Svartvitt

”Sex säljer” – Stieg Larsson i samtal med sin far

Svartvitt — Sat, 04 Feb 2012 12:44:09 +0000

ERLAND OCH JOAKIM LARSSON
”Vi är stolta över Stieg”
Född den 15 augusti 1954 i Skellefteå hamn. Grundskolan på Hagaskolan. Gymnasietiden på Dragonskolan i Umeå. Militärtjänst som infanterist på I20 i Umeå. Driftledare på pappersmassafabriken i Hörnefors. Sommarjobb som diskare på den anrika Sävagården. Avslagsbrev från Journalisthögskolan. Resor till Algeriet, Eritrea, Etiopien, Kenya, Uganda. Anställning som nyhetsgrafiker på TT. Norden-korrespondent för den antirasistiska Searchlight. Resa till Grenada. Och Expos födelseår 1995. 1997 tufft år för Expo och Stieg. Expo blir Svartvitt med Expo.Vid sekelskiftet lämnar han TT. Och 2003 försvinner motgångarna. Expo går egna vägar och Stieg är nära att förverkliga sina författardrömmar: att skriva kontrakt för sina tre världskända deckare samtidigt.
Resten är som man säger svensk historia.Alla försök till en snabb sammanfattning av Stieg Larssons liv är lönlösa. Trots att det har skrivits flera biografier om Stiegs liv har inte människornas nyfikenhet om myten Stieg har avtagit: Allt som Stieg varit med är nu av mycket intresse för omvärlden.
     Vid det här laget är det känt att Stieg är en duktig författare. Men när började hans intresse för skönlitteratur? Jag måste ställa den frågan till Stiegs far Erland Larsson.
     – Stieg var tolv-tretton år gammal när han började skriva korta texter. Han bad om en skrivmaskin trots en sådan var dyr för oss. Vi köpte en skrivmaskin på Facit-butiken i Umeå. Vi hade inte råd att betala hela beloppet på en gång så det blev avbetalning, säger Erland till Svartvitt.
     Stieg Larsson var såväl familjekär som lokalpatriot. Han brukade besöka sin far och låna familjens tvåvåningsstuga i Västerbotten för att vila men också för att skriva artiklar och annat. Stieg sökte sig gärna till sina barndomstrakter som också skildras i olika Millenniumböcker.

Fick läsa böckerna innan de trycktes
Erland Larsson är en av de första som läst Millenniumböckerna innan trilogin blev en internationell bestseller.
     – Långt innan böckerna trycktes och medan Stieg levde fick jag läsa ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. Böckerna var överraskande bra och spännande. Jag kunde inte lägga böckerna ifrån mig. Jag föll pladask, säger Erland Larsson med glädje i rösten.
     – Stieg ringde mig och frågade om jag gillade böckerna. Jag svarade att jag tyckte om böckerna men att det var för mycket sex. Stieg svarade: ”Jag vet. Sex säljer.”
     Jag kan inte låta bli att fråga om Stieg och hans familj anade att Millenniumböckerna skulle sälja i 60 miljoner exemplar inom loppet av sex år. Fler än tio miljoner böcker per år.
     – Ingen trodde att Millenniumböckerna skulle sälja så mycket. Inte ens Stieg trodde det!

