NISTI STERK
”Nisti Sterk är skådespelerska, stand-upkomiker och författarinna. Just nu är hon aktuell med boken ”Virgin Merry” (BladhbyBladh)

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

FARIDA AL-ABANI

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

PÅ MARSCH MOT SVERIGES MUSLIMER

Ett land med muslimer, ett utan

Syntar svajar i tryckande moll. Scener från självmordsattentaten i London rullar fram i slowmotion. En kvinna i vit sjukhusdräkt springer framför en ambulans, en man med blodigt bandage sätter sig upp på en bår medan Tony Blair talar: ”Låt inget tvivel råda: spelets regler förändras.”
     Klipp: över till två palestinska martyrer in spe, framför Hamas gröna fana. En av dem förklarar i ultrarapid att ”det är en ära att döda alla dessa människor. Islam är inte en religion av tomt prat. Vi måste vara handlingens folk.” Klipp: en burqa täcker en formlös kvinnokropp. Klipp: Sveriges kartbild spetsas blodig av en kniv, en maskerad palestinsk gerillasoldat reser handen i en sieg heil-gest, självmordsbombarkandidater i vita särkar och bombbälten gör segertecken, män böjer sig till bön i en moské och i bakgrunden, inlagd i de svajande syntarna, hörs nydemokraten Vivianne Franzéns röst från år 1993: ”Hur länge dröjer det innan våra svenska barn ska vända ansiktet mot Mecka?”
     Malmö domineras redan av sina muslimer: in fälls Fox News reportage i Eurabia-serien, tonsatt med en ny syntslinga. Bilder från Rosengård interfolieras med porträtt av al-Qaida-ledaren Ayman al- Zawahiri och en palestinsk kvinna med ett spädbarn i famnen. Barnet har en Hamasbindel runt pannan. Beslöjade flickor sitter runt ett bord i en Malmöskola, en man piskar en kvinna till det pålagda ljudet av skärande skrin, en demonstrant håller upp ett plakat med texten ”hugg huvudet av dem som skymfar islam” och nu går syntarna upp i technotakt, strömmen av pilgrimer flyter genom Mecka, obestämda massor av muslimer marscherar fram medan Mona Sahlin smilar i slöja, invandrarkillar sparkar på en liggande svensk, nya demonstranter höjer plakatet ”islam ska dominera” och en islamisk fana vajar från Vita husets tak.
     Sedan svartnar skärmen. Endast speakerrösten från Fox News hörs. Han upprepar: ”Föreställningen om vad det betyder att vara svensk håller på att förändras. Föreställningen om vad det betyder att vara svensk håller på att förändras.Föreställningen om vad det betyder att vara svensk …” Hans röst tonar bort, i stället dunkar ett hjärtas slag, och över den svarta skärmen skrivs nu en vit text: ”Vårt Sverige är i förändring. Men det finns hopp.”
     Detta är peripetin. Filmens helsvarta, första del övergår i den andra, helvita. Här kommer förlösningen: Sverigedemokrater tågar fram under blågula fanor. Till tonerna av ABBA-dängan ”Super trouper” i flåshurtig technoversion tar ledaren Jimmie Åkesson täten.
     En företrädare för partiet sitter i en äng med hundkäx, ett rapsfält glänser i solen följt av Visby ringmur, en fjällhund intill en motorsåg, en gammal stenbro över en sakta flytande älv, väderkvarnar, pensionärer på bänkar, blonda män som poserar framför kameramannen, försäljare av SD-kuriren, dansande barn runt midsommarstången, en runsten.
     Inte en muslim så långt ögat når. Med denna film laddade Sverigedemokraterna sina valarbetare inför valet 2006, då partiet nästan sexdubblade sina kommunala mandat – från 49 till 281 mandat, spridda över 144 kommuner, eller nära varannan kommun i landet – stannade på tröskeln till riksdagen med 2,9 procent av rösterna och fick sitt genombrott som utövare av politisk makt i Sverige.

Fascismen finner sin fiende
När röken lättade efter andra världskriget återstod bara aska av den svenska fascismen. Hur skulle den kunna resa sig igen? Den rasbiologiska antisemitismen var utbrunnen och kunde i fortsättningen endast glöda som vanära. Att hålla fast vid paroller om den ariska rasens överlägsenhet, den tyska nationens storhet och det äckliga judeväldets hot mot Sverige och förvänta sig omgivningens respektfulla intresse var inte längre möjligt. Fascismen –eller, som den själv föredrog att kalla sig, ”den nationella rörelsen” – måste identifiera en ny fiende om den ville bli något mer än en vålnad i samhällets skugga.
     I slutet av 1970-talet fann rörelsen vad den sökte. Invandraren blev den nye juden, slagpåsen och måltavlan. Ur det gamla gardet, som genomlevt efterkrigsdecennierna i Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen, steg år 1979 en kampanj som vände blad i den svenska fascismens historia: Bevara Sverige Svenskt, snart känt i folkmun som BSS. Långt senare återberättade en av portalfigurerna, Leif Zeilon, innehållet i det första flygblad som spreds i kampanjens namn: För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år [d.v.s. 1983] finns inget svenskarnas Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir så ett chokladbrunt blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller.
     Invandrarna var, enligt BSS, att likställa vid en ockupationsmakt. Men fiendestatusen var inte en följd av invandrarnas rasegenskaper, utan av deras främmande kultur. Den svenska fascismens grand old man Per Engdahl, som hållit takten sedan 1920-talet, rådde sina adepter i BSS att avstå från att slå på raskaraktärens och rasblandningens trummor och i stället anta just ”kultur” som baskategori. ”En invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör alltid ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar”, förklarade Engdahl. Hotet om kultur- och folkmord på svenskarna definierades under 1980-talet som invandringen i allmänhet, eller närmare bestämt invandringen av människor utan etniskt och kulturellt släktskap med ”de nordiska folken”. Allt bortom denna gräns måste hållas utanför Sverige för att landet skulle överleva.
     Men BSS blev inte långlivat. I slutet av 1980-talet imploderade organisationen, som så många gånger förr i den nationella rörelsens historia. En av skärvorna ombildade sig år 1988 till partiet Sverigedemokraterna, eller SD. I valet samma år inhöstades inte fler än tusentalet röster, men det nya partiet skulle komma att ge rörelsen en helt ny framtid.
     I början av 1990-talet var SD omöjligt att skilja från de nynazister som marscherade genom Sverige, anställde kravaller, brände flyktingförläggningar, mördade och misshandlade och heilade till vit makt-musik. 1991 var 55 procent av ledamöterna i partistyrelsen kopplade till renodlat nynazistiska grupper; två år senare var ungefär lika många kriminell belastade. Partiet var ett skuggområde för initiation av härdade aktivister. Så inledde Robert Vesterlund, en centralgestalt i 1990-talets nazirörelse tillika i mordet på syndikalisten Björn Söderberg, sin karriär som ordförande i Sverigedemokraternas Ungdomsförbund. Få såg någon större skillnad på våldsligor som VAM och SD; i tid och otid trängde nationalsocialismen fram ur partiets porer.
     Det var ingen väg till framgång. I det allmänna medvetandet associerades Sverigedemokraterna med död. Partiet drogs ohjälpligt ned av arvet från 1930-talet, som gick igen i den nynazistiska rörelsen. Uniformerade skinnskallar skulle aldrig kunna ta partiet till riksdagen med sitt skränande och skrålande; för att höja sig mot de strategiska målen – det svenska folkets stöd, reell politisk makt – måste SD vidta mått och steg för att skilja sig från sitt förflutna.
     I mitten av 1990-talet slog partiet in på den långa vägen bort från nynazismen. Symboler, termer och individer som kunde förknippas med gatuvåld och judehat och användas för att misskreditera partiet rensades bort. I stället för boots och bärs, på med slips och kavaj.
     Utdelningen lät vänta på sig. I valet 1998 ökade SD med myrsteg, från fem till åtta kommunala mandat i hela landet. Nästa val, år 2002, skedde en första framstöt, men det var i valet 2006 som vallen bröts för gott.

Skilsmässan från nazirörelsen åtföljdes av en annan, besläktad process. Under slutet av 1990-talet och de första åren av 2000-talet var partiets huvudfiende den allmänt icke-nordiska invandraren – eller ”svartskallen”, i folkmun – i enlighet med den retorik som ärvts från BSS. Efter millennieskiftet inleddes emellertid en förskjutning och precisering, som blivit alltmer markant för varje år som gått. Hotet, framgår det nu, kommer från muslimen.
     Förvisso hade muslimen figurerat som nationell fara redan från början; en tidig hjärtefråga för SD var motstånd mot moskébyggen. På en film från ett torgmöte i Borlänge år 1995 kan en partiaktivist ses förklara på klingande dalmål: Som alla vet vill muslimerna här i Dalarna bygga en moské i centrala Borlänge. Det vill säga personer som över huvud taget inte ska befinna sig här i landet ska få bygga en för dem helig boning. Vi Sverigedemokrater är ju som ett demokratiskt parti naturligtvis för religionsfrihet, men i Sverige gäller religionsfriheten bara för svenskar, och ingen ska någonsin försöka inbilla sig att det är för några svenskar denna moské ska byggas. Nej, det är faktiskt personer som över huvud taget inte ska befinna sig här, även om flera stycken av de så kallade kulturberikande muslimerna har förlänats medborgarskap av mer eller mindre galna makthavare.

