Svartvitt » Svartvitt nr 1, 2011

Hacerso el sueco!

Svartvitt — Mon, 10 Oct 2011 12:15:26 +0000

Hacerse el sueco. Att göra sig svensk. Det välkända ordspråket i den spansktalande världen betyder att man låtsas att man inte förstår eller slår dövörat till. Enligt språkforskare uppkom ordspråket redan under 1600-talet.
     Många svenskar blir förstås förvånande när de hör ordspråket första gången. Att det anses vara ett svenskt karaktärsdrag att låtsas att man inte förstår är ju inte speciellt smickrade.
     Under en stor del av mitt tjugofemåriga yrkesliv som journalist har jag arbetat i spansktalande länder. Jag har rapporterat om såväl politiska omvälvningar och krig som om grå vardag och fiesta. På många platser har jag mött svenskar.
     Bilden av Sverige de flesta av dessa svenskar gärna förmedlar är att Sverige är världens bästa land. Svenskar är välorganiserade och pålitliga. Vi har en social grundtrygghet och en föräldraförsäkring som är unik. Vi vaccinerar alla mot svininfluensan. Det är tryggt. För att inte tala om jämställdheten. Där är Sverige bäst i klassen.
     Men samtidigt som alla fördelar hemma snabbt pekas ut av svenskarna finns sällan någon förståelse för de besökta länderna. I stället brukar svenskarna snabbt berätta för omgivningen vad som bör göras för att länderna som de besöker ska bli bättre. Det vill säga bli mer lika Sverige.
     Att svenskar förmodligen är världens mest ensamma folk är förstås inget som brukar nämnas. Inget annat land har så många ensamhushåll. Inte heller nämns stressen. Mörkret. Isoleringen. Spanjorer och latinamerikaner som varit en längre tid i Sverige brukar tycka att svenskarna har ett så tråkigt liv och att ingen har tid att umgås. Alltid denna planering. Inga spontana möten. Hur kan ni stå ut med mörkret, brukar de fråga mig. I internationella jämförelser utmärks Sverige av en hög grad av individualism och oberoende. Svenskar lägger stor vikt vid yrkeslivet, kanske är det ett lutherskt arv. En av de första frågorna som svenskar ofta ställer till en ny bekantskap brukar vara ”Och vad jobbar du med då?”. I Spanien och Latinamerika uppfattas en sådan fråga som oartig och påflugen. Speciellt om den ställs av en person som man precis mött. Jobbet har väl heller inte med en människas identitet att göra.
     Något som däremot är viktigt i den spansktalande världen är familjen och umgänget. Samtalen pågår ständigt. Vi människor träffas ju för att utbyta idéer och åsikter och då är samtalet viktigt. När jag återvänder till Sverige brukar jag först tro att något allvarligt har hänt. Det är ju så tyst på flygplatsen och under transporten in till stan.
     I Spanien och Latinamerika finns tid att umgås. Det är aldrig tyst. Familjen och vänner är viktiga. Att vara omtänksam och generös. Människorna tar vara på nuet mycket mer i stället för att planera inför en morgondag som ändå ingen vet något om. Levnadsstandarden må vara lägre än i Sverige, men livskvalitén är oftast betydligt högre.
     Frågan är dock om vi bryr oss om detta i Sverige. Vi vet ju precis hur allt ska vara. Att göra sig svensk, hacerce el sueco, innebär kanske också att man slår dövörat till inför allt som är bättre i andra delar av världen. Eller vad tror du?

THOMAS GUSTAFSSON
Korrespondent bosatt i Madrid med Spanien och Latinamerika som arbetsfält. Författare till en rad fackböcker om Spanien och Kuba.

Publicerad i Svartvitt nr 1, 2011

Ta hem de svenska soldaterna i Afghanistan!

Svartvitt — Sun, 09 Oct 2011 12:12:24 +0000

Sedan 2005 har sex svenskar mördats i det meningslösa kriget i Afghanistan. Det senaste svensken som miste sitt liv i Afghanistan är den 22-årige vagnchefen Kenneth Wallin från Stockholm. Och just nu pågår en utredning kring de mördade svenskarna kapten Johan Palmlöv från Sundbyberg och löjtnant Gunnar Andersson från Stockholm. Enligt uppgifter till TV4 sköts de och deras tolk Shabab ihjäl av svenska kulor i februari 2010.
     Med motiveringen att krig skall befria afghaner hörs dagligen högljudda röster om att Sverige bör skicka soldater till det meningslösa kriget i Afghanistan.
     Men svenskarnas stöd för Afghanistankriget är inte så stort som medierna ger sken av. Enligt en undersökning ökar motståndet mot Sveriges militära insats i Afghanistan: 48 procent av svenskarna är emot svenska insatser i Afghanistan. I februari 2010 var siffran 35 procent.
     Att kriget i Afghanistan även förs mot civila har bevisats många gånger. Tiotusentals dokument som rör Afghanistankriget (www.wikileaks.org) visar just detta. Även Sveriges militära förehavanden finns tillgängliga på denna webbsida.
     Det är inte svårt att dra slutsatsen att Sverige efter 200 års fred befinner sig i krig med sina krigsbevarande (inte fredsbevarande!) styrkor. Vad som grämer mig mest är att svenska ISAF-soldater (International Security Assistance Force) anklagas för bränder, utsätts för pansarskott, skadas i strider, bomber exploderar i närheten av svenskar titt som tätt. Det finns också tillförlitliga uppgifter om att svenska s k fredsbevarande soldater deltar i gemensamma aktioner med afghanska säkerhetsstyrkor och poliser eller NATO-soldater.
     Kortfattat: Sverige befinner sig i ett meningslöst krig trots att landet i modern tid arbetat för internationell solidaritet och fred. Tack vare, eller med hjälp av alliansfriheten, har Sverige spelat en medlande roll i svårlösta konflikter, men så är det inte längre.
     I den utmärkta debattboken ”Vägen ut ur Afghanistan” (Leopard förlag) skriver den förre FN-ambassadören och svenske biståndsministern Pierre Schori följande tänkvärda rader: ”Efter nio års krig är det hög tid att omvandla de militära insatserna till ett massivt civilt biståndsprogram och överlåta åt afghanerna att forma sin egen freds-och utvecklingsstrategi.” Det är bara instämma.
     En som föredrar krigsinsatser är vår utrikesminister Carl Bildt som vägrar inse att svenska soldaters närvaro i Afghanistan skadar Sveriges goda anseende internationellt dagligen. Sveriges alliansfrihet har hyllats i årtionden. Sverige har sedan andra världskriget varit en kraft på de förtrycktas sida, inte på förtryckarnas sida. I och med Sveriges smutsiga roll i Afghanistankriget är Sverige faktiskt på förtryckarnas sida.
     Av hävd brukar Sverige skicka soldater till FN-uppdrag. Vad vi ser nu är att Sverige deltar i USA-uppdrag med sina 500 soldater.
     Detta är vansinne.
     Det militära vansinnet i Afghanistan kostar 1480 miljoner kronor för svenska skattebetalare medan det beviljade svenska biståndet till Afghanistan är 650 miljoner kronor. Dessa siffror talar tydligt för oss att något är galet.
     Sverige bör genast hämta hem sina soldater och satsa på biståndet så att afghaner kan skapa demokrati, jämlikhet och sekularism. Jag känner inget samhälle som med hjälp av bomber gett frihet till kvinnor.
     Till sist är det viktigt att Sverige på alla internationella fora anstränger sig för att den gigantiska militära budgeten för Afghanistan-kriget skall användas till att bygga infrastruktur, sjukvård och fredsskapande åtgärder. Det är dags att afghanisera fredsarbetet!
     Allt annat är ett svek mot afghanerna!

