PÅ MARSCH MOT SVERIGES MUSLIMER

Ett land med muslimer, ett utan

Syntar svajar i tryckande moll. Scener från självmordsattentaten i London rullar fram i slowmotion. En kvinna i vit sjukhusdräkt springer framför en ambulans, en man med blodigt bandage sätter sig upp på en bår medan Tony Blair talar: ”Låt inget tvivel råda: spelets regler förändras.”
     Klipp: över till två palestinska martyrer in spe, framför Hamas gröna fana. En av dem förklarar i ultrarapid att ”det är en ära att döda alla dessa människor. Islam är inte en religion av tomt prat. Vi måste vara handlingens folk.” Klipp: en burqa täcker en formlös kvinnokropp. Klipp: Sveriges kartbild spetsas blodig av en kniv, en maskerad palestinsk gerillasoldat reser handen i en sieg heil-gest, självmordsbombarkandidater i vita särkar och bombbälten gör segertecken, män böjer sig till bön i en moské och i bakgrunden, inlagd i de svajande syntarna, hörs nydemokraten Vivianne Franzéns röst från år 1993: ”Hur länge dröjer det innan våra svenska barn ska vända ansiktet mot Mecka?”
     Malmö domineras redan av sina muslimer: in fälls Fox News reportage i Eurabia-serien, tonsatt med en ny syntslinga. Bilder från Rosengård interfolieras med porträtt av al-Qaida-ledaren Ayman al- Zawahiri och en palestinsk kvinna med ett spädbarn i famnen. Barnet har en Hamasbindel runt pannan. Beslöjade flickor sitter runt ett bord i en Malmöskola, en man piskar en kvinna till det pålagda ljudet av skärande skrin, en demonstrant håller upp ett plakat med texten ”hugg huvudet av dem som skymfar islam” och nu går syntarna upp i technotakt, strömmen av pilgrimer flyter genom Mecka, obestämda massor av muslimer marscherar fram medan Mona Sahlin smilar i slöja, invandrarkillar sparkar på en liggande svensk, nya demonstranter höjer plakatet ”islam ska dominera” och en islamisk fana vajar från Vita husets tak.
     Sedan svartnar skärmen. Endast speakerrösten från Fox News hörs. Han upprepar: ”Föreställningen om vad det betyder att vara svensk håller på att förändras. Föreställningen om vad det betyder att vara svensk håller på att förändras.Föreställningen om vad det betyder att vara svensk …” Hans röst tonar bort, i stället dunkar ett hjärtas slag, och över den svarta skärmen skrivs nu en vit text: ”Vårt Sverige är i förändring. Men det finns hopp.”
     Detta är peripetin. Filmens helsvarta, första del övergår i den andra, helvita. Här kommer förlösningen: Sverigedemokrater tågar fram under blågula fanor. Till tonerna av ABBA-dängan ”Super trouper” i flåshurtig technoversion tar ledaren Jimmie Åkesson täten.
     En företrädare för partiet sitter i en äng med hundkäx, ett rapsfält glänser i solen följt av Visby ringmur, en fjällhund intill en motorsåg, en gammal stenbro över en sakta flytande älv, väderkvarnar, pensionärer på bänkar, blonda män som poserar framför kameramannen, försäljare av SD-kuriren, dansande barn runt midsommarstången, en runsten.
     Inte en muslim så långt ögat når. Med denna film laddade Sverigedemokraterna sina valarbetare inför valet 2006, då partiet nästan sexdubblade sina kommunala mandat – från 49 till 281 mandat, spridda över 144 kommuner, eller nära varannan kommun i landet – stannade på tröskeln till riksdagen med 2,9 procent av rösterna och fick sitt genombrott som utövare av politisk makt i Sverige.