Under tidigt 1990-tal distribuerades ett flygblad med varningar för ”den hotande islamifieringen”: ”vad muslimerna aldrig lyckats med under sina många korståg [sic] mot Europa i det förflutna, nämligen att lägga kontinenten under sig, kommer de möjligen att lyckas med i framtiden på grund av våra politikers ofattbara dumhet och naivitet.”
     Men under denna tid låg det islamfientliga budskapets fulla kapacitet outnyttjad. Muslimen var fortfarande en av många gestalter i ett galleri av ”främlingar”, sida vid sida med afrikanen, asiaten, latinamerikanen. Lika väl som mot islam kunde skribenter i partiorganet SD-Kuriren så sent som våren 2001 fara ut i bekännelser som denna: ”Själv hatar jag samba, karnevaler och liknande kulturyttringar som försöker göra svensken till något han inte är.”
     Ockupationsmakten saknade ännu bestämda attribut. En artikel i SD-kuriren från juni 2001 om invandrarnas våldtäkter på svenska flickor avrundades med en typisk uppmaning: ”Vakna och se vart vi är på väg. Sverige är på väg att bli ockuperat av främlingar som lever på dig och dina nära!” Under millenniets första år förekom visserligen artiklar om islam i SD-Kuriren, men tidningen dominerades ännu av en svepande invandrarfientlig nationalism, på alerten i rubriker som ”Skydda Sverige mot AIDS”, ”Migrationsverket underlättar identitetsfusk”, ”Därför är invandring en dålig affär”, ”Invandrartät kriminalvård”, ”Priset för invandringen”, ”Invandringen betydde slutet”. Där fanns känslan av att den svenska marken gungade under trycket av invandrarna: ”Ett samhälle utan trygghet”, ”Skolan allt otryggare”, ”Brottsstatistik och lidande”, ”Gruppvåldtäkter och svensk media”, ”Mobbad för att vara svensk”, ”Svensk flicka förnedrad i simhall”. Mot detta moras ställdes det käcka värnet av en svensk kultur: ”Vill vara stolt över Sverige”, ”Sverigevänliga ansikten”, ”Deras hem är deras borg”, ”Bevara det småskaliga svenska jordbruket”, ”Nordiskt schack”, ”Nordensstora och goda ostar”.
     I maj 2005 ägde så ett avgörande maktskifte rum. En falang med bas i Skåne trängde undan den äldre ”bunkerfraktionen” i Stockholm, tillskansade sig alla nyckelpositioner i partiapparaten och införde ett järnvälde som förefaller unikt i svensk politik. Ordförandeposten gick till partiets starke man i Sölvesborgs kommunfullmäktige, Jimmie Åkesson.
     Partisekreterare blev Björn Söder, omtalad som Han Som Bestämmer, en organisatör med omilda nypor och häftigt temperament. Åkesson och Söder var ett radarpar som lärt känna varandra under sin studietid i Lund, och intill sig hade de även Richard Jomshof, chefredaktör för SDKuriren, Ted Ekeroth, IT-ansvarig och redaktör för partibloggen sdblogg.se, och pressekreterare Mattias Karlsson.
     Denna kader av slipade, välklädda unga män var uppfylld av inspiration från andra sidan sundet. Dansk Folkeparti hade segelflugit mot makten på en vind av hets mot muslimer. Skånes politiska landskap inrymde också sedan länge ett reservat av populistiska missnöjespartier som riktade sin vrede mot just muslimer. Där fanns Skånepartiet, som i sitt program uppställer målet att ”helt avlägsna islam från Skåne” genom att driva bort alla som inte är beredda att ”avlägga trosbekännelsen ’Jag tror på Skåne och inte på islam, skål’ och då skåla i lättöl”.
     Ur denna skånska mylla av islamhatande högerpopulism, välgödd med näringsämnen från Danmark, växte den nya partiledningen fram. Under sina år vid makten har den noga följt Dansk Folkeparti som vägvisare och fyllt sitt propagandamaterial – SD-kuriren, kampanjflygbladen, hemsidan – med ett alltmer hårdprofilerat motstånd mot muslimer.
     Ett enkelt mått på tendensen är att räkna antalet artiklar om islam eller muslimer i partiorganet. De fem nummer av SD-Kuriren som utgavs 2002 – händelsevis också året efter elfte september- attackerna – innehöll sammanlagt fyra (4) artiklar som behandlade islam eller muslimer, varav tre var att beteckna som korta; ytterligare en artikel med annat huvudämne utmynnade i en analys av islams hot. År 2006 publicerades i samma tidning 42 artiklar om islam eller muslimer trots att utgivningen detta år endast innefattade fyra nummer. Tendensen håller i sig, inte minst i den egna bloggosfär som partiet byggt upp efter år 2005.
     Övergången har fullbordats. Från juden över den allmänne invandraren till muslimen: så har den nationella rörelsens främste representant omdefinierat sin fiende.
     Med stor skicklighet enade den nya ledningen partiet bakom sin agenda. Det var den som tillförsäkrade SD valsuccén 2006 – som glänste överlägset starkast just i Skåne – och förde in partiet i mediernas finaste salonger. Under 2007 uppträdde Jimmie Åkesson i TV4 och SVT, i Agenda och Axess TV. Han fick debattera mot Mona Sahlin och Lars Leijonborg, intervjuades av Aktuellt och Gomorron Sverige, skrev debattartiklar i tidningar från Aftonbladet till Kristianstadsbladet och i mars samma år passerades den magiska gränsen: för första gången gav en opinionsundersökning över fyra procent till Sverigedemokraterna.
     Enträget och målmedvetet, likt en marscherande legion, preparerade Sverigedemokraterna terrängen för ett politiskt skalv. Ett främlingshatande parti i riksdagen var förvisso ingen nyhet; 1991 kom Ny demokrati in för en kort sejour. Men SD är annorlunda. SD har en vältrimmad partiapparat, ett intränat massarbete med distrikt, flygbladsutdelningar och lokalpolitiker över större delen av landet och – mest värdefullt av allt – en vind att segla på.
     När fienden identifierades som muslimen fick den svenska fascismen luft under vingarna. Nu kunde den lyfta som Fenix ur askan.

De tar till alla medel för att nå världsherravälde
Sverigedemokraterna har blivit fixerade vid islam. De regelbundet återkommande linjeartiklarna i SD-kuriren, de essäliknande texterna – med betoning på essai, ”försök” – och de mest utförliga bloggposterna ägnas åt bestämningen av den muslimska fienden.
     Om den tråd som binder samman materialet isoleras framträder en tämligen koherent bild av världen. Islam är, till att börja med, ”inte en religion som alla andra”. Richard Jomshof, som varit chefredaktör för SD-Kuriren sedan 2000 och fungerat som något av en chefsideolog för den antiislamiska linjen vid sidan om sitt kommunfullmäktigeuppdrag i Karlskrona, slår fast att ”islam skiljer sig från övriga världsreligioner genom sin utbredda och oerhörda fanatism”.
     Han rapar upp medierapporteringen på högsta allvar: Vi har i åratal matats med bilder på muslimska fundamentalister som utan pardon mördar kvinnor och barn, som kidnappar och halalslaktar hjälparbetare eller ger sig på sina motståndare genom att spränga sig själva i bitar bland skolungdomar och cafégäster. Sådana dåd visar med största tydlighet hur farlig islam som religion är.

 Muslimerna går över lik, och deras mål är entydigt: de ”tycks vara villiga att ta till närmast alla medel för att nå världsherravälde”. En skribent jämför med irländska IRA:
Skillnaden är att IRA kämpade för en liten bit land, medan islam kämpar för en stor bit land (världen) och förstår att hela vår civilisation saknar vilja att besegra dem. Mer och mer av världen lever under islam; Pakistan sedan 1977, Iran sedan 1979, Sudan sedan 1984. Nigeria var ett kristet land men är nu allt mer islamiserat. För att inte tala om Europa.

Muslimerna delar in världen i två zoner. Å ena sidan bevakar de det land som de redan styr, å andra sidan sänder de lystna blickar mot ”det territorium som skall underkastas islam”. Världen saknar gråzoner för muslimerna: antingen regerar de redan, eller så måste de göra det inom en snar framtid. Det går inte att ”ignorera det faktum att islam är och alltid varit också en geopolitisk rörelse” som ständigt strävar efter expansion. För att leda detta i bevis fördjupar sig en skribent i en lång utläggning om ayatollah Khomeini och den islamiska republiken av Iran, som han uppfattar som ett basläger för muslimernas globala kamp:
I Irans författning klargörs även att islams anspråk inte endast gäller för Iran utan målet är att på sikt få sharia att omfatta hela mänskligheten genom en ”förenad, världsomfattande gemenskap”. Iran ska stå som förebild för hur denna världsomfattande gemenskap ska se ut. (…)Khomeini själva [sic] hade redan innan den islamiska revolutionen i Iran deklarerat att det heliga kriget innebär ”erövring av alla ickemuslimska territorier” som skulle komma efter att en islamisk styrelse upprättats.

Richard Jomshof är mer inne på att det är Muslimska Brödraskapet som är på väg att ta över världen, men muslim som muslim: under slöjan och skägget sitter alltid svärdet. Således existerar inte heller något sådant som ”moderata muslimer”. Det är omöjligt att lita på ”ärligheten bland de muslimska företrädarna”. Varje person med sunt förnuft måste ifrågasätta ”hur moderata de påstått moderata muslimerna egentligen är”. Skälet är att de allra mest aggressiva, brutala, expansionistiska tolkningarna alltid återspeglar islams sanna väsen. ”Dagens extremister”, konkluderar Ekeroth, ska ”ses som original-muslimer”.
     Sådana är de.
     Och nu har de kommit till oss.
     I det sista nummer av SD-Kuriren som spreds inför valet 2006 – ett ”islamspecial” – förklarade Jimmie Åkesson för de svenska väljarna vad hans parti ser som samhällets största problem: ”I Sverige har vi i dag nära en halv miljon muslimer. De är den i särklass snabbast växande folkgruppen i vårt land. Jag är allvarligt oroad över den utvecklingen.”
     Richard Jomshof sekonderade sin ledare med en mer detaljerad lägesanalys. Den bar rubriken ”Islamiseringen av Sverige” och har sammantaget publicerats fyra gånger i SD-Kurirens papperstidning, samt ett okänt antal gånger i nätupplagan, i svagt varierande versioner: här hade partiet, under mandatperioden 2006–2010, något som liknade ett ideologiskt manifest. Jomshof inleder med att referera en artikel ur Pingstkyrkans tidning Nya Dagen, som påstår att ”’muslimer har lättare än andra grupper att få igenom sina ansökningar om asyl i Sverige’”. Men, konstaterar han, det är inte den enda källan till problemet. ”Den muslimska populationen växer allt snabbare, inte bara genom massinvandring utan även genom en hög nativitet.” Denna demografiska utveckling ”skapar en mycket farlig situation” som definitivt kommer att ”hota svensk säkerhet och sammanhållning på sikt. Vi riskerar på fullt allvar en framtid då Sverige omvandlas till en muslimsk stat; det otänkbara blir tänkbart.”
     Fem år tidigare, i den tidiga fasen av partiets ideologiska övergång, ett knappt halvår före elfte september, kunde man läsa i SD-Kuriren:
islam är världens snabbast växande ideologi. De enkla, fasta grundsatserna gör att islam alltid haft lätt för att vinna mark. På knappt hundra år, efter Profetens död, uppnådde ideologin herravälde över ett område från Atlanten till Kina. Med dagens demografiska utveckling står den just nu inför en liknande, explosionsartad expansion.