Stolt före Millenniumböckerna
Men hur känns det att vara far en sådan känd och respekterad son som hyllas runt om i världen?
     – Naturligtvis är jag mycket stolt över Stieg. Du ska inte tro mig, men jag var nog mera stolt över Stieg innan Millenniumböckerna, överraskar Erland Larsson mig.
     Han utvecklar sina tankar.
     – Jag var mycket stolt när han publicerade faktaböckerna som handlade om nynazistiska och rasistiska rörelser. Han fick åka runt och hålla föredrag. Jag tyckte att han var så duktig. Jag skröt ofta om Stieg då, avslutar Erland.
     En annan som är mycket stolt över Stieg är hans lillebror Joakim. De delade rum i många år och han berättar gärna om deras barndom.
     – Stieg berättade alltid historier, äventyrshistorier och barndeckare, typ Femböcker. Efter att Stieg fått en skrivmaskin i present började han skriva ner historierna nätterna igenom. På grund av hans skrivande och allt oljud kunde ingen sova i rummet, säger Joakim Larsson.
     – Då ordnade pappa källaren i huset så att Stieg i lugn och ro kunde ägna sig åt sin skrivhobby. Stieg var ofta i källarrummet. Jo, en sak glöms ofta bort. Stieg skrev också mycket fanzines och science fiction.
     – Som barn älskade jag alla historier Stieg berättade. I de riktigt spännande historierna utsåg han mig till huvudrollsinnehavare. Då blev man riktigt glad och imponerad. Stora händelser för ett så litet barn. Jag gillade historierna bara därför. Jag levde mig in i historierna.
     – Många decennier senare noterade jag att han använde sig av samma grepp i Millenniumböckerna. Han gav sina kompisar, som du, biroller i Millenniumtrilogin, berättar Joakim Larsson vidare.
     Förutom skrivandet odlade Stieg tillsammans med sin bror Joakim stort filmintresse – ett intresse som kan ha gett inspiration till Millennium många decennier senare. Att deras far Erland var biografvaktmästare vid biografen Odeon var mer än välkommet. Jag minns att Joakim Larsson en gång berättat för mig att den biografen har nu förvandlats till hotell Scandic Plaza. Just därför bodde jag på det hotellet en natt vid ett föreläsningstillfälle i Umeå.
     – Vi såg alla filmerna på Odeon på veckodagarna och matinéerna på helgerna, minns Joakim Larsson.
     Trots att Stieg inte antogs till Journalisthögskolan 1972 var såväl Erland som Joakim tidigt övertygad om att Stieg skulle bli en framgångsrik skribent som journalist eller författare. Eller både och!
     – Vi visste hela tiden att han ska bli författare och journalist. Många säger att Stieg har sålt så många böcker. Jag brukar skoja att det finns sju miljarder människor men Stieg har sålt bara sextio miljoner, inflikar Joakim med glimten i ögat.
     Förresten, vad hände med Journalisthögskolans avslagsbrev till Stieg?
     – Den engelske förläggaren för Millenniumböckerna frågade oss i år om vi kunde bidra med något personligt i auktionen. Han har gjort en specialgåva med alla Millenniumböckerna och frågade oss om vi kunde avvara Journalisthögskolans avslagsbrev.
     Avslagsbrevet såldes på auktion i London den 15 december. Inkomsterna tillföll tidskriften Expo.

KURDO BAKSI

TT-kollegan Stefan Hjertén:

Svartvitt — Sat, 21 Jan 2012 07:26:20 +0000

”TT hade aldrig vett att utnyttja hans kvalitéer”
Den pensionerade TT-journalisten Stefan Hjertén lärde känna Stieg redan för tre decennier sedan. Enligt Hjertén hade Stieg all uppmärksamhet utanför arbetsplatsen. Och han riktar kritik mot TT för att de aldrig utnyttjade Stiegs skrivförmåga.

Hur uppfattade du Stieg som människa?
Stieg var en märkvärdig och begåvad människa. Men han fick inte utlopp för sin talang på TT; där var han var en ordblind tillverkare av rätt fula teckningar med text.

Använde sig TT av Stiegs begåvning?
Nej, TT hade aldrig vett att utnyttja Stiegs kvaliteter. Han hindrades ju under alla decennier där att skriva de vettiga texter han förvisso hade kunnat bidra med. Ytterst sällan uppmanades han att skriva ett riktigt telegram; regeln var att han inte fick. Inte att undra på att han vände all uppmärksamhet mot det han gjorde utanför TT. Där kunde han använda sin begåvning. Han utnyttjade TT:s kaffeautomat, telefoner och datorer men lade inte energi på det som var hans arbetsuppgifter.
Det kan synas patetiskt att en person med sådana kunskaper om utrikespolitik – och med förstahandskunskaper om Eritrea och Grenada – inte fick skriva för utrikesredaktionen. Å andra sidan ingick det i hans stil att inte ´anpassa sig. Han var inte beredd att avstå från förklenande uttryck om högerpolitiker, ’klantskallar’, ’tokstollar’ och liknande. På det viset straffade han ut sig själv. Han lade sina kvaliteter utanför TT under de två decennier han var anställd där.