Fascismen finner sin fiende
När röken lättade efter andra världskriget återstod bara aska av den svenska fascismen. Hur skulle den kunna resa sig igen? Den rasbiologiska antisemitismen var utbrunnen och kunde i fortsättningen endast glöda som vanära. Att hålla fast vid paroller om den ariska rasens överlägsenhet, den tyska nationens storhet och det äckliga judeväldets hot mot Sverige och förvänta sig omgivningens respektfulla intresse var inte längre möjligt. Fascismen –eller, som den själv föredrog att kalla sig, ”den nationella rörelsen” – måste identifiera en ny fiende om den ville bli något mer än en vålnad i samhällets skugga.
     I slutet av 1970-talet fann rörelsen vad den sökte. Invandraren blev den nye juden, slagpåsen och måltavlan. Ur det gamla gardet, som genomlevt efterkrigsdecennierna i Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen, steg år 1979 en kampanj som vände blad i den svenska fascismens historia: Bevara Sverige Svenskt, snart känt i folkmun som BSS. Långt senare återberättade en av portalfigurerna, Leif Zeilon, innehållet i det första flygblad som spreds i kampanjens namn: För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra år [d.v.s. 1983] finns inget svenskarnas Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir så ett chokladbrunt blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller.
     Invandrarna var, enligt BSS, att likställa vid en ockupationsmakt. Men fiendestatusen var inte en följd av invandrarnas rasegenskaper, utan av deras främmande kultur. Den svenska fascismens grand old man Per Engdahl, som hållit takten sedan 1920-talet, rådde sina adepter i BSS att avstå från att slå på raskaraktärens och rasblandningens trummor och i stället anta just ”kultur” som baskategori. ”En invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör alltid ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar”, förklarade Engdahl. Hotet om kultur- och folkmord på svenskarna definierades under 1980-talet som invandringen i allmänhet, eller närmare bestämt invandringen av människor utan etniskt och kulturellt släktskap med ”de nordiska folken”. Allt bortom denna gräns måste hållas utanför Sverige för att landet skulle överleva.
     Men BSS blev inte långlivat. I slutet av 1980-talet imploderade organisationen, som så många gånger förr i den nationella rörelsens historia. En av skärvorna ombildade sig år 1988 till partiet Sverigedemokraterna, eller SD. I valet samma år inhöstades inte fler än tusentalet röster, men det nya partiet skulle komma att ge rörelsen en helt ny framtid.
     I början av 1990-talet var SD omöjligt att skilja från de nynazister som marscherade genom Sverige, anställde kravaller, brände flyktingförläggningar, mördade och misshandlade och heilade till vit makt-musik. 1991 var 55 procent av ledamöterna i partistyrelsen kopplade till renodlat nynazistiska grupper; två år senare var ungefär lika många kriminell belastade. Partiet var ett skuggområde för initiation av härdade aktivister. Så inledde Robert Vesterlund, en centralgestalt i 1990-talets nazirörelse tillika i mordet på syndikalisten Björn Söderberg, sin karriär som ordförande i Sverigedemokraternas Ungdomsförbund. Få såg någon större skillnad på våldsligor som VAM och SD; i tid och otid trängde nationalsocialismen fram ur partiets porer.
     Det var ingen väg till framgång. I det allmänna medvetandet associerades Sverigedemokraterna med död. Partiet drogs ohjälpligt ned av arvet från 1930-talet, som gick igen i den nynazistiska rörelsen. Uniformerade skinnskallar skulle aldrig kunna ta partiet till riksdagen med sitt skränande och skrålande; för att höja sig mot de strategiska målen – det svenska folkets stöd, reell politisk makt – måste SD vidta mått och steg för att skilja sig från sitt förflutna.
     I mitten av 1990-talet slog partiet in på den långa vägen bort från nynazismen. Symboler, termer och individer som kunde förknippas med gatuvåld och judehat och användas för att misskreditera partiet rensades bort. I stället för boots och bärs, på med slips och kavaj.
     Utdelningen lät vänta på sig. I valet 1998 ökade SD med myrsteg, från fem till åtta kommunala mandat i hela landet. Nästa val, år 2002, skedde en första framstöt, men det var i valet 2006 som vallen bröts för gott.

