att genomföra en militärkupp. Resonemanget går ut på att en sådan militärkupp skulle förhindra ett långvarigt och blodigt inbördeskrig, ett regionalt krig, avlägsna Baath-regimen och förhindra att radikala islamister tar makten i Damaskus.

Grannlandet Turkiet verkar samarbeta med det oppositionella Syriska Nationalrådet, som vägrar ge kurderna kollektiva rättigheter. Hur oroligt är Turkiet för kurdernas rättigheter i Syrien när Bashar al-Assad lämnar scenen?

Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu har i samtal med de kurdiska medlemmarna i Syriska Nationella Rådet frågat vad kurderna vill ha i ett Syrien efter al-Assads fall. Kurdernas svar var exakt detta: Kulturella, språkliga rättigheter och självstyre i de kurdiska områdena. ”Det kan vi leva med”, sade Davutoglu inför hela Syriska Nationella Rådet i Istanbul. Davutoglu bad det syrisk-kurdiska Nationalrådet att skicka en delegation för att förhandla med Turket, men kurderna har ännu inte skickat en delegation.

Tror du att Baath-regimen i Damaskus kan falla inom kort?

-Enligt min bedömning kan det bara dröja några månader innan al-Assad faller. Det handlar inte om al-Assad ska falla, frågan är när han faller.

Tack vare de sociala medierna såsom facebook och twitter får vi dagligen nyheter, bilder och filmer från det syriska upproret som började den 15 mars 2011. I mer än ett år har så gott som dagligen hundratusentals människor demonstrerat på gator och torg i enpartidiktaturen Syrien för sina grundläggande mänskliga rättigheter utan att FN, EU, NATO eller stormakter agerat starkt. Att Syriens krigsmakt lemlästar varje timme civila syrier, vars enda brott är att de vill göra sina röster hörda, verkar inte skaka makthavarna i Moskva och Peking. FN:s beslutsapparat är så pass krångligt att dess säkerhetsråd, först 13 månader efter upproret, beslöt att sända FN-obersvatörer till Syrien.

Av någon anledning är det internationella samfundet förlamad inför det massmord som utspelas inför våra ögon, inte minst på Youtube.

I en sammanställning som nyhetstjänsten @SyrienNyheter på twitter gjort och avser tidsperioden 15 mars 2011-  16 april  2012 har 13 480 invånare mördats av Al Assads säkerhetsstyrkor varav 983 barn, 513 har avlidit under brutala tortyrmetoder. Det är cirka 30 personer per dag!  855 av offren är kvinnor som i många fall tvingats klä av sig nakna och/eller våldtagits innan de har slaktats inför sina nära anhöriga i tortyrkammaren Syrien. En miljon människor befinner sig på flykt. Fler än 60 000 saknas. 212 000 personer har arresterats på 13 månader. Amnesty International beskrev sin ögonvittnebaserade rapport om Syrien som  ”en grym katalog över tortyr och andra illdåd.”

Det finns olika grader i helvetet. Allra svårast är att 769 barn under 18 år har mördats, inte sällan inför ögonen på sina föräldrar, under fruktansvärda och olidliga former. Vi har svårt att ta del av bilder och filmer som visar torterade, våldtagna små barn. Dessa oskyldiga barns hjälpsökande blickar är outhärdliga och kommer säkert att följa oss många år framåt i våra liv.

Varför är omvärlden tyst inför grymheterna som drabbar vanliga människor i Syrien? Är det geopolitiska, ekonomiska eller stormaktspolitiska intressen som gör att människorna i Syrien fortsätter att lida?
För att få klarhet i den syriska knuten sökte Svartvitt upp exilsyrier, Syrienkännare och svenska politiker. Det blev ett intressant temanummer.
Kurdo Baksi

ANSVARIG UTGIVARE

Fick läsa böckerna innan de trycktes
Erland Larsson är en av de första som läst Millenniumböckerna innan trilogin blev en internationell bestseller.
     – Långt innan böckerna trycktes och medan Stieg levde fick jag läsa ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. Böckerna var överraskande bra och  spännande. Jag kunde inte lägga böckerna ifrån mig. Jag föll pladask, säger Erland Larsson med glädje i rösten.
     – Stieg ringde mig och frågade om jag gillade böckerna. Jag svarade att jag tyckte om böckerna men att det var för mycket sex. Stieg svarade: ”Jag vet. Sex säljer.”
     Jag kan inte låta bli att fråga om Stieg och hans familj anade att Millenniumböckerna skulle sälja i 60 miljoner exemplar inom loppet av sex år. Fler än tio miljoner böcker per år.
     – Ingen trodde att Millenniumböckerna skulle sälja så mycket. Inte ens Stieg trodde det!