KURDO BAKSI
Chefredaktör för Svartvitt

Publicerad i Svartvitt nr 1, 2011

Europa för kineserna – En omvänd spegel

Svartvitt — Sat, 08 Oct 2011 12:08:53 +0000

För många kineser är lyxprodukter den korta vägen till Europa. Medelklasskinesen kastar lystna blickar på livet i Europa, men i allmänhet ser han inte någon skillnad mellan europeiska länder. I produktreklamen får man en känsla av att den västeuropeiska imagen är utbredd i Kina, men det är inte riktigt så. En annan trend just nu är att fler och fler kineser köper paketresor till Europa. Under sådana vykortresor besöker turisterna tio länder under åtta dagar, skriver frilansjournalisten Gin från Shanghai.

På väg till en lunch i Shanghai med en vän från München. Inom tio minuter ser vi en Audi TT, två BMW X6 och en Maserati Gran turismo GT. Min vän ser förvånad ut. Folk jagar den europeiska drömmen. Jag beställer chilinudlar åt honom och börjar förklara det kinesiska synsättet på Europa.
     Hela världen talar om hur rika kineserna är. Dock föreställer vi kineser oss att européer är ofantligt rika. Vi är ännu inte den största ekonomin, endast den näst största efter den amerikanska. Genomsnittsinkomsten är låg i vårt land. Den rika killen är den kinesiska regeringen, inte majoriteten av kineserna. De är inte så bekväma i sin nya identitet. Folk behöver lära sig hur de ska bete sig i en nybildad samhällsklass. Européerna är kanske inte de rikaste, men de är symboler för det gamla ”kapitalet”, ursprunget till kapitalismen. ”Rik” betyder också stabilitet och rättvisa. Kineserna tror att européerna lever i ett långt mer välutvecklat samhälle, folk behöver inte bry sig om utbildningsavgifter, sjukvårdskostnader och korruption. Många rika kineser sänder sina barn till Europa i förhoppning om såväl en bättre utbildning som för att trygga familjernas egendomar.
     I en färsk undersökning från forskningsinstitutet Hurun har europeiska varumärken de tio högsta placeringarna i kinesernas favoritlista över lyx. Namn som Louis Vuitton, Gucci, Patek Phillipe och Montblanc finns på listan. Varför? Ekonomerna ger oss många svar, men ett faktum nämns sällan. De kulturella erfarenheterna av Europa i det nuvarande Kina. Från det sena 1950-talet till början av 1980-talet var böcker relaterade till främmande kulturer som censurerades för att ”rädda” renheten i den socialistiska ideologin.
     Än idag finns två sätt att smuggla ut den europeiska ”stilen”. Barnsagor och vuxenlitteratur som skildrar ”kritisk realism”. I sagor som The little Match och Snow White betraktades av Maos arvtagare som en attraktiv del av det ”onda Europa”.
     Vad beträffar den ”kritiska realismen” – med framstående representanter som Charles Dickens, Honoré de Balzac, Guy de Maupassant och Leo Tolstoj – förväntades läsarna lära sig mörkret i utsugningssystemet, men ryska adelsfester och de franska damernas dräkter var mer attraktiva. Allt detta byggde upp spegeln av Europa i miljontals kinesiska hjärtan. Det handlar inte om vardagslivet, det beror helt enkelt på att några kineser nyligen blivit rika. Lyxprodukter är den korta vägen till den europeiska drömmen. Konsumtion är en psykisk behandling.
     Eftersom allt kan konsumeras här kan Europa inte bli undantag. Tusentals falska produkter symboliserar den europeiska konsumtionshysterin. 15 euro för en Rolex, 30 euro för en Louis Vuitton, 0,7 euro för en DVD-kopia av vilken känd europeisk film som helst. Under dessa omständigheter köper varje rik person dessa falska produkter, inte för att spara pengar, utan bara för att ha roligt. ”European pop” finns överallt i de kinesiska städerna.
     Den äkta produktindustrin är ett exempel. I förhoppning om att visa ett elegant och välmående samhälle, åstadkom man plastiska Korinther, Napoleon Bonaparteskulpturer och fontäner med flyende änglar.
     I allmänhet ser inte medelklasskinesen skillnaderna mellan olika europeiska länder. I produktreklamen får man en känsla av att den västeuropeiska imagen är utbredd i Kina. Engelska är fortfarande det dominerande språket i dessa reklamannonser, även om byggnaderna som visas är av fransk stil.
     En annan trend just nu är att fler och fler kineser köper paketresor till Europa. Under sådana ”vykortresor” besöker turisterna tio länder under åtta dagar. Fenomenet har gett upphov till ett skämt i Kina: ”Gå av bussen, kissa! Några vackra vyer, fotografera! Lämna Europa utan att lära sig något!”
     Europa är en omvänd spegel för kineserna. Många saker ser vi inte i dess riktiga skepnader, vi ser det vi vill se i djupet av våra hjärtan. Kineserna har lidit av Kulturrevolutionen och har nu möjligheter att njuta av ”glittereran”. Kanske letar vi efter något som är långt ifrån det roliga Europa-fantasin. Saker som en ”ärbar familj”, ”ett stabilt liv” och ”minne och historia” är DNA hos det kinesiska folket. Å andra sidan har den unga generationen större chanser att förstå Europa snabbt och direkt. Många av dem talar främmande språk och använder internet och för dem är studier i Europa inget märkvärdigt.
     På senare tid har länder som Spanien och Sverige blivit alltmer attraktiva för unga kineser. ”Europop” vill kanske snart försvinna. Så låt oss njuta av det så länge det varar.