Hur var Stieg som arbetskamrat?
En trött och tystlåten Stieg använde TT som källa till stadig inkomst. Uppenbart sysslade hans tankar med världen utanför TT. Någon gång hamnade vi i diskussioner; som den gång 1994 när han försökte övertyga mig om att Tyskland egentligen fortfarande var fascistiskt. Där framgick tydligt hans trotskistiska analys av Europa: så kallad demokrati är bluff. Eller hans famösa nyhetsteckning där palestinska orter på Västbanken kallades ”arabiska bosättningar”. Proisraelisk var han ju.
Jodå, han kände folk på TT som insåg hans verkliga kvaliteter; Kenneth Ahlborn och Per Jarl kunde han nog prata med. Men med de flesta andra knep han käft och tänkte på saker utanför TT som Expo.

Hamnade du i diskussioner med Stieg någon gång?
Jag minns rätt många diskussioner med Stieg, ibland förda klockan fem på morgonen när han tog en sista kopp kaffe vid automaten och jag just kommit till jobbet och tog min första mugg. En gång ondgjorde han sig över en antirasists – Jean-Claude Njems – destruktiva debatteknik, en annan gav han en förbluffande noggrann beskrivning av den rumänske fascisten Codreanu.

STIEG LARSSON I ITALIEN

Svartvitt — Wed, 18 Jan 2012 13:29:09 +0000

LISBETH SALANDER GER MOD TILL ITALIENSKOR
Stieg Erland Larssons Millenniumtrilogi har sålt fler än två miljoner exemplar i Italien. Trilogin är utan tvekan ett publicistiskt underverk på det tjugoförsta århundradet. I ett land där antalet bokläsare minskar årligen och där den s.k. ”återkommande analfabetismen” når stora proportioner, utgör försäljningssiffrorna för Stieg Larssons böcker ett extraordinärt fall för den italienska förlagsindustrin.
     Bakom denna fantastiska och oförväntade storlek på den italienska läsarskaran kan flera oundvikliga faktorer nämnas. Till att börja med, författarens plötsliga död och den postuma utgivningen av hans verk kan ha bidragit till såväl ett litterärt fenomen som ett internationellt nyhetsintresse: I den italienska pressen förekom många debatter om huruvida ett möjligt samband existerade mellan Larssons bortgång och en terroristisk aggression. På grund av detta ägnar sig de italienska medierna ganska mycket intresse åt författarens personliga såväl som professionella liv. Detta har i sin tur gett mer uppmärksamhet åt hans böcker och har ytterligare försäkrat synlighet ur ett promotionsperspektiv.
     Sak samma, det råder ingen tvekan om att Stieg Larssons böcker har utövat och fortsätter att utöva en magnetisk kraft som hypnotiserat miljoner människor över hela världen. Författarens djuprotade passion och kunskaper om noir genre, valet av sociala ämnen – fundamentalt i hans kulturbakgrund – kan ha skapat grunden för framgångarna. Förutom alla dessa grundläggande preliminära anmärkningar är det som går hem hos den italienska läsarskaran hans förmåga att fläta ihop intriger, utan att tappa det centrala temat, och de oräkneliga händelserna i den sagolika trilogin. Hans naturliga fallenhet för att skapa cliffhangersituationer – att avbryta den narrativa processen vid det mest lämpliga tillfället - har garanterat den italienske läsarens passion för trilogin: De ständiga överraskningsmomenten i Larssons böcker skapar en beroendeframkallande passion hos publiken, som gör det omöjligt att överge läsningen.
     Förståelsen av karaktären Lisbeth Salander, speciellt omtyckt av kvinnliga läsare, är denna: I ett samhälle där det chauvinistiska beteendet är djupt rotad representerar hon det konkreta förkroppsligandet av styrka och oberoende, makt som även för närvarande italienska kvinnor har svårigheter att skaffa. Genom den fiktiva gestaltningen kan de känna sig mer legitimerade och modiga att kämpa för sina rättigheter och känna till villkoren i samhället. Detta representerar det utmärkta exemplet på litteraturens sociala relevans.
     Det är kanske i den utmärkta kombinationen av alla de ovannämnda elementen som hemligheten bakom Millenniumtrilogin ligger.