Skilsmässan från nazirörelsen åtföljdes av en annan, besläktad process. Under slutet av 1990-talet och de första åren av 2000-talet var partiets huvudfiende den allmänt icke-nordiska invandraren – eller ”svartskallen”, i folkmun – i enlighet med den retorik som ärvts från BSS. Efter millennieskiftet inleddes emellertid en förskjutning och precisering, som blivit alltmer markant för varje år som gått. Hotet, framgår det nu, kommer från muslimen.
     Förvisso hade muslimen figurerat som nationell fara redan från början; en tidig hjärtefråga för SD var motstånd mot moskébyggen. På en film från ett torgmöte i Borlänge år 1995 kan en partiaktivist ses förklara på klingande dalmål: Som alla vet vill muslimerna här i Dalarna bygga en moské i centrala Borlänge. Det vill säga personer som över huvud taget inte ska befinna sig här i landet ska få bygga en för dem helig boning. Vi Sverigedemokrater är ju som ett demokratiskt parti naturligtvis för religionsfrihet, men i Sverige gäller religionsfriheten bara för svenskar, och ingen ska någonsin försöka inbilla sig att det är för några svenskar denna moské ska byggas. Nej, det är faktiskt personer som över huvud taget inte ska befinna sig här, även om flera stycken av de så kallade kulturberikande muslimerna har förlänats medborgarskap av mer eller mindre galna makthavare.