GIN
Gin är frilansjournalist och bor i Shanghai. Han medverkar i Southern Weekly, City Pictoral, Oriental Morning Post, ELLE och Jet Asia Pacific.
Översättning från engelska: Kurdo Baksi

Publicerad i Svartvitt nr 1, 2011

Den svenska Quinnan – En komplicerad historia

Svartvitt — Fri, 07 Oct 2011 12:02:48 +0000

Kan du skriva om bilden som finns av den svenska kvinnan utomlands? Javisst, svarade jag och gick hem för att fundera. Jag konstaterade snabbt att det var ett omöjligt uppdrag.
     Den tid då ”utlandet” såg svenska kvinnor som långa blonda och sexuellt öppna ligger flera årtionden tillbaka. ”Sommaren med Monica”, en bok som blev en film som kom att spela stor roll för synen på den svenska kvinnan, hade premiär 1953. Länge levde vi med den torftiga bilden av svenska kvinnor. Frågan är om den nu håller på att ersattas av den mörkhåriga, tuffa, begåvade, ensamma, olyckliga och psykiskt misshandlade Lisbeth Salander. Också den bilden ur en svensk bok och film, men representant för svenska kvinnor? Nej!
     Jag söker vidare och kollar på nätet och hittar en utsaga från 2005 om att svenska kvinnor har blivit fula, feta och tråkiga. Ett osedvanligt korkat och inskränkt uttalande av Billy Butt, som kanske såg sig själv som ung, smal och charmig. Vad vet jag?
     Bilden av svenska kvinnor är förstås beroende av vem man har träffat, sett på tv eller på film. Den som är modeintresserad ser kanske trådsmala modeller, den filmintresserade associerar till skådespelerskor osv. Den som träffat levande människor tänker på dem.
     Vem är då en svensk kvinna? Vi är lyckligtvis mycket mer än blonda och födda i Sverige. Idag är strax under 20% av alla kvinnor och män som bor i Sverige, själva födda utomlands, eller har två föräldrar som är födda i ett annat land. Vi har ett samhälle där det ryms olika typer av utseende, hudfärg, skönhet, charm, begåvning och allt annat som definierar en människa.
     Svenska kvinnor ser inte bara olika ut, vi har olika familjeförhållanden, olika syn på sexualitet, olika utbildning och vi har olika intressen. Vi är alla, i vår egenskap av kvinnor, exponerade för samhällets bristande jämställdhet. Vi har olika tillgång till makt och ekonomi. Det har också svenska män, men eftersom det återstår en hel del innan vi har jämställdhet så har kvinnor det gemensamt att vi har mindre makt i samhället, än män har.
     Föreställningar om att det i ”utlandet” skulle finnas en allmän syn på svenska kvinnor återspeglar mest hur vi själva ofta generalisera bilden av den andra kvinnan, hon i ”utlandet”.
     Kanske är det mer meningsfullt att fråga sig hur den svenska bilden av kvinnor i ”utlandet” ser ut? I dagspress och etermedia är de kvinnor vi ser, ofta fattiga och för en beundransvärd kamp för överlevnad. En vanlig föreställning är att fattiga kvinnor har många barn som de knappt klarar att försörja. Men i själva verket sjunker antalet barn per kvinna i de flesta av världens länder.
     I den svenska politiska debatten reduceras kvinnor ofta till ”familjeåterföreningsfall”. Det sker i ett hårdnande politiskt klimat där solidaritet och rättvisa, allt oftare begränsas till att gälla välutbildade människor som redan finns i den rika världen, särskilt EU. Endast en mindre del av engagemanget omfattar de kvinnor som vi i media ser på bild i olika förfärliga livssituationer. Det är bra att den kvinnan som kämpar för sin överlevnad lyfts fram. Det kan stärka engagemang och solidaritet. Men jag vill gärna veta mer om vad både fattiga och mer välbärgade kvinnor kan, vill, önskar sig, roas och oroas av. Jag är nyfiken på deras politiska önskningar och vad de drömmer om.
     I media finns också kvinnor från rikare länder. Ofta är de kvinnorna rika och har mer eller mindre makt och inflytande i samhället. Inte sällan beskrivs kvinnor med makt som antingen ”järnladies” eller som vackra, okunniga våp. Inte särskilt ofta beskrivs de som människor med viktiga kunskaper och egenskaper.
     Jag läste nyligen en B-uppsats från media och kommunikationslinjen på Stockholms universitet. Den handlade om hur tre svenska tidningar skildrat Christina Kirchner som kandiderar till presidentposten i Argentina. Studenten som skrivit hade haft svårt, att i de flesta texterna, hitta något om hennes politiska mål och ambitioner eller om hennes politiska erfarenhet och kunskap. Ymnigt förkom istället beskrivningar av hennes utseende och påståenden om att hennes man, som nyligen avled, egentligen styr allt. Hon förvandlas till ett våp utan eget engagemang.
     Fortfarande kan svenska kvinnor som kandiderade till en viktig politisk post, i medierna beskrivas på ett sätt som lämnar en del övrigt att önska. Men vi ser sällan så nedlåtande texter som de om Christina Kirchner. Troligen delar jag inte hennes politiska syn, men för att veta det måste jag i alla fall kunna ta del av den. Enskilda journalisters nedlåtande beskrivningar ger ingen som helst användbar information. De visar bara en nedlåtande syn på kvinnor som har eller vill ha makt. Kan det spela roll att hon inte är svensk?
     Jag vill arbeta för att andra länders bild av svenska kvinnor är mångfacetterad. En bild som inte backar för att visar på brister i jämställdhet, eller som till exempel tiger om mäns våld mot kvinnor. Men den bild som jag vill att ”utlandet” ska ha av svenska kvinnor visar också att en stor del av oss har rätt att besluta om våra liv, har makt över vår ekonomi, våra kroppar och vår sexualitet. Och att det bygger på lagar och en grundsyn som gäller oavsett var eller av vem vi är födda, om vi är fotomodellsnygga, blonda, unga, äldre, har makt i näringsliv och politik eller är utan arbete. Alltså en bild som visar det vardagsliv som de flesta av oss lever.