MARTINA MACCAFERRI
Övers. från engelska: Kurdo Baksi

Svartvitt Nr 4, 2011

Svartvitt — Mon, 16 Jan 2012 19:17:04 +0000

Nya sidor av Stieg
Antirasisten, feministen, journalisten
Utgiven: Januari 2012

LISBETH SALANDER ÄR EN FÖREBILD FÖR SPAJORSKOR

Svartvitt — Thu, 12 Jan 2012 20:03:08 +0000

Aldrig tidigare har en bokserie gjort en sådan succé i Spanien som Millennium. Stieg Larssons berättelse om Lisbeth Salander tog spanjorerna med storm. Böckerna toppade alla listor. Mer än tre miljoner exemplar sålda i ett tjugotal olika upplagor. Filmerna visades inför fullsatta biografsalonger.
     Millenniums framgång är ett fenomen, en hajp av aldrig tidigare skådat format. Trilogin skapade ett otroligt sug efter svenska kriminalromaner i Spanien. När alla svenska storsäljare hade getts ut kunde därför också många okända svenska författare hoppa på tåget. Ett tjugotal svenska deckarförfattare, av vilka flera aldrig slagit igenom i Sverige, finns nu utgivna i Spanien. Marknaden för svenska kriminalromaner är nu mättad. Det går inte längre att sälja en enda bok till med löftet: ”Detta är en ny Stieg Larsson”. Boomen för La novela negra sueca som de svenska kriminalromanerna kallas är över.
     Det intressanta med Millenniums framgång här i Spanien är att Stieg Larsson och hans Millenniumtrilogi var helt okänd bland allmänheten när den första boken gavs ut. Inga kampanjer genomfördes vid lanseringen. Det fanns förstås ett växande intresse för kriminalromaner. Henning Mankell hade redan slagit igenom bland deckarläsarna och en mindre grupp entusiaster hade till och med läst någon bok av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Men ingen var speciellt intresserad av just svenska kriminalromaner. Ingen kunde därför ana vad som skulle ske när den första romanen av Stieg Larsson släpptes.
     Stieg Larssons genomslag i Spanien är helt och hållet ett gräsrotsfenomen. De första som läste romanen tipsade sina vänner som i sin tur tipsade sina vänner och snart var bollen i rullning. Böckerna blev kult. Snart fanns mängder med bloggar och litterära sällskap som diskuterade boken och dess huvudperson Lisbeth Salander. Samtidigt växte myten runt författaren Stieg Larsson.
     När del två i trilogin kom ut låg första boken i serien överst på alla försäljningslistor. Till skillnad mot i Sverige lästes och diskuterades nu boken också i de finaste litterära salongerna och recenserades med stort allvar på kultursidorna. En av alla kulturpersonligheter som hyllade Stieg Larsson var författaren Mario Vargas LLosa som skrev en essä om romanerna i den spanska dagstidningen El País.
     Under sommaren 2008 började de första spanska Stieg Larsson-turisterna dyka upp i Stockholm. De skulle snart räknas i tiotusental där de vandrade runt på Södermalm i Lisbeth Salanders kvarter. En av dem som gick i Lisbeth Salanders fotspår var Spaniens premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero som under ett besök hos Sveriges Fredrik Reinfeldt sommaren 2009 lyckades pressa in en halvtimme extra för en privat Millennium-rundtur.
     Romanen började nu också spela en politisk roll i Spanien. Stieg Larsson fick postumt ta emot flera utmärkelser. Det största priset fick han för kampen mot våldet mot kvinnor. Det togs emot i Madrid av Larssons livskamrat Eva Gabrielsson och överlämnades av Spaniens justitieminister och jämställdhetsminister.
     Varför slog Stieg Larsson så stort just i Spanien? Även i Latinamerika och i länder som Frankrike och Italien har böckerna varit enormt stora, men i inget annat land har de påverkat alla delar av samhället på samma sätt som i Spanien. Kan det vara så att spanjorerna och framför allt de spanska kvinnorna gillar att läsa om en tuff tjej som slår tillbaka mot mäns våld mot kvinnor? Eller är det den exotiska bilden av Sverige? När jag diskuterar frågan med trilogins översättare till spanska, Madridbaserade Martin Lexell, är han inne på den första förklaringen. Det saknas starka kvinnliga förebilder i den spanska litteraturen och här kunde Lisbeth Salander fylla ett stort tomrum. Men genusperspektivet räcker naturligtvis inte. När man frågar Stieg Larssons läsare om varför de gillade böckerna får man framför allt också veta att det var bra böcker. Spännande berättelser finner alltid många läsare.

THOMAS GUSTAFSSON
Korrespondent bosatt i Madrid med Spanien och Latinamerika som arbetsfält. Författare till en rad fackböcker om Spanien och Kuba.