Stolt före Millenniumböckerna
Men hur känns det att vara far en sådan känd och respekterad son som hyllas runt om i världen?
     – Naturligtvis är jag mycket stolt över Stieg. Du ska inte tro mig, men jag var nog mera stolt över Stieg innan Millenniumböckerna, överraskar Erland Larsson mig.
     Han utvecklar sina tankar.
     – Jag var mycket stolt när han publicerade faktaböckerna som handlade om nynazistiska och rasistiska rörelser. Han fick åka runt och hålla föredrag. Jag tyckte att han var så duktig. Jag skröt ofta om Stieg då, avslutar Erland.
     En annan som är mycket stolt över Stieg är hans lillebror Joakim. De delade rum i många år och han berättar gärna om deras barndom.
     – Stieg berättade alltid historier, äventyrshistorier och barndeckare, typ Femböcker. Efter att Stieg fått en skrivmaskin i present började han skriva ner historierna nätterna igenom. På grund av hans skrivande och allt oljud kunde ingen sova i rummet, säger Joakim Larsson.
     – Då ordnade pappa källaren i huset så att Stieg i lugn och ro kunde ägna sig åt sin skrivhobby. Stieg var ofta i källarrummet. Jo, en sak glöms ofta bort. Stieg skrev också mycket fanzines och science fiction.
     – Som barn älskade jag alla historier Stieg berättade. I de riktigt spännande historierna utsåg han mig till huvudrollsinnehavare. Då blev man riktigt glad och imponerad. Stora händelser för ett så litet barn. Jag gillade historierna bara därför. Jag levde mig in i historierna.
     – Många decennier senare noterade jag att han använde sig av samma grepp i Millenniumböckerna. Han gav sina kompisar, som du, biroller i Millenniumtrilogin, berättar Joakim Larsson vidare.
     Förutom skrivandet odlade Stieg tillsammans med sin bror Joakim stort filmintresse – ett intresse som kan ha gett inspiration till Millennium många decennier senare. Att deras far Erland var biografvaktmästare vid biografen Odeon var mer än välkommet. Jag minns att Joakim Larsson en gång berättat för mig att den biografen har nu förvandlats till hotell Scandic Plaza. Just därför bodde jag på det hotellet en natt vid ett föreläsningstillfälle i Umeå.
     – Vi såg alla filmerna på Odeon på veckodagarna och matinéerna på helgerna, minns Joakim Larsson.
     Trots att Stieg inte antogs till Journalisthögskolan 1972 var såväl Erland som Joakim tidigt övertygad om att Stieg skulle bli en framgångsrik skribent som journalist eller författare. Eller både och!
     – Vi visste hela tiden att han ska bli författare och journalist. Många säger att Stieg har sålt så många böcker. Jag brukar skoja att det finns sju miljarder människor men Stieg har sålt bara sextio miljoner, inflikar Joakim med glimten i ögat.
     Förresten, vad hände med Journalisthögskolans avslagsbrev till Stieg?
     – Den engelske förläggaren för Millenniumböckerna frågade oss i år om vi kunde bidra med något personligt i auktionen. Han har gjort en specialgåva med alla Millenniumböckerna och frågade oss om vi kunde avvara Journalisthögskolans avslagsbrev.
     Avslagsbrevet såldes på auktion i London den 15 december. Inkomsterna tillföll tidskriften Expo.

KURDO BAKSI

Hur uppfattade du Stieg som människa?
Stieg var en märkvärdig och begåvad människa. Men han fick inte utlopp för sin talang på TT; där var han var en ordblind tillverkare av rätt fula teckningar med text.

Använde sig TT av Stiegs begåvning?
Nej, TT hade aldrig vett att utnyttja Stiegs kvaliteter. Han hindrades ju under alla decennier där att skriva de vettiga texter han förvisso hade kunnat bidra med. Ytterst sällan uppmanades han att skriva ett riktigt telegram; regeln var att han inte fick. Inte att undra på att han vände all uppmärksamhet mot det han gjorde utanför TT. Där kunde han använda sin begåvning. Han utnyttjade TT:s kaffeautomat, telefoner och datorer men lade inte energi på det som var hans arbetsuppgifter.
     Det kan synas patetiskt att en person med sådana kunskaper om utrikespolitik – och med förstahandskunskaper om Eritrea och Grenada – inte fick skriva för utrikesredaktionen. Å andra sidan ingick det i hans stil att inte ´anpassa sig. Han var inte beredd att avstå från förklenande uttryck om högerpolitiker, ’klantskallar’, ’tokstollar’ och liknande. På det viset straffade han ut sig själv. Han lade sina kvaliteter utanför TT under de två decennier han var anställd där.

Hur var Stieg som arbetskamrat?
En trött och tystlåten Stieg använde TT som källa till stadig inkomst. Uppenbart sysslade hans tankar med världen utanför TT. Någon gång hamnade vi i diskussioner; som den gång 1994 när han försökte övertyga mig om att Tyskland egentligen fortfarande var fascistiskt. Där framgick tydligt hans trotskistiska analys av Europa: så kallad demokrati är bluff. Eller hans famösa nyhetsteckning där palestinska orter på Västbanken kallades ”arabiska bosättningar”. Proisraelisk var han ju.
     Jodå, han kände folk på TT som insåg hans verkliga kvaliteter; Kenneth Ahlborn och Per Jarl kunde han nog prata med. Men med de flesta andra knep han käft och tänkte på saker utanför TT som Expo.

Hamnade du i diskussioner med Stieg någon gång?
Jag minns rätt många diskussioner med Stieg, ibland förda klockan fem på morgonen när han tog en sista kopp kaffe vid automaten och jag just kommit till jobbet och tog min första mugg. En gång ondgjorde han sig över en antirasists – Jean-Claude Njems – destruktiva debatteknik, en annan gav han en förbluffande noggrann beskrivning av den rumänske fascisten Codreanu.

MARTINA MACCAFERRI
Övers. från engelska: Kurdo Baksi

THOMAS GUSTAFSSON
Korrespondent bosatt i Madrid med Spanien och Latinamerika som arbetsfält. Författare till en rad fackböcker om Spanien och Kuba.