Under tidigt 1990-tal distribuerades ett flygblad med varningar för ”den hotande islamifieringen”: ”vad muslimerna aldrig lyckats med under sina många korståg [sic] mot Europa i det förflutna, nämligen att lägga kontinenten under sig, kommer de möjligen att lyckas med i framtiden på grund av våra politikers ofattbara dumhet och naivitet.”
     Men under denna tid låg det islamfientliga budskapets fulla kapacitet outnyttjad. Muslimen var fortfarande en av många gestalter i ett galleri av ”främlingar”, sida vid sida med afrikanen, asiaten, latinamerikanen. Lika väl som mot islam kunde skribenter i partiorganet SD-Kuriren så sent som våren 2001 fara ut i bekännelser som denna: ”Själv hatar jag samba, karnevaler och liknande kulturyttringar som försöker göra svensken till något han inte är.”
     Ockupationsmakten saknade ännu bestämda attribut. En artikel i SD-kuriren från juni 2001 om invandrarnas våldtäkter på svenska flickor avrundades med en typisk uppmaning: ”Vakna och se vart vi är på väg. Sverige är på väg att bli ockuperat av främlingar som lever på dig och dina nära!” Under millenniets första år förekom visserligen artiklar om islam i SD-Kuriren, men tidningen dominerades ännu av en svepande invandrarfientlig nationalism, på alerten i rubriker som ”Skydda Sverige mot AIDS”, ”Migrationsverket underlättar identitetsfusk”, ”Därför är invandring en dålig affär”, ”Invandrartät kriminalvård”, ”Priset för invandringen”, ”Invandringen betydde slutet”. Där fanns känslan av att den svenska marken gungade under trycket av invandrarna: ”Ett samhälle utan trygghet”, ”Skolan allt otryggare”, ”Brottsstatistik och lidande”, ”Gruppvåldtäkter och svensk media”, ”Mobbad för att vara svensk”, ”Svensk flicka förnedrad i simhall”. Mot detta moras ställdes det käcka värnet av en svensk kultur: ”Vill vara stolt över Sverige”, ”Sverigevänliga ansikten”, ”Deras hem är deras borg”, ”Bevara det småskaliga svenska jordbruket”, ”Nordiskt schack”, ”Nordensstora och goda ostar”.
     I maj 2005 ägde så ett avgörande maktskifte rum. En falang med bas i Skåne trängde undan den äldre ”bunkerfraktionen” i Stockholm, tillskansade sig alla nyckelpositioner i partiapparaten och införde ett järnvälde som förefaller unikt i svensk politik. Ordförandeposten gick till partiets starke man i Sölvesborgs kommunfullmäktige, Jimmie Åkesson.
     Partisekreterare blev Björn Söder, omtalad som Han Som Bestämmer, en organisatör med omilda nypor och häftigt temperament. Åkesson och Söder var ett radarpar som lärt känna varandra under sin studietid i Lund, och intill sig hade de även Richard Jomshof, chefredaktör för SDKuriren, Ted Ekeroth, IT-ansvarig och redaktör för partibloggen sdblogg.se, och pressekreterare Mattias Karlsson.
     Denna kader av slipade, välklädda unga män var uppfylld av inspiration från andra sidan sundet. Dansk Folkeparti hade segelflugit mot makten på en vind av hets mot muslimer. Skånes politiska landskap inrymde också sedan länge ett reservat av populistiska missnöjespartier som riktade sin vrede mot just muslimer. Där fanns Skånepartiet, som i sitt program uppställer målet att ”helt avlägsna islam från Skåne” genom att driva bort alla som inte är beredda att ”avlägga trosbekännelsen ’Jag tror på Skåne och inte på islam, skål’ och då skåla i lättöl”.
     Ur denna skånska mylla av islamhatande högerpopulism, välgödd med näringsämnen från Danmark, växte den nya partiledningen fram. Under sina år vid makten har den noga följt Dansk Folkeparti som vägvisare och fyllt sitt propagandamaterial – SD-kuriren, kampanjflygbladen, hemsidan – med ett alltmer hårdprofilerat motstånd mot muslimer.
     Ett enkelt mått på tendensen är att räkna antalet artiklar om islam eller muslimer i partiorganet. De fem nummer av SD-Kuriren som utgavs 2002 – händelsevis också året efter elfte september- attackerna – innehöll sammanlagt fyra (4) artiklar som behandlade islam eller muslimer, varav tre var att beteckna som korta; ytterligare en artikel med annat huvudämne utmynnade i en analys av islams hot. År 2006 publicerades i samma tidning 42 artiklar om islam eller muslimer trots att utgivningen detta år endast innefattade fyra nummer. Tendensen håller i sig, inte minst i den egna bloggosfär som partiet byggt upp efter år 2005.
     Övergången har fullbordats. Från juden över den allmänne invandraren till muslimen: så har den nationella rörelsens främste representant omdefinierat sin fiende.
     Med stor skicklighet enade den nya ledningen partiet bakom sin agenda. Det var den som tillförsäkrade SD valsuccén 2006 – som glänste överlägset starkast just i Skåne – och förde in partiet i mediernas finaste salonger. Under 2007 uppträdde Jimmie Åkesson i TV4 och SVT, i Agenda och Axess TV. Han fick debattera mot Mona Sahlin och Lars Leijonborg, intervjuades av Aktuellt och Gomorron Sverige, skrev debattartiklar i tidningar från Aftonbladet till Kristianstadsbladet och i mars samma år passerades den magiska gränsen: för första gången gav en opinionsundersökning över fyra procent till Sverigedemokraterna.
     Enträget och målmedvetet, likt en marscherande legion, preparerade Sverigedemokraterna terrängen för ett politiskt skalv. Ett främlingshatande parti i riksdagen var förvisso ingen nyhet; 1991 kom Ny demokrati in för en kort sejour. Men SD är annorlunda. SD har en vältrimmad partiapparat, ett intränat massarbete med distrikt, flygbladsutdelningar och lokalpolitiker över större delen av landet och – mest värdefullt av allt – en vind att segla på.
     När fienden identifierades som muslimen fick den svenska fascismen luft under vingarna. Nu kunde den lyfta som Fenix ur askan.