STIEG LARSSON I FRANKRIKE

Svartvitt — Thu, 12 Jan 2012 20:00:55 +0000

MILLENIUM – EN FÖRLÄGGARES DRÖM
Agneta – min väninna sedan slutet av sextiotalet – skickade Millennium-manuset till mig en snöig decemberkväll. Manuset nådde mig i ett bifogat mejl när jag fortfarande bodde uppe i bergen i Cévennes. Jag hade hunnit trycka de två tusen sidorna någonstans i dalen. Det var december, snö, natt och kylan omringade huset. Norska ugnen gick på fullt. Jag hade mer än tillräcklig med ved.
     Jag började läsa. Och någonting hände. Ja, kanske var inte historien om rättegången det bästa jag hade läst… men jag ville veta mer om det här med de torkade blommorna… och läste mer, och mer. Och sen kom Lisbeth. Gode gud, Lisbeth!
     Och sen kom kvällen, och min fru som ville ta mig ur läsningen. ”Du, ursäkta mig, men något händer med det här manuset… Ät, och tack om du kan ge mig en sandwich och en öl”, svarade jag. Och två timmar senare blev det en sandwich till eller två, plus en öl, eller två… Ja, mitt i natten läste jag fortfarande. Och morgonen såg hon mig fortfarande där, sittande vid ugnen, med en kaffekopp i handen och ögonen fastkedjade på manussidorna.
     Ja något hände, som var mycket enkelt att beskriva: jag kände mig som när jag var arton år gammal, och läste som en galning, utan fördomar, utan professionella kriterier, när jag helt enkel njöt av att läsa, ensam i min värld, ensam med historien. Och en tanke till: Om det här manuset fungerar på mig, river ner alla mina erfarenheter, river sönder alla mina vanliga arbetsramar… varför skulle den inte göra samma sak, även förstärkt, på många andra läsare? Ja, många!!!

En förläggares dröm?
Jag kommer inte ihåg hur länge det tog mig att läsa de fler än två tusen sidorna, om det var två dagar och en natt eller två nätter och en dag… En sak är säker, innan slutet hade jag bestämt mig, oavsett alla vanliga kriterier, oavsett om det fanns planer på en deckarserie på förlaget: det här manuset ville jag se i bokform, på franska, hos mig. Jag ville översätta den, och ge ut den.
Jag lämnade de sista hundra sidorna åt sidan och tog telefonen i handen.

MARC DE GOUVENAIN
Fransk förläggare som upptäckte Millenniumtrilogin för de franska läsarna och är översättare av trilogin

Svartvitts temanummer om Stieg Larsson ute

Svartvitt — Wed, 28 Dec 2011 09:31:03 +0000

SJU ÅR SEDAN MIN STOREBROR GICK BORT

Nästan alla vardagseftermiddagar brukade en man med svart axelremsväska och glasögon äntra mitt kontor för att röka minst en cigarett och dricka en kopp kaffe. Denne man var antirasist, feminist, internationalist och journalist. Och ägde det största arkivet i Skandinavien över rasistiska, nazistiska, högerextrema och främlingsfientliga krafter. Inte anade jag då att denne västerbottniske ödmjuke person skulle gå till historieböckerna. Ännu mindre anade jag att journalisterna från 50 länder skulle söka upp mig för att tala om just denne man som alltid bar sin axelremsväska.

Denne antirasist heter Stieg Larsson och syns överallt i världen med ännu en titel, ”Millenniumförfattare”. Stieg är unik i svensk historia. Ingen svensk har någonsin sålt så många böcker av en trilogi under en så kort tid som Stieg Larsson.
Fenomenet Stieg Larsson erövrar land efter land med sina eviga och oförglömliga karaktärer Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist.
”Män som hatar kvinnor”, ”Flickan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes” har sålts i över 60 miljoner böcker i 50 länder. Nästan varje svenskt hushåll hyser en Millenniumbok. Böckerna har för länge sedan passerat en omsättning på en miljard kronor. Filmatiseringen av Millenniumböckerna har funnit en miljonhövdad publik runt om i världen. Strax före Jul har Millenniumfilmerna Hollywoodpremiär.

Som vän till Stieg är jag stolt över vad han har åstadkommit efter att ha lämnat vår planet endast femtio år gammal. Jag tycker man ska resa en staty över honom i hans uppväxtorter Skellefteå eller Umeå. Ja, varför inte döpa ett torg eller en gata efter Stieg Larsson eller Lisbeth Salander i södra Stockholm där det regelbundet anordnas välbesökta Millenniumvandringar på många olika språk? Människor Millenniumturistar till Sverige och spenderar pengar just för att de har läst Stieg Larssons böcker. Otroligt men sant!