När invandrarna passerat gränsen till Europa är förtrupperna på plats. Genom historien har islam alltid spridit sig genom att små grupper konsoliderat sig, varefter resten av området sakta men säkert blivit islamiserat. När muslimer således kommer till ett område, är det aldrig tal om att andra eller tredje generationens invandrare ska integreras, än mindre assimileras. Antingen blir de för alltid ett samhälle i samhället, eller så tar de herraväldet.

Samme skribent har klart för sig att ”framtidsperspektiven lämnar dessvärre inte många tvivel. Hela 70 procent av de nordafrikanska muslimerna är under 30 år gamla.” Idag – hagel och eld, blandat med blod – ”finns det fler muslimer i Frankrike än i Libanon.”
     Sverigedemokraterna håller sig som varje stadgat parti med en internationell sekreterare. Han heter Kent Ekeroth, är bror till Ted och blev en riksnyhet i oktober 2006 när det framkom att han arbetade på Sveriges ambassad i Tel Aviv. Till skandalen hörde bland annat att han jämfört ”massinvandringen” med hiv; Ekeroth avlägsnades skyndsamt från sin post. Men i SD fortsatte karriären. I augusti 2008, i en artikel för broderns sdblogg, kommenterade han nya uppgifter om att enbart 100 000 svenskar föds varje år – verklig skandal! – samtidigt som ”den inhemska nativiteten bland invandrargrupper är hög.” ”Resultatet blir den demografiska bomb som vi så länge varnat för.”
     Ekeroth går till botten med frågan: ”Vad är det som utgör ett land? Dess befolkning. Byter man ut befolkningen byter man därmed också ut landet.” Befolkning ska här förstås som härstamning, eller som en viss sorts kroppar som fötts ur vissa andra. Detta är enormt viktigt: ”att Sverige är just Sverige är enormt viktigt. Det är ingen slump att Sverige ser ut som det gör. Sverige ser ut som det gör för att SVENSKAR byggt landet – inte araber, perser eller annat. För då skulle det ha sett ut som i Iran eller Saudiarabien eller något annat av de misslyckade länderna.” Om 1908 års svenskar i ett slag skulle ha bytts ut mot araber eller perser och historien satts igång igen skulle 2008 års Sverige ha varit en karg öken: det sitter i kropparna.
     Fasansfullt nog händer detta just nu. Vi står mitt uppe i en ”accelererande process där Sverige och svenskarna byts ut till förmån för andra – speciellt till förmån för den muslimska kulturen. Om detta fortsätter kommer vi en dag att vakna upp till ljudet av minareter som skriker ut islams dystra meddelande – underkastelse.”
     Lika skandalöst är det att det nu existerar ”fler muslimer än katoliker i världen”. ”För första gången i historien är vi inte på toppen. Muslimerna har tagit över”, citerar SD-Kuriren en statistiker i Vatikanen, som anser ”att en av orsakerna till utvecklingen är att muslimer fortsätter att få många barn medan kristna får färre och färre”.
     Men lyckligtvis finns det i Sverigedemokraternas led modiga aktivister som kan ta pseudonymer som Karl Martell, hjälten från Poitiers. Denne Martell har läst ett reportage i Time. Där skildras hur saudiska barn ”redan i småskolan” hjärntvättas att tro att ”alla icke-muslimer är mindre värda” och ”be för deras förgörande”. Detta, utbrister Martell, ställer ”saken i ny dager; vi får nu klart för oss hur systematiskt kampanjen mot de icke-muslimska länderna, däribland Sverige, är upplagd.” Ty den saudiska koloniseringsplanen har tillgång till ett oöverträffat vapen.
     Det är varken A-, B- eller C-stridsmedel det är frågan om, utan D-stridsmedel – demografiska stridsmedel. Helt oblodigt och till största delen finansierad av fienden håller man på att invadera territorier utan att möta det minsta motstånd. Tvärtom; inte kunde saudierna ens ha drömt om den självutplånande naiva attityd med vilken fiendens regeringar och myndigheter väljer att helt bortse från det uppenbara hotet. Det här tillför ytterligare en dimension till det som pågår i vårt land. Vakna nu, bekämpa kolonialismen!

Med darrande stämma varskor Richard Jomshof: ”Antalet muslimer i Sverige är i dag 470 000. Hur många är de imorgon?” Eller, med andra ord:
     ”Vad händer den dag muslimerna är i majoritet?”
     Den dagen är inte långt borta. I en annan text av Jomshof får läsaren en bestämd angivelse för när varannan invånare i Sverige kommer att vara muslim. Det infaller år 2032.
     Övergången från demografisk utveckling till smygande ockupationspolitik är oförmedlad. Ur de muslimska kropparna stiger med nödvändighet en strävan efter islams diktatur.
     Samtidigt som våra styrande låter sin naiva syn på islam vara allenarådande, växer den muslimska befolkningen inte bara i Sverige utan i hela Europa och med dem kraven på att den hävdvunna demokratin inskränks och på sikt avskaffas till förmån för den islamiska lagen sharia.
     Tankemönstret illustreras väl av en teckning som återkommit gång på gång i SD-Kuriren. Den har tryckts tillsammans med Richard Jomshofs manifestartikel om ”islamiseringen av Sverige”. En man med mörkstreckad hy, skägg och kvasiorientalisk huvudbonad står framför Stockholms stadshus. Han har vecklat ut en ”byggplan” framför sig. Han tänker bygga om stadshuset till moské. Rivningen av de tre kronorna pågår för fullt.

I sitt sökande efter en uppdaterad, sammanhängande ideologi för 2000-talets nationella rörelse har Sverigedemokraterna haft god hjälp av Eurabienlitteraturen. Den utgör partiets intellektuella ledfyr. I april 2005 publicerade SD-Kuriren en helsidesrecension av – eller snarare köp-och-läs-nu- annons för – Eurabia:
     I sin bok fastställer Bat Ye’or 1973 som året då islamiseringen av Europa tar sin början. Oljekrisen 1973 visar tydligt de europeiska ländernas beroende av oljeförsörjningen från arabländerna, anledningen till att det skrevs avtal om stabila oljeleveranser mot att Europa accepterar islamisering, förklarade recensenten och återgav sedan Ye’ors uppenbarelse om EAD. Äntligen kunde Sverigedemokraterna sätta ord på sina känslor. Under EAD:s ok har de infödda européerna relegerats till dhimmier, i ”ett apartheidsystem som innebär en slavliknande ställning för icke-muslimer.”
     Ted Ekeroth predikar långt och länge Bat Ye’ors evangelium. Det alla människor vid sina sinnens fulla bruk haft på känn har nu fått sin fullständiga förklaring: ”Eurabia” – Europas omvandling till en muslimsk sfär. Det är inget nytt, i alla fall om man hållit ögon och öron öppna de senaste 25 åren. Vad däremot många troligen inte känner till är att det hela började med ett politiskt beslut på 70-talet som vi i dag ser effekterna av.
     Naturligtvis noterar Ekeroth att medierna belagts med yppandeförbud – ”det finns inte, såvitt jag vet, någon som tar upp EAD eller något som är relaterat till EAD någonstans i svensk eller europeisk media” – men det är bara ytterligare ett belägg för hur total och central konspirationen är. Lika extatiskt hälsad som profet blir Mark Steyn. Också hans skrift flödar som vatten genom den törstiges strupe: De som anser att stening, tortyr, misshandel eller våldtäkt på frun i familjen för att hon visat håret på stan, gått utanför huset utan mannens närvaro eller liknande är uttryck för den rika, infödda arabiska kulturen, alternativt bara är undantagsfall, kan fråga er själva hur trevlig en stad skulle vara, där 25, 30 eller 50 procent av folket tillhör en sådan kultur. (…)

Stora civilisationer dör inte genom krig eller erövring, utan stegvis till den dag vi inte ens behöver ge upp eftersom vi gjorde det bit för bit under flera år. Våra fiender gömmer sig helt öppet i vårt samhälle och tillåts utnyttja vårt demokratiska system mot oss utan att själva vara trogna det.
     Sanningen för dig utgiven.