De tar till alla medel för att nå världsherravälde
Sverigedemokraterna har blivit fixerade vid islam. De regelbundet återkommande linjeartiklarna i SD-kuriren, de essäliknande texterna – med betoning på essai, ”försök” – och de mest utförliga bloggposterna ägnas åt bestämningen av den muslimska fienden.
     Om den tråd som binder samman materialet isoleras framträder en tämligen koherent bild av världen. Islam är, till att börja med, ”inte en religion som alla andra”. Richard Jomshof, som varit chefredaktör för SD-Kuriren sedan 2000 och fungerat som något av en chefsideolog för den antiislamiska linjen vid sidan om sitt kommunfullmäktigeuppdrag i Karlskrona, slår fast att ”islam skiljer sig från övriga världsreligioner genom sin utbredda och oerhörda fanatism”.
     Han rapar upp medierapporteringen på högsta allvar: Vi har i åratal matats med bilder på muslimska fundamentalister som utan pardon mördar kvinnor och barn, som kidnappar och halalslaktar hjälparbetare eller ger sig på sina motståndare genom att spränga sig själva i bitar bland skolungdomar och cafégäster. Sådana dåd visar med största tydlighet hur farlig islam som religion är.

 Muslimerna går över lik, och deras mål är entydigt: de ”tycks vara villiga att ta till närmast alla medel för att nå världsherravälde”. En skribent jämför med irländska IRA:
Skillnaden är att IRA kämpade för en liten bit land, medan islam kämpar för en stor bit land (världen) och förstår att hela vår civilisation saknar vilja att besegra dem. Mer och mer av världen lever under islam; Pakistan sedan 1977, Iran sedan 1979, Sudan sedan 1984. Nigeria var ett kristet land men är nu allt mer islamiserat. För att inte tala om Europa.

Muslimerna delar in världen i två zoner. Å ena sidan bevakar de det land som de redan styr, å andra sidan sänder de lystna blickar mot ”det territorium som skall underkastas islam”. Världen saknar gråzoner för muslimerna: antingen regerar de redan, eller så måste de göra det inom en snar framtid. Det går inte att ”ignorera det faktum att islam är och alltid varit också en geopolitisk rörelse” som ständigt strävar efter expansion. För att leda detta i bevis fördjupar sig en skribent i en lång utläggning om ayatollah Khomeini och den islamiska republiken av Iran, som han uppfattar som ett basläger för muslimernas globala kamp:
I Irans författning klargörs även att islams anspråk inte endast gäller för Iran utan målet är att på sikt få sharia att omfatta hela mänskligheten genom en ”förenad, världsomfattande gemenskap”. Iran ska stå som förebild för hur denna världsomfattande gemenskap ska se ut. (…)Khomeini själva [sic] hade redan innan den islamiska revolutionen i Iran deklarerat att det heliga kriget innebär ”erövring av alla ickemuslimska territorier” som skulle komma efter att en islamisk styrelse upprättats.

Richard Jomshof är mer inne på att det är Muslimska Brödraskapet som är på väg att ta över världen, men muslim som muslim: under slöjan och skägget sitter alltid svärdet. Således existerar inte heller något sådant som ”moderata muslimer”. Det är omöjligt att lita på ”ärligheten bland de muslimska företrädarna”. Varje person med sunt förnuft måste ifrågasätta ”hur moderata de påstått moderata muslimerna egentligen är”. Skälet är att de allra mest aggressiva, brutala, expansionistiska tolkningarna alltid återspeglar islams sanna väsen. ”Dagens extremister”, konkluderar Ekeroth, ska ”ses som original-muslimer”.
     Sådana är de.
     Och nu har de kommit till oss.
     I det sista nummer av SD-Kuriren som spreds inför valet 2006 – ett ”islamspecial” – förklarade Jimmie Åkesson för de svenska väljarna vad hans parti ser som samhällets största problem: ”I Sverige har vi i dag nära en halv miljon muslimer. De är den i särklass snabbast växande folkgruppen i vårt land. Jag är allvarligt oroad över den utvecklingen.”
     Richard Jomshof sekonderade sin ledare med en mer detaljerad lägesanalys. Den bar rubriken ”Islamiseringen av Sverige” och har sammantaget publicerats fyra gånger i SD-Kurirens papperstidning, samt ett okänt antal gånger i nätupplagan, i svagt varierande versioner: här hade partiet, under mandatperioden 2006–2010, något som liknade ett ideologiskt manifest. Jomshof inleder med att referera en artikel ur Pingstkyrkans tidning Nya Dagen, som påstår att ”’muslimer har lättare än andra grupper att få igenom sina ansökningar om asyl i Sverige’”. Men, konstaterar han, det är inte den enda källan till problemet. ”Den muslimska populationen växer allt snabbare, inte bara genom massinvandring utan även genom en hög nativitet.” Denna demografiska utveckling ”skapar en mycket farlig situation” som definitivt kommer att ”hota svensk säkerhet och sammanhållning på sikt. Vi riskerar på fullt allvar en framtid då Sverige omvandlas till en muslimsk stat; det otänkbara blir tänkbart.”
     Fem år tidigare, i den tidiga fasen av partiets ideologiska övergång, ett knappt halvår före elfte september, kunde man läsa i SD-Kuriren:
islam är världens snabbast växande ideologi. De enkla, fasta grundsatserna gör att islam alltid haft lätt för att vinna mark. På knappt hundra år, efter Profetens död, uppnådde ideologin herravälde över ett område från Atlanten till Kina. Med dagens demografiska utveckling står den just nu inför en liknande, explosionsartad expansion.