KATARINA LINDAHL
skribent och föreläsare

Publicerad i Svartvitt nr 1, 2011

Lästips om den andre

Svartvitt — Thu, 06 Oct 2011 11:53:29 +0000

Under de senaste århundraden har det skrivits många böcker om ”den andre”. Det är oftast västerlänningar som har skrivit om icke-västerlänningar. Antalet böcker som hånar eller skildrar den andre negativt är många. Men det finns också några böcker som försöker förbättra bilden av de redan nedskrivna.

I MÖRKRETS HJÄRTA
Joseph Conrad (1902)
En redogörelse för människans mörka sidor i alla tider. Omkring 1890 var författaren Joseph Conrad under sex månader kapten på en ångbåt på Kongofloden. Några år efter vistelsen skrev han den berömde kortromanen ”Mörkrets hjärta”. Mästerligt skildras västerlänningens bild av den andre, icke-europén. ”Mörkrets hjärta” var ett viktigt inslag i den internationella kampanjen mot folkmordet i Kongo. Kampanjen ledde till att kung Leopold II lämnade sin privata koloni Kongo till belgiskt styre.

I BETRAKTARENS ÖGON
Hans Caldaras (2004, Stockholm, Norstedts förlag)
”I betraktarens ögon” redogör Hans Caldaras om att vara flykting i sitt eget land, att bli tvångsomhändertagen och placeras på barnhem, att uppleva utanförskap i det svenska samhället. Caldaras berättar också romernas historia med utblickar till Europa, t ex svårigheterna under andra världskriget då romerna inte tilldelades matkuponger och levde med skräcken att deporteras till Hitlers koncentrationsläger.

DET OHYGGLIGA ARVET
Christian Catomeris (2004, Stockholm, Ordfront)
Det ohyggliga arvet handlar om synsätt som genom århundraden präglat svenskars möten med etniska minoriteter och andra kategorier ”främlingar”. Christian Catomeris kartlägger djupt förankrade stereotyper om afrikaner, finnar, judar, orientaler, samer, ”tattare” och ”zigenare”.

ORIENTALISM
Edward W Said (1978, Stockholm, Ordfront)
En klassiker som fortfarande behåller sin aktualitet. I denna bok ifrågasätter Edward Said västvärldens bild av ”Orienten” och ”araben” som han menar är en ovetenskaplig konstruktion.

ISLAMOFOBI
Mattias Gardell (2010, Stockholm, Leopard förlag)
Professor Mattias Gardell granskar den islamofobiska tanketraditionen från medeltidens kristna föreställningsvärld fram till dess återkomst i dagens Europa.

SVART HUD OCH JORDENS FÖRDÖMDA
Frantz Fanon
I dessa två böcker analyserar Frantz Fanon kolonialism, rasism och de koloniala subjektens alienation för att uppnå befrielse. Svart hud, vita masker kom till under Fanons tid i Frankrike och bygger på egna erfarenheter av kolonial underordning under sin uppväxt på ön Martinique. ”Jordens fördömda” skrevs i Algeriet under det brinnande inbördeskriget. Fanon hävdade att det första en förtryckt måste göra för att bedriva motstånd är att sluta se sig själv ”med den vite mannens ögon”, som underställd.

DE ANDRA – amerikanska kulturkrig och europeisk rasism
Stefan Jonsson (1993, Stockholm, Norstedts)
Vilka konflikter uppstår när den dominerande vita, europeiska kulturen utmanas av andra kulturer och traditioner? I boken De andra diskuterar Stefan Jonsson den vita majoritetens minoritetsskräck, minoritetskulturernas extremism och de intellektuellas kritik av västerlandets kulturimperialism.

UTROTA VARENDA JÄVEL
Sven Lindqvist (1992)
I denna bok redogör Lindqvist att Förintelsen av judarna måste ses som en kulmen på en rasistisk ideologi om europeisk överhöghet som präglat den europeiska kolonialismen från den spanska erövringen av Kanarieöarna och framåt.