I spåren av en flyende urbefolkning
Sverigedemokraternas medier försitter aldrig ett tillfälle att rapportera från erövringskrigets snabbrörliga frontlinjer. Jomshof vet i ena stunden ”att det inom ett årtionde kommer att finnas delar av brittiska städer som inte följer Storbritanniens lagar utan i stället kontrolleras av muslimska imamer”. I nästa stund meddelar han att ”snart får vi som i England och Frankrike en situation där hela städer kontrolleras av muslimska invandrare.”
     Processen är likvärdig med en militär ockupation. Ett beprövat grepp för att belägga likheterna är att resa med SD-Kuriren till något av de grannläder som har minnen av att leva under en ockupationsmakt. I Den Danske Forening finns före detta motståndsmän som ”vågade sina liv i kampen för fosterlandet” och nu ser de ”paralleller mellan nazism och islam; hotet mot Danmarks självständighet är detsamma oavsett om ockupationsmakten består av tyskar i uniform eller civila muslimer, menar de.”
     I vårt västra grannland berättar en veteran från motståndsrörelsen att islam har ockuperat Norge. Om utvecklingen håller i sig ”utan att någonting görs, är det endast en tidsfråga innan muslimerna blir i majoritet i Norge och i resten av Europa, vilket är ett minst lika stort förräderi som det som begicks av landsförrädarna under andra världskriget.” Läget i dag är ”än värre än under nazisternas ockupation.”
     ”Det handlar om vår egen överlevnad”, inskärper Björn Söder. Om massinvandringen och fortplantningen av muslimer får fortsätta upphör svenskarna att existera. Detta sker rentav nu.
     Allt som vi svenskar har gett oss själva och vår omvärld; alla svenska uppfinningar, svensk litteratur, entreprenörskap, vetenskap, sociala reformer, samhällssyn, kulturarv och traditioner samt mycket, mycket annat, finns helt plötsligt inte. (…) Svenska folket och vår kultur är utsatt för en långsam förintelse.
     Eller som en av partiets lokalpolitiker, Arne Andersson i Timrå, uttryckte det år 2006: ”Den svenska massinvandringspolitiken innebär att svenskarna som etnisk grupp kommer att försvinna – språkligt, etniskt och kulturellt – och i ett första skede ersättas med främmande etniska folkgrupper, främst muslimska.” Muslimerna ställer oss under ockupation och en långsam förintelse.

Fiendens utposter är moskéerna. ”Islamisk kulturimperialism i Sverige är en tickande bomb och det kommer att på verka hela kulturarvet. I varje stad i Sverige vill muslimer bygga sina moskéer som oftast finansieras från staten i hemlandet”, skriver Samuel Älgemalm i Växjö, en av partiets flitigare lokalpolitiker under mandatperioden 2006–2010. Under ett suddigt foto av Uppsala moské sätter SD-Kurirens redaktör bildtexten: ”Bland en blåögd svensk befolkning växer muslimernas operationsbaser upp som svampar ur jorden.” Södermalmsmoskén, själva sinnebilden för muslimernas närvaro i Sverige, får bildtexten: ”I fotspåren av en flyende urbefolkning spirar de nya herrarnas segermonument.”
     Varje gång en grupp muslimer vill bygga en gudstjänstlokal rusar Sverigedemokrater dit med sina sköldar. Vi ser ”byggandet av moskéer som en symbolisk handling. Vi är för religionsfrihet för svenskar men i den svenska befolkningen finns knappast underlag för en moské här i Sverige”, skriver Älgemalm i en reservation mot bygglov till Växjö muslimer och bekräftar därmed kontinuiteten i partiets syn på vilka medborgare som omfattas av religionsfrihet. Under 2008 bedrev partiet kampanj mot moskébyggen i Umeå och i Karlskrona – hemstad för Richard Jomshof, som svor att kontra med upplysning ”om vad islam står för” – men allra högst skallade motståndet på Hisingen.
     För första gången skulle Göteborgs muslimer få en fullgod moské. De satt med ett bygglov på papper i 16 år men saknade pengar, innan Saudiarabien till slut adopterade projektet.
     I SD-Kurirens majnummer 2007 meddelade Jomshof att ”islam i och med detta får ännu en utpost i Sverige”. I slutet av januari 2008 gormade Mikael Jansson, före detta partiledare, numera fullmäktigeledamot i Göteborg: ”Detta är ren kulturimperialism.” Mer specifikt är moskén ”en säkerhetsrisk och samtidigt en utmaning mot vår svenska kvinnosyn och vår syn på demokrati”. Partiet spred sig i solfjäderformationer över Hisingen med flygblad och klistermärken, torgmöten och namninsamlingar, men misslyckades i sin kamp; moskén är nu under byggnation, till Sverigedemokraternas stora förtret.

Muslimerna har en plan för erövringen av Europa. De vet exakt hur de ska gå till väga. Det första steget, efter att de flyttat hit, är att endast respektera västvärldens lagar ”så länge dessa inte står i konflikt med islams lagar”. Alla andra lagar avser muslimerna att sätta ur spel. De tänker inte låta sig ”integreras i västvärldens samhällen. I stället bör muslimerna skapa separata samhällen som är ’rena från icke-muslimskt inflytande’.” Segregationen är självvald och överlagd, ett resultat av muslimernas etablering av egna center och moskéer, skolor och hemspråkslektioner, städer och stadsdelar: lika många plattformer för den kommande offensiven.
     En återkommande tankefigur är här att Sverige står på randen av en islamisk stat av iransk modell. Under den kris som följde Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna menade Björn Söder att händelserna bevisade att Sverige var på väg att bli ett nytt Iran. Han uppgav sig ha fått många brev från svenska iranier som varnat honom för: vad som kan hända när islam får för starkt inflytande och de är rädda för att det snart även kan ske i Sverige. Det börjar bli dags att svenskarna tar av sig skygglapparna och slänger bort attityden att ”det händer aldrig oss”. Islam växer sig allt starkare i Sverige, moskéer poppar upp som svampar ur jorden, och i skydd av religionsfriheten växer också en stark politisk rörelse, som kommer att kräva allt mer inflytande i vårt land.
     Björn Söder, som uppenbarligen anser sig ha djupa försänkningar i den iranska diasporan, drog fram samma kort under valrörelsen 2010. I en intervju med en journalist, som klipptes in i en SVT-dokumentär om valrörelsen, ses Söder säga:
     Jag träffade en dansk författare med iranska rötter förra veckan och han berättade att precis innan revolutionen hade han åkt och hälsat på vänner i Holland. De hade varnat att åk inte tillbaka för nu kommer det bli revolution, han hade bara skrattat åt dem och sagt ”ha, det är klart det inte sker, det vet väl alla”, och sedan hade han kommit hem och så hade det gått så [här knäpper Söder med fingrarna] snabbt, och han menade att det kan gå så snabbt här också om vi inte öppnar ögonen och inser faran med islamiseringen av Sverige.
    
Tecken på ett nära förestående islamiskt maktövertagande finns överallt. ”Ju mer islam trampar oss på tårna, desto mer dansar vi glatt omkring dem.” Det förstärker bara bilden av det heroiska uppdrag Sverigedemokraterna ålagt sig: i ett ”förstamajtal” i Hässleholm 2006, som uteslutande ägnades islamfrågan, utnämnde Björn Söder sitt parti till ”den enda oppositionen” mot ”islams expansion i Sverige”.
     Han dundrade: Islams ambitioner är, som ni säkert förstår, inte att bli en del i det existerande samhället. Det skall vi aldrig låta oss luras att tro. Att muslimska företrädare använder begrepp som integration är endast ett sätt att försöka lura svenska folket.
     Islams ambition är att ersätta vårt existerande samhälle med sina egna normer och värderingar och tvinga oss andra – kristna, judar eller vad vi än må vara – att anamma islams lära eller gå under.

Den muslimska parasiten lever i högönsklig välmåga också hos SD. En grund för förståelsen av muslimernas ekonomi läggs i recensionen av Eurabia:
     I muslimska samfund ska allt inrättas i överensstämmelse med Koranen och Muhammeds livsföring under 600-talets Arabien. Därför kväver islam initiativ, kreativitet och livsglädje, varvid det uppstår stagnation och fattigdom där islam tränger fram, även där rikedomen väller upp ur jorden i form av olja.
     Den fattigdom som sprider sig i Sverige i spåren av invandrarna i allmänhet och muslimerna i synnerhet är ett väletablerat älsklingsämne. Partiledare Åkesson ondgör sig gärna över att det sker ”en omfattande nettoöverföring av resurser från den svenska delen av befolkningen till den invandrade”. I avdelningen sedelärande nyheter från dagens Sverige är det få händelser som väcker sådan uppmärksamhet som de där 1) muslimer och 2) pengar är inblandade. När Sveriges muslimska förbund testar idén om statligt avlönade imamer sätter Ted Ekeroth in förslaget i sitt rätta sammanhang:
Återigen klangar kraven från de muslimska organisationerna – i detta fall från Sveriges muslimska förbund. Nu ska Sverige anpassa sig till muslimska lagar och regler om skilsmässor och dessutom vill de ha pengar från Sverige för att utbilda och avlöna dessa imamer för att göra det!
     Det är inskrivet i berättelsens struktur: muslimerna vill suga ut svenskarna på pengar. Ibland sägs det också rakt ut. Mats Thuresson, en av två SD-ledamöter i Simrishamns kommunfullmäktige, förklarade partiets valframgångar 2006 med att ”vi har en miljon muslimer som lever på bidrag. Och så försöker man inbilla de fattiga svenskarna att bidragen till muslimerna ingenting kostar. Att vi skulle tjäna på dem. Det är det som folk reagerar emot.”

Vid sidan om ekonomin är det särskilt tre skådeplatser för degraderingen av européer till dhimmier som upptar Sverigedemokraternas intresse. Det är sjukhus, skolor och simhallar.
     I december 2007 rapporterade SD-Kuriren att utarbeta de sjuksköterskor i West Yorkshire beordrats vända de muslimska patienternas sängar mot Mecka fem gånger om dagen, till priset av ”olägenheter för icke-muslimska patienter”. Därtill blev personalen tillsagd att tillhandahålla rinnande vatten till de bedjande. Tidigare har tidningen bland annat berättat att ”sjukvårdsanställda tvingas delta i Ramadan”: i Skottland ska de ha ”förbjudits att äta lunch vid sina skrivbord, detta av rädsla för att det skulle kunna göra muslimska kollegor upprörda”. Till och med serveringsvagnar och godisautomater bannlystes under fastemånaden.
     För Samuel Älgemalm är ramadan som sådan en hälsofara i den svenska sjukvården. Där förekommer i dag muslimsk personal i vården, människor som iakttar ramadan, och ”en månad utan dryck eller mat under dagens ljusa timmar ger lågt blodsocker och muskler i kroppen orkar inte arbeta i sina fulla krafter.” Därav följer att ”muslimer som jobbar inom sjukvården och hemtjänsten sätter patienternas och gamlingarnas liv och hälsa på spel.” Det kan väl ändå inte vara ”meningen att de äldre som varit med och byggt upp Sverige eller patienterna som ligger på sjukhuset ska bli bortglömda av de muslimer som jobbar i hemtjänsten och sjukvården”. Till stöd anför inte Älgemalm ett enda exempel på att ”svenska” patienter faktiskt har glömts bort av sina muslimska skötare: resonemanget är tautologiskt sant.

