Den orättvisa mediebevakningen drabbar alla

Svartvitt — Mon, 07 Nov 2011 14:32:00 +0000

Den 28 februari i år deltog jag i TV4-programmet Kvällsöppet med Ekdal, en extrainsatt sändning där den nya arabvärlden stod i fokus.
     Till denna sändning efterlystes personer från Libyen, Egypten och Tunisien. Eftersom att jag har mitt ursprung i Libyen tillfrågades jag att medverka. Till en början var jag tveksam till att medverka eftersom programmet och debattupplägget i Kvällsöppet har tidigare inte fallit mig i smaken.
      Jag avböjde snällt bl a på grund av detta. Då jag fick förklarat för mig att just denna extrainsatta sändning skulle ha en annan infallsvinkel och vara mer av en diskussion lät det mer intressant.
     Jag såg en möjlighet att få lyfta fram frågor som tidigare inte avhandlats tillräckligt och såg en logik i programkonceptet. Jag redogjorde för kontaktpersonen på TV4 att jag inte skulle medverka om jag enbart skulle få sitta som publik och inte ha en chans till att yttra mig. Det såg jag som poänglöst.
     Hur blev resultatet kan man undra, fick jag yttra mig?
     Vi ”araber” som hade inbjudits till programmet satt alla i ett eget hörn under hela sändningen. Ingen av oss fick yttra sig om den demokratiska vågen i arabländerna. Det var den specialinbjudna panelen av experter, som satt på andra sidan av studion, som hade sminkats och åkt taxi till tv-huset, det var denna grupp som fick komma till tals. Där satt vi, minst 15 araber och enstaka personer med svensk härkomst, där satt vi och såg på medan denna panel talade och spekulerade kring händelserna i våra hemländer. Denna expertpanel som till 99 procent bestod av personer med svensk etnisk härkomst diskuterade arabländers framtid och hur Sverige och EU kan komma att påverkas av denna revolution.
     Inget illa menat om panelen men hur tänkte TV4 när de bjöd in oss?
     Inser ni ironin och galenskapen i det hela? Kan ni förstå hur förnedrade vi efter denna sändning kände oss när vi insåg att vi inte fått en möjlighet att tala? Under en reklampaus ställde sig en man som inbjöds pga sin etnicitet och frågade programledaren Lennart Ekdal när vi skulle få tala. Han fick svaret att det funnits andra forum för oss att tala och att det kommer finnas andra tillfällen, men just idag skulle han få sitta tyst på sin stol och lyda.
     Efter sändningen utbröt det lite av tumult i lokalen eftersom folk var upprörda över situationen. Vi kände oss lurade och insåg inte att vi inbjudits till förnedringstv. Skulle inte gjort ett uns skillnad om en grupp från Gotland inbjudits mer än att man tydligt kunde se att där satt nog ett gäng araber: ”Visst är dem söta, får man klappa?”
     TV4 ska vara tacksamma för att vi inte ställde oss upp och gick under sändningen vilket vi borde ha gjort.
     Vi fick medhåll från vissa i produktionsbolaget som förstod hur vi kände oss och berättade för oss att vi med all rätt bör göra något åt detta. Den ansvariga för programmet förklarade för oss att vi fått det hela om bakfoten och att vi inte alls skulle givits något chans till att tala. Ekdal svarade mig i ett mail att han beklagade över det som hände, att det hela missköttes men att han personligen inte ansvarar över vilka som inbjuds. Alla skyller på någon annan.
     Det som däremot oroar mig mer om vi bortser från förnedringen mot oss är hur TV4 i detta fall resonerade. Kanalens okunskap som de inte är ensamma med, i att planera rättvisa program med ett brett perspektiv.
     Resultat består, vi blev förödmjukade, kränkta och fick med knytnäven i handen klockan tolv på natten ta tunnelbanan hem medan de finare gästerna fick åka taxi och sminka av sig.
     Vi väntar ännu på upprättelse, en offentlig ursäkt från TV4 och programmet och hoppas att ni samt andra mediekanaler tar er en riktig funderare över vilka ni bjuder in och till vilket syfte. Som det ser ut idag är det riktigt pinsamt och beklagligt hur vi porträtteras i media.

FARIDA AL-ABANI

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

Ta hem de svenska soldaterna i Afghanistan!