När invandrarna passerat gränsen till Europa är förtrupperna på plats. Genom historien har islam alltid spridit sig genom att små grupper konsoliderat sig, varefter resten av området sakta men säkert blivit islamiserat. När muslimer således kommer till ett område, är det aldrig tal om att andra eller tredje generationens invandrare ska integreras, än mindre assimileras. Antingen blir de för alltid ett samhälle i samhället, eller så tar de herraväldet.

Samme skribent har klart för sig att ”framtidsperspektiven lämnar dessvärre inte många tvivel. Hela 70 procent av de nordafrikanska muslimerna är under 30 år gamla.” Idag – hagel och eld, blandat med blod – ”finns det fler muslimer i Frankrike än i Libanon.”
     Sverigedemokraterna håller sig som varje stadgat parti med en internationell sekreterare. Han heter Kent Ekeroth, är bror till Ted och blev en riksnyhet i oktober 2006 när det framkom att han arbetade på Sveriges ambassad i Tel Aviv. Till skandalen hörde bland annat att han jämfört ”massinvandringen” med hiv; Ekeroth avlägsnades skyndsamt från sin post. Men i SD fortsatte karriären. I augusti 2008, i en artikel för broderns sdblogg, kommenterade han nya uppgifter om att enbart 100 000 svenskar föds varje år – verklig skandal! – samtidigt som ”den inhemska nativiteten bland invandrargrupper är hög.” ”Resultatet blir den demografiska bomb som vi så länge varnat för.”
     Ekeroth går till botten med frågan: ”Vad är det som utgör ett land? Dess befolkning. Byter man ut befolkningen byter man därmed också ut landet.” Befolkning ska här förstås som härstamning, eller som en viss sorts kroppar som fötts ur vissa andra. Detta är enormt viktigt: ”att Sverige är just Sverige är enormt viktigt. Det är ingen slump att Sverige ser ut som det gör. Sverige ser ut som det gör för att SVENSKAR byggt landet – inte araber, perser eller annat. För då skulle det ha sett ut som i Iran eller Saudiarabien eller något annat av de misslyckade länderna.” Om 1908 års svenskar i ett slag skulle ha bytts ut mot araber eller perser och historien satts igång igen skulle 2008 års Sverige ha varit en karg öken: det sitter i kropparna.
     Fasansfullt nog händer detta just nu. Vi står mitt uppe i en ”accelererande process där Sverige och svenskarna byts ut till förmån för andra – speciellt till förmån för den muslimska kulturen. Om detta fortsätter kommer vi en dag att vakna upp till ljudet av minareter som skriker ut islams dystra meddelande – underkastelse.”
     Lika skandalöst är det att det nu existerar ”fler muslimer än katoliker i världen”. ”För första gången i historien är vi inte på toppen. Muslimerna har tagit över”, citerar SD-Kuriren en statistiker i Vatikanen, som anser ”att en av orsakerna till utvecklingen är att muslimer fortsätter att få många barn medan kristna får färre och färre”.
     Men lyckligtvis finns det i Sverigedemokraternas led modiga aktivister som kan ta pseudonymer som Karl Martell, hjälten från Poitiers. Denne Martell har läst ett reportage i Time. Där skildras hur saudiska barn ”redan i småskolan” hjärntvättas att tro att ”alla icke-muslimer är mindre värda” och ”be för deras förgörande”. Detta, utbrister Martell, ställer ”saken i ny dager; vi får nu klart för oss hur systematiskt kampanjen mot de icke-muslimska länderna, däribland Sverige, är upplagd.” Ty den saudiska koloniseringsplanen har tillgång till ett oöverträffat vapen.
     Det är varken A-, B- eller C-stridsmedel det är frågan om, utan D-stridsmedel – demografiska stridsmedel. Helt oblodigt och till största delen finansierad av fienden håller man på att invadera territorier utan att möta det minsta motstånd. Tvärtom; inte kunde saudierna ens ha drömt om den självutplånande naiva attityd med vilken fiendens regeringar och myndigheter väljer att helt bortse från det uppenbara hotet. Det här tillför ytterligare en dimension till det som pågår i vårt land. Vakna nu, bekämpa kolonialismen!