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

Varför är västerlänningar och muslimer så rädda för varandra?
Det finns gamla motsättningar mellan islam och Västerlandet men jag vill hellre svara utifrån svenskt perspektiv. En del av svenskarnas attityd till islam kan ha allmän europeisk bakgrund, men det finns också en speciellt svensk historia. Vi har skapat en nation på 1500-talet genom att markera gränser mot danskar och katoliker. Markeringen mot katoliker var särskilt viktig för att Gustav Vasa skulle få pengar till uppbyggnad av det nya riket och för att avfärda Sigismund som kung och den kontakt med Polen som uppstod genom honom.
     Senare tillkom fördomar mot judar och muslimer och vi kan säga att svensk identitet under 400 år har byggt på avståndstagande från andra folk. Många duktiga har flyttat in i Sverige men de har haft ekonomiska intresse av att anpassa sig snabbt och därför aldrig hävdat sin rätt att förbli finländare, tyskar, valloner eller annat. Därför känner inte alla till hur stor tacksamhetsskuld vi har till kunniga och driftiga personer från andra länder även om man vet att den del namn har sitt ursprung i ett annat språkområde. Det gäller också många av de invandrare som kom till Sverige under 1950- och 1960-talen. Judarna intar en särställning eftersom de inbjöds för att utveckla näringslivet på 1700-talet och garanterades rätten att bevara sin religion. Det var ett tydligt avsteg från tidigare praxis och visade behovet att deras tjänster i landet.
     Sverige blev inte en kristen nation utan en lutherskt kristen och fram till 1860 kunde man inte byta till någon annan religion om man var född i Sverige som lutheran. Fördomarna mot katoliker finns dokumenterade i Topelius bok Fältskär’ns berättelser och fördomarna mot judar tog sig många skrämmande uttryck, särskilt under mellankrigstiden. Efter andra världskriget ändrades inställningen till judar, i många fall av skuldkänslor för det svenskarna hade gjort under nazitiden. Synen på katoliker förändrades genom Solidaritets verksamhet i Polen och sandinisternas kamp i Nicaragua, båda främst under 1980-talet. Olof Palme och hans medarbetare tog intryck och regeringens inställning återspeglades i media vilket i sin tur påverkade den allmänna opinionen.
     När judar och katoliker upprättats blev muslimerna kvar och alla fördomar flyttades över på dem. Det förstärktes av att stora grupper började anlända till Sverige som flyktingar under 1980-talet. Många av dessa muslimer var inte inställda på att snabbt tjäna pengar för att återvända hem utan ville bevara drag från hemlandets kultur. De uppträdde på ett sätt som var ovanligt i Sverige och tycktes inte vilja ändra sig snabbt nog. Män samlades utanför hemmen i stora grupper och kvinnor behöll eller lade sig till med en klädsel som var vanlig i deras hemländer. En del hade svårt att komma in i arbetslivet. Alla ekonomiska svårigheter i samhället kunde skyllas på dessa för alla synliga grupper.
     Många muslimer från Mellanöstern och var från början tveksamma till det svenska samhället. De uppskattade friheten och den ekonomiska solidariteten men fruktade vissa drag i familjelivet. Deras familjeliv liknade det som funnits i Sverige omkring hundra år tidigare. Flyttningen till Sverige blev en resa i tiden som var svår att klara av. Många berättade att de vid ankomsten möttes av stora annonspelare med bilder av kvinnor i baddräkt eller underkläder. För dem var detta stötande och tecken på bristande moral. De såg andra skillnader. Förhållandet mellan äldre och yngre var annorlunda. Skolan var inte lika auktoritär. Nöjeslivet lockade unga med nöjen som verkade mindre moraliska. Affischer ville locka till hasardspel. Många familjer såg annorlunda ut än hemma. De som mötte detta hade ingen som hjälpte dem att diskutera religionens förhållande till det svenska samhället. Medföljande imamer var lika rädda som församlingsmedlemmarna och deras dåliga utbildning gjorde att de inte kunde diskutera frågan fördomsfritt. Många muslimer väntade sig att imamerna skulle försvara det gamla och fördöma det nya. De fick ofta som de ville. Imamer och andra ledare vågade inte utmana dem genom att slå upp Koranen och börja granska dess innehåll för att se vad som var rätt och fel. I stället slog de vakt om hemlandets gamla kultur och besvarade alla frågor med ”Det står i Koranen”. Så blev religionen ett värn mot det främmande och Koranen känd som en konservativ lagbok. Den ömsesidiga misstänksamheten bara växte.

Kan muslimsk familjerätt förenas med västerländskt demokratitänkande?
Ingen vet vad som menas med ”muslimsk familjerätt”. Är det den som förekommer bland muslimer? Var i så fall? Variationen är stor mellan olika länder. Är det den som ingår i ”sharia”? Då är variationen lika stor. Är det den som grundas på Koranen? Då är det inte mycket som ingår och det som står i Koranen kan tolkas på många olika sätt. Om man lägger till haditerna är det lika oklart vad som är påbjudet eftersom haditerna är många och en del mindre äkta.
     Man får alltså ändra frågan till ungefär: Kan en familj leva efter islams etiska ideal i en västerländsk demokrati? Svaret är självklart ja, men det förutsätter att man diskuterar vad som bör ingå i ”islams etiska ideal” och skalar bort en massa lokala och patriarkala traditioner som förekommer bland muslimer och ibland förstärks när familjen flyttar till en västerländsk demokrati.
     Mot detta kan man invända att ingen vet vad som är islams etiska ideal och att man bara anpassar definitionen efter facit, så att etiken skall gå att förena med demokrati. Det är en befogad anmärkning och därför kanske man skall ändra frågan igen till: Kan en familj leva efter Koranens etiska ideal i en västerländsk demokrati? Den som vill ha svar får då studera Koranen och försöka vaska fram dess etiska principer. Där står mycket som är riktat till män och en del som säger att män har ansvar för kvinnorna. Men det står också på många ställen att män och kvinnor skall hjälpa och stödja varandra.
     Ännu viktigare är att hjälpsamhet och frikostighet är överordnade ideal. I en vers som 2: 177/172 står det tydligt vad som är sann fromhet, och i den finns inte ett ord som anbefaller ett visst förhållande mellan könen. Det viktiga är att ta sin tro på allvar och omsätta den i handling genom att hjälpa de svaga. Koranen visar själv vad som är viktigt genom att det upprepas vid flera tillfällen. Uppmaningen till frikostighet och solidaritet återkommer ständigt. Dessutom står det att frihet skall utmärka religionen och det borde vara tillräckligt för att visa vilka möjligheter det finns att förena islam med demokrati i familjelivet.

Vad betyder den arabiska våren eller revolutionen för bilden av muslimerna?
Medias rapportering betyder mycket. Många har intygat att detta handlar om självkänsla. Arabiska folk vill resa sig från förtryck. Då gäller det att de verkligen också förändrar sina samhällen i demokratisk riktning. Alla förstår att det inte kan gå på en gång, men alla vet nog inte hur svårt det är att förändra ett samhälle som inte tidigare haft demokratiska traditioner. Läskunnighet, föreningsliv och studiecirklar bidrog till att Sverige kunde gå från uland till iland under första hälften av 1900-talet. När detta saknas, delvis på grund av kolonialismen, är det mycket som kan bli svårare att bygga upp.
     Alla bakslag kan rapproteras med skadeglädje och då är det svårt att bedöma om den arabiska våren var till gagn för muslimernas anseende. Om allt rullar på i rätt riktning kan det få mycket stor betydelse, eftersom man då också kan avfärda den vanliga föreställningen att islamister tar över där diktatorer lämnar plats. Det kan till och med bli så att muslimska grupper kan framträda i en ljusare dager. Jordbävningen i Kairo 1992 visade att Muslimska Brödraskapet var hederligt och berett på stora sociala insatser. De hjälpte nödställda när kommunala förråd var förskingrade. Detta rapporterades knappast alls i svenska medier. Frågan är hur det går i framtiden.