CHICAGO
Alaa al-Aswany (2007, Albert Bonniers förlag, svensk utgåva 2009)
Chicago är en färgstark historieväv där olika religiösa och politiska mönster och värderingar bryts mot och speglas i varandra.

Publicerad i Svartvitt nr 1, 2011

Heidi – Min första europeiska vän

Svartvitt — Wed, 05 Oct 2011 11:48:12 +0000

Den japanska författarinnan SHINOBU YOSHII älskade som barn alla tecknade filmer om Europa som gick i japanska televisionen. Särskilt minns hon Heidi.
Hon visste inte då att dessa tecknade filmer med tiden skapade hennes bild av européer: ost-ätande människor i alperna med ryggsäck.

Såvitt jag minns, har jag lärt känna Europa genom tecknade japanska filmer, så kallade anime. ”Heidi, flickan från Alperna” (Girl of the Alps, 1974) och ”Lulu, blomsterängeln” (Lulu, The Flower Angel, 1979) är två populära tecknade TV-serier som sändes upprepade gånger i min barndom. Nästan alla japanska kvinnor mellan 35 till 40, inklusive jag, kan sjunga titelsångerna från dessa serier.
     Animeversionen av ”Heidi, tjejen från Alperna” baseras på den schweiziska romanen ”Heidi” som skrevs av Johanna Spyri (1880). Den är en rörande historia om en femårig föräldralös flicka, Heidi, hennes morfar, och andra människor i omgivningen. Den huvudsakliga bakgrundsmiljön utgörs av de vackra schweiziska alperna samt byggnader och gatorna i delar av gamla Frankfurt. Dessa har avbildats av Hayao Miyazaki som bodde i Europa under två veckor för att få en reell känsla för området (och även hur det lät) för att omvandla till tecknade filmer. Det som mest lockade yngre tittare var olika slags mat, som vitt bröd, färskmjölk och ost. Det finns en scen där Heidi och hennes morfar trollar fram getost och färskmjölk tillsammans. För några år sedan rapporterade en japansk internetkonsultbolag om intresset för mat kopplat till anime, att “Heidis ost” låg högst på önskelistan. Och om man tittar in i olika bagerier i Japan skyltar en del med ett mjukt vitt bröd som kallas “Heidi’s bröd”.
     “Lulu” är en äventyrsberättelse om en magisk tjej. Bilderna är skapad av Shiro Jinbo och animerad av Toei Animation. Lulu är en tjej som bor i södra Frankrike med sina morföräldrar. En dag är det en talande hund och katt (som skickades till Jorden från planeten Blomsterstjärnan) som känner igen Lulu som Blomsterängeln. Hon bestämmer sig att resa med hunden och katten för att hitta en förtrollad blomma någonstans i Europa. Madrid, Amsterdam, Tyskland, Lappland… Dessa tecknade bilder är ganska stereotypiska, men visar också en mångfald av kulturer som består av varmhjärtade människor.
     Bilder av Europa visades inte enbart i anime riktade till tjejer, utan också i serier riktade till pojkar. 1970-talets kända mangatidning ”Lupin the 3rd” (av Monkey Punch) reproducerades som en tecknat TV- program och film främst under 1970-talet. I synnerhet blev “The Castle of Cagliostro” (1979) populär och gjorde direktören Hayao Miyazaki internationellt känd. I denna äventyrshistoria, baserad på den franska romanen “La Comtesse de Cagliostro” av Maurice Leblanc kan vi se de japanska bilderna som representerar Europa: ett slott, en fångad prinsessa med blåa ögon, gömda skatter, en förtrollad ring, djupa skogar och gamla mysterier. Det intressanta är figuren Lupin III, som en representant för Europas kvickhet, sofistikering, tuffhet och elegans. Han är rätt charmerande jämfört med andra figurer som Goemon, som representerar den lugna dignitet av Japan, och Jigen, som är ganska tuff och bråkig i “amerikansk stil”.
     Givetvis, anledningen till att många i Japan föredrar Europa är inte bara på grund av minnen från tecknade serier. I japanska ögon lever européer i en bättre arbetsmiljö som möjliggör en hyfsad balans mellan arbete och fritid. I utbyte mot höga försäkringspremier och skatter får människor gratis eller nästan gratis sjukvård och utbildning. Europa är också känt i Japan för att ställa höga säkerhetskrav med hänsyn till mat och miljö, som ger människor en trygghet kring det som de äter, luften de andas och husen som de bor i. Det som japanerna anser om Europa har bekräftats av bilder som visade på samhällets utveckling.
     Mode, krogar och caféer, villor och interiörer, blomsterarrangemang och trädgårdsskötsel i ”European style” har alltid fascinerat japaner. Jag tror att grundorsaken till denna attraktion är den konkreta ”bilden” som har dominerat tecknade bilder i Japan. Allvaret i detta insåg jag egentligen bara för några månader sedan: Kring nyår i år strötittade jag på en del serier på internet och råkade komma over ”Lulu”. Lite nostalgiskt tryckte jag på knappen och musiken började. En leende flicka med en röd klänning och resväska gick i en ”europeisk” stad. Det kändes som om det var jag som en 28-åring som vandrade runt i Frankrike i sex månader under en så kallad ”arbetande semester”. Jag trodde att det helt och hållet byggde på min fria vilja, men det slog mig att det kanske var ”Lulu” som hade lockat mig till en äventyrsresa genom ett magiskt Europa.

SHINOBU YOSHII
Japansk frilansförfattare bosatt i Shanghai.
Översättning från engelska: Paul Lappalainen

Publicerad i Svartvitt nr 1, 2011

GUSTAV FRIDOLIN: Vad tänker du på när jag säger ordet ”muslim”?