Den tidning du håller i handen betydde mycket för Stieg Larsson. Det var genom sammanslagningen med Svartvitt som Expo återuppstod 1999. Jag kände Stieg i över ett decennium och samarbetade på många fronter. Förutom tidskriftssamarbetet blev jag vid två tillfällen Stiegs förläggare. Tillsammans skapade vi opinionsbildning mot rasism och främlingsfientlighet i form av upprop, tidningsartiklar, seminarier och föreläsningar. Han kallade mig för ”lillebror” och jag honom för ”storebror”.

Med alla dessa fakta i bakgrunden var det dags att tillägna ett helt temanummer åt min vän och antirasisten Stieg. Svartvitt har letat upp främst vänner och kollegor till Stieg som såväl hyllar som kritiserar honom.

Majoriteten av dessa har först nu kunnat samla mod för att ge sina bilder av Stieg. Ett särskilt tack till dem.

Med vänliga hälsningar
KURDO BAKSI
Ansvarig utgivare

Svartvitt Nr 2-3, 2011

Svartvitt — Mon, 07 Nov 2011 15:17:24 +0000

Rädd för islam?
Läs om islamofobi i Frankrike, Italien och Spanien
Utgiven: September 2011

Mellan Gud och mig

Svartvitt — Mon, 07 Nov 2011 14:36:10 +0000

När jag skrev om Ramadan i en krönika var det en tjej som skickade ett argt mail och sa att jag inte alls var muslim och inte kunde någonting om islam, och därför inte hade rätt att fasta.
     Varför måste jag hela tiden bevisa vem jag är?
     Strax före en planerad resa till Israel med en vän till mig som är judinna hade det varit flera otäcka incidenter med såväl Hamas som israelisk polis. Men jag åkte i alla fall och det var en av de roligaste upplevelser jag har haft. När vi var i Jerusalem gick jag i basaren i Gamla stan, vars ena del är palestinsk och den andra judisk. De judiska säljarna trodde att jag var judinna, och de palestinska trodde att jag var muslim. De drog i mig och lockade med olika föremål. När jag gick förbi två falafelkiosker, den ena muslimsk, den andra judisk, bråkade de om vem som hade godast falafel, om huruvida falafel egentligen är arabiskt eller judiskt.
     Min vän kände väl till Jerusalem, eftersom hennes morföräldrar bodde där, och hon har varit där nästan varje sommar. Hon visade mig klagomuren och en kyrka som ligger ett kvarter därifrån. Därefter kom vi till Klippmoskén. Vid entrén stod det: ”Inträdet kostar för turister 100 kronor, judar 50 kronor, muslimer 0 kronor.”
     Jag skulle just kliva in då en man med skägg stoppade mig och sa på engelska med en arabisk brytning:
     – Stopp. Du kan inte komma in. Du måste köpa en biljett.
     Jag sa till honom att jag faktiskt var muslim och inte behövde betala. Då tittade han på mig och sa:
     – Är du muslim? Se på dig själv, hur du är klädd.
     Jag blev helt chockad; jag hade tagit på mig en lång klänning då jag visste att man inte kan gå med kort-kort eller vara för lättklädd i en religiös stad. Jag var envis och sa:
     – Men jag är ju muslim? Varför tror du mig inte?
     – Passet!
     – Jag har det inte med mig. Men jag är muslim.
     Han började prata arabiska med mig
     – Jag förstår inte. Jag är kurd.
     – Aaaa kurd,sa han och lyste upp som en sol.
     – Selhadin den store var kurd.
     – Min pappas namn är Selhadin, sa jag.
     – Varför sa du inte det från början?
     Han tog in mig och berättade historien om Klippmoskén. Några kvinnor i burka bad högt i moskén och jag satte mig ner och började be högt jag med, med en fras jag hade lärt mig av min farfars bror. Kvinnorna tittade lite förvånat på mig, och jag hörde dem skratta. Min skäggiga, från början stränga, guide hade nu börjat le och sa till kvinnorna att inte skratta och istället vara stolta över att jag försökte.
     Vem har rätten att säga att jag inte är den jag är? Vem bestämmer att jag ska tro på något eller inte. Så länge jag känner i mitt hjärta att jag är muslim kan ingen ta det ifrån mig. Det är något mellan Gud och mig.