Varför väcker slöjan så starka känslor i västvärlden trots att det var kristna kvinnor som använde den först?
De flesta i Europa har ganska bristfälliga kunskaper i historia. Mycket är påverkat av upplysningen och kolonialtiden. Då skapades bilden av Europa som civilisationens urhem med uttryck som ”Redan de gamla grekerna…” trots att grekisk kultur byggde på de flera tusen år äldre kulturerna i Afrika och Asien. Många känner inte till att Voltaire kämpade för mänskliga rättigheter under sitt fältrop ”Krossa den skändliga” och menade att den kristna kyrkan var det största hotet mot mänskliga rättigheter. Därför går det att marknadsföra kristendomen med påståenden om att den är upphov till vår tids krav på jämlikhet och mänskliga rättigheter.
     Det är då inte så märkligt att man söker symboler för denna jämlikhet och störst plats i det europeiska medvetandet tar tydligen kvinnans huvudbonad. För svenskar är det också viktigt vad män har på huvudet och hur man hälsar på varandra. I många andra avseenden ser man med uppskattning och förståelse på andra kulturers bidrag till mångfalden. Musik från andra länder uppskattas varmt liksom maträtter från hela världen. Kvinnoförtryck fördöms allmänt, vilket är utmärkt, men det har blivit vanligt att förknippa det med islam, troligen därför att islam har lågt anseende och kvinnoförtryck är en tacksam anklagelse. Behandlingen av kvinnor bland hinduer i Indien väcker sällan någon uppmärksamhet.
     Män som vill hälsa på en kvinna genom andra gester och beteenden än att ta i hand väcker extra stor upprördhet. Det hjälper inte att kasta sig ned och kyssa marken under hennes fötter. Det gamla hederliga svenska handslaget är lika heligt som supen och majstången. I svenska filmer ingår ofta en försoningsscen som avslutas med repliken ”Här har du kardan!” Det är filmens mest innehållsmättade ögonblick. Handslaget upprättar samhällsordningen och håller världen vid liv. Ofta säger hjälten något storvulet om att ett handslag är mer tillförlitligt än alla namnteckningar i världen. Att avvisa den symboliskt mättade handlingen är som att spotta svenska folket rakt i ansiktet. Om dessutom en man utför detta i mötet med en kvinna blir katastrofen dubbel.
     Intresset för kvinnoförtryck och huvudbonader förenas i diskussionen om slöjan. Till det kommer att många kvinnor från muslimska länder har befriats från kvinnoförtryck genom att flytta från sina hemländer. De saknar överblick över den muslimska världen och tror därför att islam är upphov till kvinnoförtrycket och att slöjan alltid tjänar detta syfte. För att öka omvärldens motvilja mot regimen i hemlandet framträder de gärna med intygandet om att slöjan alltid står i kvinnoförtryckets tjänst. Eftersom slöjor är vanliga i deras hemland kan alla inse att dess regim är ond. Givetvis har de rätt i det mesta av detta men det är onödigt att utnyttja slöjan för att bedriva inrikespolitik i det gamla hemlandet, vanligen Iran, Somalia eller kurdiska områden.
     Många inser inte att det mesta beror på seder och traditioner. Vi har alla en uppfattning om vad som är anständig klädsel. De flesta vill klä sig anständigt, inte för att en religion kräver det utan för att de skall bevara sin självaktning. Diskussionen och bestämmelserna om chador i Iran under 1930-talet har jämförts med frågan om bikinibaddräkt med eller utan överdel. Om man skulle tvinga alla badande i ett land eller på ett ställe att bada i bikini utan överdel skulle naturligtvis många vägra bada där. De skulle helt enkelt tycka att det var motbjudande, kanske kränkande, mest för att de har en egen övertygelse om vad som är anständig klädsel. Vem har bestämt dess innehåll? Inte Bibeln eller Koranen utan kultur och tradition. Varför skulle inte detsamma gälla frågan om slöja, burka, niqab eller andra uppfattningar om anständighet?

Vilka konsekvenser kan mordet på Osama bin Laden få för världens muslimer?
På kort sikt kan vissa grupper bli upprörda och utnyttja mordet för att begå terrorhandlingar i namn av hämnd för mordet på en symbolisk hjälte. Problemet är delvis frågan om man kan kalla det en del av ett regelrätt krig eller verkställande av en dödsdom. Om man hade tagit honom till fånga och ordnat en rättegång kunde man visat hur västerländska stater ser på brott och straff. Om man dessutom hade avskaffat dödsstraffet i Förenta staterna så att han inte hade kunnat dömas till döden, hade man visat en respekt för mänskliga rättigheter som kunde väckt beundran och ökat medvetenheten om respekten för människolivets okränkbarhet.
     I den svenska skolans värdegrund ingår respekten för människolovets okränkbarhet. För de flesta svenskar innebär det att dödsstraff är otänkbart. Så är det inte i Förenta staterna, Kina och en del andra stater, bland dem en del där muslimer utgör en stor del av befolkningen. Många invånare i dessa stater anser att man kan begå brott som innebär att man förverkat rätten att leva. De har inte respekt för människolivets okränkbarhet eftersom de vill bestraffa bland annat brott mot människolivets okränkbarhet genom att begå det brottet en gång till, dessutom under lagliga former och med full medvetenhet om vad de gör.
     Anhängare av dödsstraff kan föreställa sig att Gud vill bestraffa vissa brott med döden. Det är lätt att förstå när heliga texter kan innehålla sådana anvisningar. Om en stat inte med döden bestraffar handlingar som de anser borde leda till dödsstraff, kan de tänka sig att de borde gå Guds ärenden genom att själva utföra bestraffningen, alltså genom att döda Lars Vilks. Dessa förvända föreställningar om dödande som Guds vilja skulle kanske kunna påverkas om alla religioners ledare i alla länder fördömde dödsstraff. Det är idag kanske så att kristna länder har mindre dödsstraff än muslimska. Det kan vara ett skäl för kristna ledare att ta upp frågan på möten med företrädare för världens religioner. Men om ett verkligt kristet land som Förenta staterna beter sig på samma sätt genom att döda sina politiska fiender, har inget av detta någon trovärdighet.

Har euromuslimerna en chans att bli betraktade jämlika i västvärlden?
Ja, det är säkert inga problem, men det kan ta tid. Många grupper har haft att bli accepterade och ibland har religionen utgjort ett kännemärke på dem som man har velat ta avstånd ifrån. Hela tiden sker förändringar. Katoliker har haft svårt att bli accepterade i Sverige och i dag är det inget problem. Mormoner har haft ett lägre anseende i USA och det håller på att ändras. Judar har haft stora svårigheter i Sverige men i dag tror jag inte att judar i allmänhet anser sig vara diskriminerade. Ibland kan man befara att det behövs en ny grupp att ta avstånd från för att en gammal skall accepteras men det är min förhoppning att samhällsutvecklingen gör det mindre angeläget att hitta någon som man kan förkasta och förakta. Tänk om svenskheten kunde manifesteras i det man själv vill stå för i stället för att alltid kräva en fiende att ta avstånd ifrån!
     Det svåra är att svara på vilka åtgärder från samhällets sida som skulle kunna bidra till at påskynda processen. Det verkar omöjligt att finna en lösning som skulle kunna tillämpas i alla liknande frågor. Ofta säger man att ”det behövs upplysning” eller kunskap eller information, men kunskapen finns tillgänglig om bara någon vill ta den till sig. Det finns också ofta politiska poänger att vinna på att peka ut vissa grupper eller personer. Allt detta förvärras av ekonomiska problem och allt tyder väl på att de kommer och går tämligen regelbundet också i framtiden. Regeringarnas strävan efter låg arbetslöshet är troligen den viktigaste insatsen för muslimernas framtid. Man kan också tänka sig att alla gamla i framtiden kommer att vårdas av muslimer. När de då möter en kärleksfull och omtänksam medmänniska och får veta att det är en muslim måste de väl inse att de haft fördomar. Tyvärr är det kanske då inte lång tid kvar att visa världen hur det ligger till men man kan alltid hoppas att någon anhörig sprider insikter.
     Medierna är också måna om att hålla indignationen levande i synen på vissa grupper. Man kan bara se hur vanligt det är att medierna granskar en talare som bjuds in till en muslimsk konferens. Om talaren har några lik i garderoben, alltså har uttalat sig negativt om homosexuella, blir detta stort uppslaget. Om motsvarande bjuds in till konferenser med Livets Ord blir uppmärksamheten inte lika stor. Om någon bjuds in som är anhängare av dödsstraff blir det heller inget drev. Medierna verkar efter kommersiella principer, så de måste av ekonomiska skäl utnyttja det som har potentiellt indignationsvärde, men det är sorgligt att det regelbundet riktas mot samma grupper och att det lättast att få igång en upprördhetskampanj om muslimer är inblandade.

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

1949 bildade turkisktalande tataer från Finland den första muslimska församlingen i Alvik i Stockholm för att fira högtidliga dagar och behålla sina traditioner.

1961 bildade de gästarbetande muslimerna från f d Jugoslavien och Albanien egna föreningar. Förenade Islamiska församlingar i Sverige bildades

1973 och fick statsbidrag 1975. Den representerade muslimerna ända till början av 1980-talet då det blev splittring.

1982 bildades Sveriges Muslimska Förbund. Två år senare ägde en ny splittring rum. De turkiska invandrarna bildade då, av ideologiska skäl, Islamiska Kulturunionen.

1990 enades Sveriges Muslimska Förbund (SMF) och Förenades Islamiska Församlingar i Sverige (FIFS) under benämningen Sveriges Muslimska Råd. Islamiska informationsföreningen utger tidskriften Salaam.

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

Varför är västerlänningar så rädda för muslimer?
Frågan bör omformuleras, dels därför att det inte nödvändigtvis handlar om just rädslor och dels för att inte alla västerlänningar hyser aversioner mot muslimer. Liksom på 1930- och 1940-talet då judehatet grasserade i Europa, var inte alla européer antisemiter och det fanns ett stort och mångförgrenat motstånd mot fascismen som inte bör osynliggöras. Islamofobi är en benämning på historiskt, socialt och politiskt reproducerade fördomar om och aversioner mot islam och muslimer och de aggressioner, diskrimineringspraktiker och utestängningsmekanismer som riktas mot muslimer och legitimeras med hänvisning till dessa föreställningar. Islamofobins idéhistoriska rötter går nästan lika långt tillbaka i tiden som den antisemitiska traditionen och bottnar i medeltida kristna bestämningar av muslimer som Antikrists härskaror, ondskans redskap, föreställningar som sedan vidareförmedlats, byggts ut, omstrukturerats och återkommit i skilda historiska och politiska kontexter – från medeltid över tidig modern och kolonial tid till dagens senmoderna och postkoloniala kontext där islamofobi kommit att fungera som en slags rasism, i bemärkelsen att den utgår från a) en kunskapsdoktrin om skillnad (muslimer skiljer sig från ’vanliga” människor på bestämda negativa sätt, b) en tro på föreställda kollektiva gemenskaper (alla ”muslimer” dras över en kam, vilket möjliggör talet om ”hur muslimer är” – som i talet om att muslimer är våldsamma, kvinnoförtryckande eller vad det nu kan vara) och c) administrativa tekniker för att utestänga, diskriminera, särskilja, angripa, hantera människor som är eller antas vara muslimer och associeras till islam (vilket syns på arbetsmarknaden, bostadsmarknad, i passkontroller, hatbrott etc). Islamofobi handlar således om inlärda och traderade föreställningar förmedlade via skolböcker, spelfilm, massmedia, och offentligt tal men också praktiker, det är inte enbart ord utan också handling. Ta bara arbetsmarknaden som exempel. Här visar forskningen att personer med muslimska namn har svårt att finna ett arbete som motsvarar sina kvalifikationer. Men om de byter till ett ickemuslimskt namn – vilket ett ökande antal muslimer känt sig tvingade att göra – får de lättare jobb. Dessutom tas deras ord på större allvar, risken för trakasserier minskar, deras barn mobbas mindre och det blir betydligt enklare att resa utomlands.