Svartvitt — Tue, 04 Oct 2011 11:37:26 +0000

Januari 2005. En man lämnar macken i bostadsområdet Nacksta utanför Sundsvall efter att ha köpt några apelsiner. Ett par hundra meter från macken hör han någon ropa bakom honom. Han hinner vända sig om och känna igen två män från macken innan de flyger på honom, sparkar omkull honom och fortsätter mata sparkar mot honom, hans kropp och hans huvud. En polis som inte är i tjänst råkar köra förbi och se misshandeln i ljuskäglan från bilens strålkastare. Han stannar och springer fram. I polisförhör senare kommer han berätta att han sett hur mannen fått ta emot uppemot 10 sparkar och att det allihopa varit, som han säger, ”fotbollssparkar”. Han säger att det är den mest brutala misshandel han någonsin sett under sitt jobb som polis. Hans passagerare berättar att hon hört de misshandlande männen kalla sitt offer för ”Usama”.

När vi diskuterar rasism i Sverige så blir det lätt till akademiska övningar där retoriska figurer, politiska förslag och diskriminering analyseras. Ibland skymmer etiketten ”rasism” det som faktiskt behöver diskuteras där bakom. Men ofta är det klargörande. Alla vet nämligen att rasismen inte bara är teori, utan också praktik. Att hatet slår över i kränkningar, våld och motsättningar. Vi bär alla på historiska referenser om vad som kan hända i ett samhälle som inte upptäcker och bekämpar rasismen.

När det handlar om den specifika form av rasism som riktar sig mot muslimer, det vi ibland kallar islamofobi, ser det annorlunda ut. Medan teoridiskussionen är omfattande, böcker skrivs och kulturdebatter rasar, så har de flesta av oss sämre referensramar att knyta teorin till. Islamofobin blir utan värde som ett studieområde, ett analysverktyg eller ett argument, om vi inte har en gemensam uppfattning om vad denna typ av rasism leder till i sin förlängning och hur den ser ut för de som drabbas allra hårdast av den.

Tillsammans med Lena Sundström fick jag 2007 göra ett reportage i Kalla fakta om hur islamofobin verkar i Sverige. Resultatet var på många sätt skrämmande. Förutom den typ av vansinnesdåd som en muslim i Sundsvall utsattes för 2005, upptäckte vi en islamofobisk praktik som tvingar muslimer att gömma sig undan det offentliga rummet. Många kvinnor som bar slöja berättade hur de blivit attackerade av främmande män och kvinnor som velat bestämma hur de skulle klä sig, och rycka av dem deras slöja. En av dem vi intervjuade sms:ade mig här för leden från protesternas Kairo, hon hade lämnat ett Sverige där hon inte upplevde att hon hade rätt att vara den hon ville. Andra anpassade sig mer subtilt. Man började efter en tid välja bort allmänna transportmedel, eller åkte för att handla i ett förortscentrum snarare än i den affär man hade närmast.

Många moskéer vi talade med berättade hur de hade plockat ner skyltar, anonymiserat sina ingångar, bett besökarna att inte lämna lokalen själva efter mörkrets inbrott. Anledningen var uppenbar. När vi frågade de muslimska församlingarna i Sverige hade över hälften fått motta hot och fler än var tredje hade blivit utsatt för attacker. Det handlade då om sådant som brandbomber, krossade fönster, klotter eller att man kastat in grishuvuden.
Hatbrotten verkade utföras av en brokig skara grupperingar. Men vid sidan av lokala missnöjesyttringar finner man de traditionella svenska, främlingsfientliga grupperna. FN:s rapportör om rasism, Doudou Diène, har i en rapport bekräftat hur islamofobin utnyttjas av rasistiska organisationer. På ett internet-community för ”nationellt sinnade”, med många användare, hittade vi i vår granskning diskussioner om strategier för att ”bekämpa islam”, utbyte av adresser till moskéer och hot om vad som skulle göras med muslimer som uttalat sig i media. Om kvinnor som gift sig med muslimska män skrev en användare att man skulle ”smälla till dem och spotta i deras blod”.

Den statistik som finns tillgänglig visar att problemet sannolikt har ökat sedan vi gjorde vårt reportage 2007. Ändå fortsätter islamofobin hanteras som ett ämne för en diskussionsklubb, som en frågeställning till vilken men kan förhålla sig neutral. Men om människor som levt hela sina liv i våra länder förhindras att utöva sin tro och hotas, så hotas också hela det öppna samhället. Attacker mot religiösa byggnader har inlett historiens mörkaste kapitel, om inte vi nu öppnar ögonen för också detta hot mot demokratin tar vi en stor risk.

GUSTAV FRIDOLIN
Riksdagsledamot (MP), tidigare reporter vid Kalla fakta.

Publicerad i Svartvitt nr 1, 2011

Afrika sover inte

Svartvitt — Sun, 02 Oct 2011 14:44:00 +0000

I hjärtat av vår Afrikabild ligger en negation, skriver Anders Ehnmark i sin essä ”Resan till Kilimanjaro”. Afrika kännetecknas av vad det inte är och inte har. Vad det inte är eller har kan det bara bli eller få med Europas bistånd.