NISTI STERK
”Nisti Sterk är skådespelerska, stand-upkomiker och författarinna. Just nu är hon aktuell med boken ”Virgin Merry” (BladhbyBladh)

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

Den orättvisa mediebevakningen drabbar alla

Svartvitt — Mon, 07 Nov 2011 14:32:00 +0000

Den 28 februari i år deltog jag i TV4-programmet Kvällsöppet med Ekdal, en extrainsatt sändning där den nya arabvärlden stod i fokus.
     Till denna sändning efterlystes personer från Libyen, Egypten och Tunisien. Eftersom att jag har mitt ursprung i Libyen tillfrågades jag att medverka. Till en början var jag tveksam till att medverka eftersom programmet och debattupplägget i Kvällsöppet har tidigare inte fallit mig i smaken.
      Jag avböjde snällt bl a på grund av detta. Då jag fick förklarat för mig att just denna extrainsatta sändning skulle ha en annan infallsvinkel och vara mer av en diskussion lät det mer intressant.
     Jag såg en möjlighet att få lyfta fram frågor som tidigare inte avhandlats tillräckligt och såg en logik i programkonceptet. Jag redogjorde för kontaktpersonen på TV4 att jag inte skulle medverka om jag enbart skulle få sitta som publik och inte ha en chans till att yttra mig. Det såg jag som poänglöst.
     Hur blev resultatet kan man undra, fick jag yttra mig?
     Vi ”araber” som hade inbjudits till programmet satt alla i ett eget hörn under hela sändningen. Ingen av oss fick yttra sig om den demokratiska vågen i arabländerna. Det var den specialinbjudna panelen av experter, som satt på andra sidan av studion, som hade sminkats och åkt taxi till tv-huset, det var denna grupp som fick komma till tals. Där satt vi, minst 15 araber och enstaka personer med svensk härkomst, där satt vi och såg på medan denna panel talade och spekulerade kring händelserna i våra hemländer. Denna expertpanel som till 99 procent bestod av personer med svensk etnisk härkomst diskuterade arabländers framtid och hur Sverige och EU kan komma att påverkas av denna revolution.
     Inget illa menat om panelen men hur tänkte TV4 när de bjöd in oss?
     Inser ni ironin och galenskapen i det hela? Kan ni förstå hur förnedrade vi efter denna sändning kände oss när vi insåg att vi inte fått en möjlighet att tala? Under en reklampaus ställde sig en man som inbjöds pga sin etnicitet och frågade programledaren Lennart Ekdal när vi skulle få tala. Han fick svaret att det funnits andra forum för oss att tala och att det kommer finnas andra tillfällen, men just idag skulle han få sitta tyst på sin stol och lyda.
     Efter sändningen utbröt det lite av tumult i lokalen eftersom folk var upprörda över situationen. Vi kände oss lurade och insåg inte att vi inbjudits till förnedringstv. Skulle inte gjort ett uns skillnad om en grupp från Gotland inbjudits mer än att man tydligt kunde se att där satt nog ett gäng araber: ”Visst är dem söta, får man klappa?”
     TV4 ska vara tacksamma för att vi inte ställde oss upp och gick under sändningen vilket vi borde ha gjort.
     Vi fick medhåll från vissa i produktionsbolaget som förstod hur vi kände oss och berättade för oss att vi med all rätt bör göra något åt detta. Den ansvariga för programmet förklarade för oss att vi fått det hela om bakfoten och att vi inte alls skulle givits något chans till att tala. Ekdal svarade mig i ett mail att han beklagade över det som hände, att det hela missköttes men att han personligen inte ansvarar över vilka som inbjuds. Alla skyller på någon annan.
     Det som däremot oroar mig mer om vi bortser från förnedringen mot oss är hur TV4 i detta fall resonerade. Kanalens okunskap som de inte är ensamma med, i att planera rättvisa program med ett brett perspektiv.
     Resultat består, vi blev förödmjukade, kränkta och fick med knytnäven i handen klockan tolv på natten ta tunnelbanan hem medan de finare gästerna fick åka taxi och sminka av sig.
     Vi väntar ännu på upprättelse, en offentlig ursäkt från TV4 och programmet och hoppas att ni samt andra mediekanaler tar er en riktig funderare över vilka ni bjuder in och till vilket syfte. Som det ser ut idag är det riktigt pinsamt och beklagligt hur vi porträtteras i media.

FARIDA AL-ABANI

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011