Du har gett ut en bok med titeln ”Islamofobi” på Leopards förlag? När och var myntades begreppet islamofobi?
I början av 1900-talet kom franska intellektuella att tala om islamofobi som en parallell till judofobi för att fästa uppmärksamhet på att hatet mot muslimer och judar har gemensamma rötter i medeltida kristet tänkande och plockades upp av Edward Said i en text från mitten av 1980-talet i samma syfte. På 1990-talet började termen användas av brittiska muslimer för att kunna benämna de antimuslimska attityder som börjat göra sig gällande i det västerländska offentliga samtalet efter slutet på kalla kriget, då den gröna faran började ersätta den röda som fiendebild att samlas kring. 1996 tillsatte det brittiska forskarcentrat Runnymede Trust en kommission för att undersöka den islamofobiska idétraditionen och ”motverka islamofobiska antaganden om att islam utgör ett enda monolitiskt system, utan inre utveckling, mångfald och diskussioner”. Kommissionens rapport Islamophobia: A Challenge for us all från 1997 bidrog till att popularisera benämningen, som befästes då Förenta nationerna år 2004 arrangerade en internationell konferens under rubriken Confronting Islamophobia: Education for Tolerance and Understanding. ”När ett nytt ord kommer in i språket är det vanligen ett resultat av ett vetenskapligt framsteg eller en underhållningsfluga”, sade FNs generalsekreterare Kofi Annan vid sitt invigningstal. ”Men när världen nödgas mynta en ny term för att kunna förhålla sig till allt mer vidspridda fördomar är det en sorglig och bekymmersam utveckling. Så är fallet med islamofobi”.
     Termen är inte oproblematisk. För det första riktas inte aversionerna nödvändigtvis mot islam som religion – islamofobi har inget med religionskritik att göra – utan mot muslimer som människor, som representanter för ett föreställt och negativt laddat kollektiv. För det andra handlar det inte om ”fobi” i psykologisk bemärkelse – dvs enskilda individers irrationella rädslor för naturliga fenomen, föremål eller djurarter – utan används, precis som i termerna ”homofobi” och ”xenofobi” i överförd bemärkelse om reproducerade aversioner och utestängningsmekanismer som riktas mot bestämda kategorier människor.

Den arabiska demokrativåren har överraskat många. Vad betyder den arabiska revolutionen för bilden av muslimerna?
Att den arabiska våren överraskade så många är i sig intressant, då det belyser vilken schablonbild av araber som gällt i västerländskt tänkande. Att den arabiska regionen var världens minst demokratiska tillskrevs arabisk mentalitet (araber lever i ett medeltida tänkande och vill inte leva i frihet som oss) eller islam (trots att exempelvis Egypten och Tunisien var sekulära diktaturer) snarare än det faktum att diktaturerna kunde upprätthållas enbart genom västerländskt bistånd. Detta osynliggjorde den prodemokratiska motståndsrörelsen – enbart i Egypten präglades hela 2000-talet av strejker och demonstrationer som inte uppmärksammades i Sverige trots att landet då var ett sådant populärt turistmål – och det var först med massdemonstrationerna som vi plötsligt såg verkligheten bakom schablonbilden.
     Den arabiska våren har fått ett enormt genomslag. Dels för att den brutit sig in i vårt samtal om islam och muslimer och ogiltigförklarat talet om att araber och muslimer till sin natur är odemokratiska och dels för att den arabiska våren också inspirerat motståndet i väst – som i arbetarupproren i den amerikanska mellanvästern, de nu pågående ungdomsupproren i Spanien och motståndet i Grekland.

Kan islam och demokrati gå hand i hand?
På samma sätt som kristendom, hinduism, buddhism och ateism kan islam vara förenligt med demokrati och precis som kristendom, hinduism, buddhism och ateism kan islam underbygga diktatur. Ser man till mångfalden av politiska läsningar av islam träder islamdemokratin i alla dess varianter fram som en möjlighet. Ser man till muslimer i muslimska majoritetssamhällen är det värt att notera resultaten av opinionsundersökningar, som World Value Survey (WVS), Pew Global Attitude Project och Gallup utförda under de senaste två årtiondena finner vi att överlägsna majoriteter om mellan 83 till 94 procent av respondenterna i länder som Turkiet, Indonesien, Egypten, Marocko, Iran, Jordanien, Irak, Uzbekistan, Nigeria, Mali, Algeriet, Palestina, Senegal och Pakistan anser att demokrati är ett mycket eller ganska bra politiskt system som skulle fungera väl i deras länder och att de vill leva i ett land där man kan kritisera regeringen och där det finns ett oberoende rättsväsende, pressfrihet, religionsfrihet och organisationsfrihet. Innan den prodemokratiska folkresningen i den arabiska regionen våren 2011 levde 800 miljoner muslimer i demokratier – exklusive de muslimer som lever i Europa (2.4% av världens muslimer) och Amerika (0.3%).

Vilka konskekvenser kan mordet på Osama bin Laden få för omvärlden? Kan det bli så att muslimer blir mindre utpekade i fortsättningen?
Med den utomjuridiska avrättningen av bin Laden etablerade Obama idén om hämnd som ett legitimt sätt att skipa rättvisa. Med mordet på bin Laden försvann också den figur som spökat som motiv för det globala undantagstillståndet, preventiva krig, ockupationerna av Afghanistan och Irak, legaliseringen av tortyr, övervakningslagar och andra aspekter av terrorkriget. Även om allt detta som strider mot den liberala rättsordningen motiverades som exceptionella åtgärder som vi var tvungna att använda mot en exceptionell motståndare ser vi inga tecken på att vi nu skall återgå till en liberal demokratisk och med folkrätten förenlig ordning. Tvärtom verkar det exceptionella normaliseras och med det kommer det finas de som har investerade intressen i att behålla muslimer som fiendebild. Det kommer inte att försvinna med mindre än att muslimer formar medborgarrättsrörelser som i förening med antirasistiska rörelser tar strid för att försöka förverkliga idén om en demokratisk ordning i vilken alla människor har samma värde, rättigheter och skyldigheter.

Har euromuslimerna en chans att bli betraktade jämlika i västvärlden det närmaste årtiondet?
På kort sikt tror jag att vi går mot ännu värre tider. En ny fascism håller på att växa fram i Europa. Det mest oroande tecknet är kanske inte att de bruna partierna marscherat tillbaka in i parlamenten – även om detta är djupt bekymmersamt – utan att goda liberaler har omvandlats till illiberaler och börjat kräva förbud för muslimers synliga närvaro (förbud för slöjor, moskéer, minareter etc), åsiktsregistrering, övervakning, kriminalisering av migranter osv, vilket sammantaget riskerar att skapa en situation där de har ihjäl demokratin samtidigt som de utger sig för att försvara den.
     På lång sikt kommer dock islamofobin omvandlas till ett problem för historiker att förklara och om femtio år kommer det inte att finnas någon motsättning mellan att vara muslim och europé. Att vara muslim kommer att vara ett av alla möjliga sätt man kan vara svensk på. Det kommer inte att betyda att islamofobin har försvunnit, men att den precis som antisemitism och rasism inte kommer att vara uppskattad i politikens mittfåra. Det kommer inte att vara möjligt att samtidigt vara öppet islamofobisk och inneha en ministerpost.

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

Paragraf 19 i den italienska grundlagen säger att ”Var och en har rätt att utöva sin tro fritt och kan praktisera sin tro såväl privat som offentligt så länge den inte skändar de italienska värdena i landet”. Med andra ord garanterar den italienska lagen fullständigt självstyre (autonomi) till alla religioner utanför Katolicismen och erkänner organisationsrätt på sina villkor i enlighet med de grundläggande principerna för den italienska ordningen.
     I ett teoretiskt perspektiv är den sociala integrationen av nya trosformer helt och hållet accepterade men i ett praktiskt perspektiv är det närmast utopiskt att genomföra integrationen konkret.
     När man undersöker situationen för Italiens näst största religion efter Katolicismen, Islam, är det lätt att förstå komplexiteten i problemet.
     I folks medvetande är för närvarande ordet islam ett annat ord för terrorism: gränsen mellan tro och fundamentalism är fortfarande suddig. Å ena sidan, medier som dagligen rapporterar om självmordsbomber. Å andra sidan, högerextrema rörelser (vilka finner alltfler anhängare i befolkningen) som spelar på dessa våldsamma händelser och attentat samt förstärker alla klichéer sammankopplade till den islamiska religionen och sprider skräck för att stjäla uppmärksamhet från de viktiga och akuta problem Italien brottas med.
     Till exempel moskébyggen skapar många kontroverser i flera italienska städer. Den senaste incidenten eller kontroversen gäller moskéerna i Florens och Turin. Trots att en moské åtnjuter ett konstitutionellt skydd och skulle kunna fungera som ett första steg mot muslimsk integration i landet möts dessa byggnader av spontana proteströrelser. Italienska högerpartier, som vägrar ta till sig någon form av information om islam, är snabba på att ge stöd till dessa spontana demonstrationer mot muslimer.
     Som en konsekvens av allt detta har våldet mot den muslimska gemenskapen i Italien ökat: I Lombardien registrerades minst fem bombattacker mot olika moskéer.
     En av anledningarna till intoleransen är kopplingen mellan islamiska platser och terrorceller. Det är värt att påpeka en viktig undersökning som ägnades åt en moské i Turin och som fick stor plats i media. Efter ett års spaning av polisen deporterades imamen från landet. Olyckligt nog är inte detta en isolerad företeelse, det finns många exempel. Den här typen av uppmärksamhet hjälper knappast att lösa problemet med den muslimska integrationen och resultatet leder bara till rädsla för islam. En muslimsk bönelokal borde inte hetsa upp till någon rasdiskussion eller religiös spänning, framför allt om den förespråkar ideologisk distans från den politiska makten.
     En bönelokal visar vägen för att bekämpa alla former av fobier och garanterar på denna väg en möjlig och respektingivande samexistens mellan två olika kulturer.