Afrika sover, skrev filosofen Hegel. Afrikanen måste väckas av europén och kan så stiga upp i civilisationens gryning. Den svarta människan har lägre intelligens, skrev filosofen Kant. Afrika har blivit exempel på alla det västerländska tänkandets teorier om ”frånvaro, brist och intighet”, skriver den kamerunske kulturteoretikern Achille Mbembe.
     Det finns hela antologier som samlar allt nedsättande och rysligt som västerlänningar sagt om Afrika och afrikaner. Det är intressant läsning, men också skrämmande därför att man ser vilka lager av idéer och fantasier som den afrikanska människan har måst bryta igenom för att bli sedd som just människa snarare än afrikan.
     Ska man nämna ett enda gott exempel på den europeiska kulturens barbari och förtryck så faller nog valet på just den europeiska bilden av afrikanen. Denna bild säger ingenting alls om afrikanen, men desto mer om Europa. Ja, kanske säger de bilder som européer målat av Afrika långt mer om europeisk kultur än alla de där andra bilderna – av Michelangelo, Rembrandt, Van Gogh och andra – som vi gärna framhåller som sinnebilden av europeisk kultur. Bilden av afrikanen är seg i sin nedlåtenhet, stinkande med sitt väl maskerade förakt. På samma sätt finns en sida av Västerlandets historia som är just sådan: seg, nedlåtande, stinkande och föraktfull – mot alla som befinner sig utanför gränsen.
     Och denna bild tillhör ingalunda det förflutna. Den dyker dagligen upp i medier, reklam och forskning, men kanske framför allt i vardagen.
     År 1952 skrev Frantz Fanon sin klassiska skildring av förhållandet mellan svarta och vita i dåtidens franska kolonialvälde, Svart hud, vita masker. Fanon skildrade sin upplevelse av att bli upplockad från sitt hemland Martinique och sänd till Paris för att utbilda sig till läkare. Väl i Paris fick han veta att hans hemland egentligen inte alls var Martinique, utan just detta Frankrike. Där förväntades han nu att känna sig hemmastadd och Frankrike förväntade sig i sin tur att han skulle visa tacksamhet för att den högststående kulturen ville ta emot honom. Det hade väl inte varit så illa, det hade kanske till och med fungerat – om det inte också varit så att samma Frankrike som begärde att han skulle bete sig som riktiga fransmän samtidigt grep varje tillfälle att tala om att han inte var någon riktig fransman och aldrig skulle kunna bli det.
     Vilket var problemet? Fanon var svart. Och det talade Frankrike om för honom vart än han gick.
     ”Titta mamma, en neger!”
     Detta är för Fanon den existentiella urscen som utspelar sig varje gång den svarta människan ställs inför Västerlandets bild av afrikanen.
     ”Mamma, se! En neger! Jag är rädd!”
     Första gången klarar man kanske av det, skriver Fanon. Kanske också en andra, tredje, fjärde och femte gång. Man skrattar, rycker på axlarna… det är ju bara dumheter, okunskap… har inget att göra med den jag egentligen är. Men den tionde gången… den hundrade…?
     ”Mamma, negern tittade på mig! Hjälp!”
     Då exploderar världen, skriver Fanon. Man klyvs i två delar; den ena delen är den man är i sina egna ögon. Den andra delen är den man är i andras ögon: ”Titta en neger!” Och så börjar man titta på sig själv med samma ögon som omvärlden; föraktar sig själv, gömmer sig, vill till varje pris avlägsna den där svartheten som hindrar en från att vara människa som andra.
     Se där resultatet av västerlandets bild av Afrika och afrikanen. I århundraden har denna bild aktivt förnekat miljontals afrikaner deras människovärde. Vem bär skulden? Västerlandets kultur? Ja, detta är en av den västerländska kulturens bestående bedrifter. Västerlandet säger sig ha uppfunnit universalismen och de mänskliga rättigheterna. Men det har inte hindrat det från att förneka icke-européers människovärde.
     Och detta tillhör som sagt inte det förflutna. För några år sedan läste jag en rätt imponerande bok, Afrosvensk i det nya Sverige, där redaktören och skrivläraren Cecilia Gärdin hade bett ett tjugotal unga svenskar med afrikansk bakgrund att berätta om sig själva.
     Jag läste Hibak Dubad: ”När jag var 12 år kom den dagen som skulle förändra allt. Min vardag försvann ifrån mig och jag tappade fotfästet totalt. … Jag trodde aldrig att ordet ’neger’ skulle svida så mycket som det gjorde.” Jag läste Younnis Abdu: ”Första gången jag kände mig annorlunda hände en dag på lågstadiet då jag för första gången hörde ordet ’neger’.”
     Jag läste Ebrima Sidibeh: ”Hon sa plötsligt till mig: ’Nigger.’ Hon tittade föraktfullt på mig och ingen på tåget sa någonting.”
     Och så fortsätter det. Och det skrämmande är att det fortsätter så, och att så många insisterar på sin rätt att fortsätta: negerboll, negerkyss, negerkung, nigger, nogger, neger, negress och kvarteret Negern i Karlstad – det finns nästan ingen ände på de rasistiska ord och företeelser som vita svenskar och européer kämpar för att få behålla. Varför så viktigt att få behålla rätten att förnedra och skada andra? En del anser till och med att detta är en fråga om yttrandefrihet.
     Skribenterna i Afrosvensk i det nya Sverige frågade sig detsamma: varför inte pensionera orden, när de nu orsakar skada och obehag för många av landets medborgare? Har Europa behov av att kränka Afrika? Att ”neger” är seglivat beror nog inte, som det ofta sägs, på att ordet är rätt oskyldigt och har använts i alla tider, utan tvärtom på att alla sedan länge insett att ordet faktiskt är nedsättande och på att det i Västerlandets omedvetna alltjämt finns en föreställning om att svarta människor befinner sig nedanför de vita.

STEFAN JONSSON

Publicerad i Svartvitt nr 1, 2011

Ursäkta pausen

Svartvitt — Sat, 01 Oct 2011 10:18:48 +0000

Hej alla kära läsare. Nu är Svartvitt tillbaka igen – och fortfarande som nättidning!