Svartvitt — Sun, 09 Oct 2011 12:12:24 +0000

Sedan 2005 har sex svenskar mördats i det meningslösa kriget i Afghanistan. Det senaste svensken som miste sitt liv i Afghanistan är den 22-årige vagnchefen Kenneth Wallin från Stockholm. Och just nu pågår en utredning kring de mördade svenskarna kapten Johan Palmlöv från Sundbyberg och löjtnant Gunnar Andersson från Stockholm. Enligt uppgifter till TV4 sköts de och deras tolk Shabab ihjäl av svenska kulor i februari 2010.
     Med motiveringen att krig skall befria afghaner hörs dagligen högljudda röster om att Sverige bör skicka soldater till det meningslösa kriget i Afghanistan.
     Men svenskarnas stöd för Afghanistankriget är inte så stort som medierna ger sken av. Enligt en undersökning ökar motståndet mot Sveriges militära insats i Afghanistan: 48 procent av svenskarna är emot svenska insatser i Afghanistan. I februari 2010 var siffran 35 procent.
     Att kriget i Afghanistan även förs mot civila har bevisats många gånger. Tiotusentals dokument som rör Afghanistankriget (www.wikileaks.org) visar just detta. Även Sveriges militära förehavanden finns tillgängliga på denna webbsida.
     Det är inte svårt att dra slutsatsen att Sverige efter 200 års fred befinner sig i krig med sina krigsbevarande (inte fredsbevarande!) styrkor. Vad som grämer mig mest är att svenska ISAF-soldater (International Security Assistance Force) anklagas för bränder, utsätts för pansarskott, skadas i strider, bomber exploderar i närheten av svenskar titt som tätt. Det finns också tillförlitliga uppgifter om att svenska s k fredsbevarande soldater deltar i gemensamma aktioner med afghanska säkerhetsstyrkor och poliser eller NATO-soldater.
     Kortfattat: Sverige befinner sig i ett meningslöst krig trots att landet i modern tid arbetat för internationell solidaritet och fred. Tack vare, eller med hjälp av alliansfriheten, har Sverige spelat en medlande roll i svårlösta konflikter, men så är det inte längre.
     I den utmärkta debattboken ”Vägen ut ur Afghanistan” (Leopard förlag) skriver den förre FN-ambassadören och svenske biståndsministern Pierre Schori följande tänkvärda rader: ”Efter nio års krig är det hög tid att omvandla de militära insatserna till ett massivt civilt biståndsprogram och överlåta åt afghanerna att forma sin egen freds-och utvecklingsstrategi.” Det är bara instämma.
     En som föredrar krigsinsatser är vår utrikesminister Carl Bildt som vägrar inse att svenska soldaters närvaro i Afghanistan skadar Sveriges goda anseende internationellt dagligen. Sveriges alliansfrihet har hyllats i årtionden. Sverige har sedan andra världskriget varit en kraft på de förtrycktas sida, inte på förtryckarnas sida. I och med Sveriges smutsiga roll i Afghanistankriget är Sverige faktiskt på förtryckarnas sida.
     Av hävd brukar Sverige skicka soldater till FN-uppdrag. Vad vi ser nu är att Sverige deltar i USA-uppdrag med sina 500 soldater.
     Detta är vansinne.
     Det militära vansinnet i Afghanistan kostar 1480 miljoner kronor för svenska skattebetalare medan det beviljade svenska biståndet till Afghanistan är 650 miljoner kronor. Dessa siffror talar tydligt för oss att något är galet.
     Sverige bör genast hämta hem sina soldater och satsa på biståndet så att afghaner kan skapa demokrati, jämlikhet och sekularism. Jag känner inget samhälle som med hjälp av bomber gett frihet till kvinnor.
     Till sist är det viktigt att Sverige på alla internationella fora anstränger sig för att den gigantiska militära budgeten för Afghanistan-kriget skall användas till att bygga infrastruktur, sjukvård och fredsskapande åtgärder. Det är dags att afghanisera fredsarbetet!
     Allt annat är ett svek mot afghanerna!

KURDO BAKSI
Chefredaktör för Svartvitt

Publicerad i Svartvitt nr 1, 2011

Svartvitt » Svartvitt Debatt

Den orättvisa mediebevakningen drabbar alla

Ta hem de svenska soldaterna i Afghanistan!