MARTINA MACCAFERRI

Översättning från engelska: Kurdo Baksi

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

Ett falskt automatvapen på bordet, utklädd som en gigantisk rosa och mjuk gris. Det är ledaren för den ”Fria Svinrörelsefronten” i Lille i norra Frankrike och han skämtar inte. Den Fria Svinrörelsefronten representerar cirka 30 personer från hela staden och organiserar shockmanifestationer (olika videos och stora svinfestivaler) för att symbolisera deras kamp mot Halal-fenomenet i Frankrike. ”Vi är inga islamhatare, vi är bara islam-motståndare: islam är en välfärdsfarlig religion för våra framtida medborgare.”
     Fria Svinrörelsefronten är inte unik. Tvärtom, den surfar på en islamofobisk trend i Frankrike. En trend som lyckas omvända alltfler.
     Den nationella kommittén för mänskliga rättigheter (NCHR) fungerar som miniräknare för alla rasistiska och antisemitiska handlingar i landet. Gruppen mot islamofobi i Frankrike (GAIF) registrerar endast islamofobiska aktioner i landet. NCHR fungerar som rådgivare till regeringen. ”Men det finns ingen statistik om islamofobi”, säger Samy Debah , ordförande i gruppen mot islamofobi i Frankrike. ”En sådan kunskap skulle vara den enda giltiga mätmetoden i landet.”
     GAIF:s rapport är mer än alarmerande: 188 islamofobiska handlingar har ägt rum förra året, varav 152 av dessa i form av våld. ”Dessa siffror hjälper inte oss att se hela sanningen eftersom många offer inte vågar anmäla våldshandlingarna mot dem”. Handlingarna har delats in i förolämpningar, hot och olika former av diskriminering. ”Vi registrerar mest diskriminering, mer än någonting annat”, förklarar FAIF-ordföranden.
     För Samy Debah står det utom all tvivel att den franska regeringen också deltar i nonchalerandet av muslimernas känslor.
     – Lagarna legaliserar islamofobi och de politiska talen gör lagarna legitima. Administrationerna, inte minst skolor och offentliga institutioner har gett den huvudsakliga näringen till diskrimineringen. Man kan här nämna de första intoleranta reglerna om ”kännetecken” i skolorna (som 2004 ändrades till lagen om religiösa fientliga kännetecken), och förordningen om förbudet av Niqab på offentliga platser den 13 juli 2010 . Den franska staten ockuperar muslimska värderingar såsom politikforskaren Vincent Geisser uttrycker det: ”Regeringen talar om islam varje dag, man skapar speciella lagar om och mot islam. Islam har blivit en besatthet för många i Frankrike.
     Vad blir konsekvensen?
     – Vi ser ett samhälle som isolerar sig själv, är i behov av måltavla såsom den judiska befolkningen blev måltavla på 1930-talet. Muslimerna är de senaste offeren i vår nutid, säger Zakia Meziani som är ordförande i organisationen Erkänn Muslimska kvinnors rättigheter och friheter.
     Denna 39-åriga kvinna, som bor i Tourcoing i norra Frankrike, känner obehag av den alltmer påtagliga rädslan för islam. Hon håller med Samy Debahs idé om den institutionaliserade islamofobin.
     – Även staten påstår att vi inte hör hemma här!
     Genom sin organisation driver hon en kamp för att försvara kvinnor som diskrimineras på grund av sin tro.
     – Vi informerar om de rådande lagarna. Vi hjälper dem att skriva offentliga brev till myndigheterna. Vi är förmedlare i skuggan, förklarar Zakia Mezani. Det vi enda vi ber om är rätten till att vara annorlunda. Lämna oss ifred!

MAUD DE CARPENTIER

Översättning från engelska: Kurdo Baksi

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

USA:s dåvarande president George W Bush hade skapat grogrund för en islamistisk våldsam extremism och nu var också Spanien terroristernas måltavlor.
     Efter attentatet fruktade Spaniens muslimer att fördomarna mot islam skulle öka. Att islam skulle likställas med terrorism. Men så blev det inte. Opinionsundersökningar visar att Spanien är det land i Europa där främlingsfientlighet är minst utbredd och toleransen mot andra religioner och kulturer är störst.
     Undantaget är Katalonien. Där har något hänt de senaste åren. Främlingsfientliga krafter och islamofobi växer sig nu allt starkare i detta historiska landskap. Kraven på begränsad invandring till Katalonien fick stort genomslag i det katalanska regionalvalet i november förra året då även flera katalanska regionalpolitiker gjorde islamofobiska uttalanden. Moskébyggen har stoppats och hatbrott mot muslimer blir allt vanligare. Situationen förvärrades vid kommunalvalen i maj i år då ett öppet rasistiskt parti vann mandat i flera katalanska kommuner. Den snabbt framväxande katalanska nationalismen och separatismen är nu till och med främlingsfientlig mot spanjorer.
     Men om vi lämnar Katalonien åt sidan så är alltså förståelsen för andra kulturer och religioner stor i Spanien, enligt flera undersökningar. Anledningarna hittar man i historien och i det geografiska läget.
     Iberiska halvön stod utanför medeltidens blodiga korståg. I de kristna och muslimska furstendömena som då fanns här levde muslimer, kristna och judar i fred tillsammans. Det dröjde ända till 1400-talets slut innan muslimer förföljdes av kristna, då på order från kungamakten. Islam förbjöds. Alla muslimska och judiska invånare i det nya kristna Spanien som bildades 1492 tvingades konvertera till kristendomen. Bland vanligt folk levde dock det muslimska arvet vidare i det spanska språket och den spanska kulturen som var ett resultat av århundrades kulturblandning.
     Under Francotiden fanns visserligen ingen religionsfrihet. Francos Spanien var byggt på katolsk grund. Men samhörigheten med den muslimska världens kultur fanns ändå kvar. Det var ingen slump att Spaniens sista kolonier fanns i Nordafrika. Fortfarande finns två spanska exklaver vid den nordafrikanska kusten, Ceuta och Melilla, där en stor del av invånarna är muslimer (41 respektive 50 procent).
     Efter Francos död öppnades Spanien och politiken förändrades. Från att ha varit en sluten och hårt centraliserad diktatur i Europas utkant är Spanien i dag ett av EU:s mest progressiva medlemsländer som dessutom blivit en viktig aktör på den internationella arenan. Kontakterna med arabvärlden är täta. Spanien arrangerade det första Medelhavsmötet mellan EU och Arabländerna, det skedde under det spanska ordförandeskapet 1996.
     Dagens arbetslöshet på över 20 procent innebär hårdare konkurrens om de okvalificerade och dåligt betalda servicejobben där invandrarna dominerar. Men trots detta är toleransen mot invandrare fortsatt stor. Spanien har blivit Europas mest mångfacetterade land med utrymme för flera nationaliteter och kulturer inom sina gränser.

THOMAS GUSTAFSSON
Korrespondent bosatt i Madrid med Spanien och Latinamerika som arbetsfält.

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

Vad anser du om Lars Vilks rondellteckningar i förhållande till yttrandefriheten? Får man teckna vad som helst?
– Ja, jag anser att man bör få teckna vad som helst så länge det inte kränker eller diskriminerar. Konst är till för att provocera, däremot bör man göra detta med försiktighet och respekt för de berörda. I ett öppet samhälle bör man ha friheten att uttrycka sig öppet..det är något man bör värna. Däremot kan man diskutera syftet med just Vilks karikatyrer och att avbilda profeter och liknande på sådana här sätt, var tanken provokation, var det för att uttrycka sitt mot islam osv.. Det är en klurig fråga där jag är kluven.

Kan muslimsk familjerätt förenas med västerländskt demokratitänkande?
– Demokratitänkandet bör vara universellt, grundläggande rättigheter är ett krav. Det innebär allas rätt att bestämma över sig själv, sin kropp och sina tankar. Så länge man kan förena sin tro, sina traditioner och den kultur man växer upp i med dem i det land du lever i så bör det fungera. Det låter naivt att uttrycka sig så klichéartat men det är viktigt att visa att man vågar och tror att det går att förena. Det är våra olikheter som gör oss unika och att förena människor skapar intressanta historier.

Vad betyder den arabiska våren eller revolutionen för bilden av muslimerna?
– Personligen uppfattar jag inte att det är tron som ligger i framkant i de länder som nu revolterar mot det rådande styret. Jag uppfattar det som att det är människor som strävar efter ett liv i frihet och demokrati. Sedan finns det naturligtvis även religiösa krafter som triggar på och använder sig av religionen som ett vapen i en konflikt. Samtidigt kan jag tycka att det ger en positiv bild av arabvärlden. Många i väst tror att religionen förslavar människor under en tro, detta är ett bevis på att man av egen kraft vill ha en förändring.

Varför väcker slöjan så starka känslor i västvärlden?
– Jag tror att det främst handlar om provokation mot den frihetskamp som feminismen har varit i väst. Kvinnans rätt till sin egen kropp, kvinnans rätt till en röst och självbestämmande. Slöjan symboliserar för många ett förtryck, många gånger handlar det om okunskap.

Vilka konsekvenser kan mordet på Osama bin Laden få för världens muslimer?
– Frågan är hur detta påvekar resten av världen, hur kommer de extrema grupperna att hantera detta mord. Jag tycker att man ska vara försiktig och klumpa i hop och lägga ansvaret på alla världens muslimer… Osama bin Laden stod för extremism och det är långt ifrån islam man kan komma. En konsekvens är att många muslimer kommer att få lov att hävda sin opartiskhet.

Är du orolig för terror i islams namn i Sverige?
– Naturligtvis är man rädd för terrorhandlingar, oavsett i vilket namn eller skepnad det begås. Man ska vara försiktig med att tillskriva en särskild grupp en massa handlingar. Alla muslimer är inte terrorister. Jag anser att vi måste vara rädda om våra värden om mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet osv, börjar vi kategorisera, avskärma oss och hetsa grupper mot varandra, då tror jag att vi kommer att misslyckas med att förena människor.

 Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011