Ja, senast vi sågs var i slutet av 2002 och då hette vi Svartvitt med Expo.Tidskriften utkom mellan 1987 och 2002 – de sista fem åren som Svartvitt med Expo i samarbete med min vän Stieg Larsson. Efter 77 nummer ansåg jag att integrationsfrågorna diskuterades så livligt i svenska dagstidningar varför Svartvitt avbröt sin utgivning tills vidare. Ack, vad jag har varit naiv. Integrationen har inte alls gått i den riktning som många av oss tänkte! Det blåser väldigt starka främlingsfientliga vindar i hela Europa, inte minst i Sverige. Allt fler främlingsfientliga partier tar till och med plats i regeringar eller regeringar i europeiska länder blir beroende av dessa partier. Miljontals européer röstar på rasistiska partier. Det är skrämmande! ”Vi och Dom”-samhället har förstärkts på grund av radikala extremister.

Hundratusentals människor har röstat på ett nästintill rasistiskt parti i vårt land precis som i många EU-länder. Dessutom kan en radikalisering bland identitetssökande unga muslimer i Sverige skönjas. Miljonbidraget till den främlingsfientliga tidningen Nationell Idag, Sverigedemokraternas oroväckande framgångar och självmordsbomben i centrala Stockholm i december 2010 är ytterligare tre orsaker till att jag återigen startar kvartalstidskriften Svartvitt. En sansad röst som vill öka förståelsen mellan olika invånare i Sverige behövs. En plattform som i god tid kan ta upp utmaningarna under de närmaste åren lyser med sin frånvaro. SVARTVITT kan fylla detta tomrum. Svartvitts första nummer, som egentligen är nr 78, tillägnas bilden av den andre. Om våra fördomar om andra, ja, om varandra. Till sist: Jag är oerhörd glad att jag återigen samarbetar med formgivaren Gunnar Dagnå precis som tidigare.

Varsågod!

KURDO BAKSI
Ansvarig utgivare

Publicerad i Svartvitt nr 1, 2011

Cha bu duo och mei banfa

Svartvitt — Sat, 01 Oct 2011 10:05:34 +0000

Första gången jag kom till Kina var jag tjugo år gammal. Fem minuter efter landningen i Beijing kände jag mig hemma. Jag kunde inte förstå ett endaste ord på kinesiska och hamnade förstås i en kulturchock.
Snart blev jag omgiven av massor med kineser. Alla försökte förklara för mig var min sovplats låg, de bar min väska, kommenterade mina kläder, bjöd mig på te och rörde vid mitt hår.

     Den första överraskningen har jag ännu inte glömt trots att det gått många år: Vänligheten och generositeten hos detta folk som i västerländsk media utpekats som temperamentsfulla och ohyfsade. Jag upptäckte snabbt att kineserna var vänliga och att de ansträngde sig enormt mycket för att en främling som jag skulle känna sig välkommen och trygg.
     Det vi många gånger anser vara ohyfsat i väst är i själva verket att vara rättfram. Folk kan säga helt ärligt att jag ser fruktansvärt trött ut i ansiktet, att jag gått upp eller ner i vikt, eller att mina strumpor inte är så fina helt enkelt. Allt! Man får hantera situationen med ett leende som smittar av sig!
     Elva år senare är jag fortfarande kvar i Beijing. Tiden har åstadkommit mirakel. Jag arbetar på ett kinesiskt företag och är gift med en kinesisk man. Slumpen gav mig mitt arbete, lyckan gav mig min man!
     Att arbeta på ett kinesiskt företag här har varit en utmaning i allra högsta grad. Första utmaningen låg i språket, jag var tvungen att förstå allt som sades på ett arbetsmöte. Kulturen var nästa utmaning. Oavsett vilken metod du använder dig av möter du en begränsning: Du är inte kines och du kommer aldrig att bli kines. Ett faktum som oftast går obemärkt förbi i ett västerländskt företag. I Kina kan dock ditt icke-kinesiska ursprung skapa förtroendebrist gentemot dig.
     Att vara gift med en kinesisk man kan hjälpa mycket. Vilken taxiförare som helst i Beijing skrattar högt när jag säger att min man kommer från nordöstra Kina.
”Ah… Så du är kines, du också!” Och varje kollega som får reda på att jag är gift med en kines tolkar det som att jag vill stanna i Kina för evigt.
     I mitt arbete har jag ansträngt mig oerhört mycket för att bli så mycket kinesiska som möjligt. Det innebär att man arbetar som en galning och alla möjliga och omöjliga timmar på dygnet. Att vara effektiv är en annan sak! Tredagarssemestrar är inte ovanliga. Det akuta går före kreativiteten och flexibiliteten. Jag har ingen exakt arbetsbeskrivning, men det kan bero på att jag arbetar på ett förlag. Alla gör lite av varje.
     Två fantastiska fraser kan sammanfatta det kinesiska sättet att arbeta och se på livet: ”Cha Bu Duo” som betyder mer eller mindre. Och ”Mei Banfa” som betyder ingen väg eller ingen lösning. Dessa två fraser dyker upp överallt och hela tiden i alla möjliga sammanhang. Du kan höra det från din arbetskollega eller biljettförsäljerskan på järnvägsstationen bara för att hon inte vill bli störd.
     Cha Bu Duo innebär att det är ingen idé att anstränga dig eller be mer än vad du har gjort. Det är bara gå vidare och ta tag i nästa ärende. ”Ingen lösning”-frasen sätter stopp för allt du försöker göra. Kineser, som inte umgåtts med västerlänningar, levererar alltid denna mening eftersom de oroar sig för att de inte kommer att förstå dig så att de inte kan hjälpa dig.
     På senare år har kinesernas förtroende för deras land ökat enormt. Kinesernas syn på västerlänningar och deras arbetssätt har också ändrats. Men fortfarande finns det en distinkt känsla om att den kinesiska vägen är den rätta vägen. Kina är ett tufft land med snabba och omfattande förändringar. Även kineser kämpar för att förstå vad morgondagen har i sitt sköte.

PATRIZIA VAN DALEN
Patrizia van Dalen är holländs-italienska och bor och arbetar i Beijing.
Översättning från engelska: Kurdo Baksi

Publicerad i Svartvitt nr 1, 2011