Med darrande stämma varskor Richard Jomshof: ”Antalet muslimer i Sverige är i dag 470 000. Hur många är de imorgon?” Eller, med andra ord:
     ”Vad händer den dag muslimerna är i majoritet?”
     Den dagen är inte långt borta. I en annan text av Jomshof får läsaren en bestämd angivelse för när varannan invånare i Sverige kommer att vara muslim. Det infaller år 2032.
     Övergången från demografisk utveckling till smygande ockupationspolitik är oförmedlad. Ur de muslimska kropparna stiger med nödvändighet en strävan efter islams diktatur.
     Samtidigt som våra styrande låter sin naiva syn på islam vara allenarådande, växer den muslimska befolkningen inte bara i Sverige utan i hela Europa och med dem kraven på att den hävdvunna demokratin inskränks och på sikt avskaffas till förmån för den islamiska lagen sharia.
     Tankemönstret illustreras väl av en teckning som återkommit gång på gång i SD-Kuriren. Den har tryckts tillsammans med Richard Jomshofs manifestartikel om ”islamiseringen av Sverige”. En man med mörkstreckad hy, skägg och kvasiorientalisk huvudbonad står framför Stockholms stadshus. Han har vecklat ut en ”byggplan” framför sig. Han tänker bygga om stadshuset till moské. Rivningen av de tre kronorna pågår för fullt.

I sitt sökande efter en uppdaterad, sammanhängande ideologi för 2000-talets nationella rörelse har Sverigedemokraterna haft god hjälp av Eurabienlitteraturen. Den utgör partiets intellektuella ledfyr. I april 2005 publicerade SD-Kuriren en helsidesrecension av – eller snarare köp-och-läs-nu- annons för – Eurabia:
     I sin bok fastställer Bat Ye’or 1973 som året då islamiseringen av Europa tar sin början. Oljekrisen 1973 visar tydligt de europeiska ländernas beroende av oljeförsörjningen från arabländerna, anledningen till att det skrevs avtal om stabila oljeleveranser mot att Europa accepterar islamisering, förklarade recensenten och återgav sedan Ye’ors uppenbarelse om EAD. Äntligen kunde Sverigedemokraterna sätta ord på sina känslor. Under EAD:s ok har de infödda européerna relegerats till dhimmier, i ”ett apartheidsystem som innebär en slavliknande ställning för icke-muslimer.”
     Ted Ekeroth predikar långt och länge Bat Ye’ors evangelium. Det alla människor vid sina sinnens fulla bruk haft på känn har nu fått sin fullständiga förklaring: ”Eurabia” – Europas omvandling till en muslimsk sfär. Det är inget nytt, i alla fall om man hållit ögon och öron öppna de senaste 25 åren. Vad däremot många troligen inte känner till är att det hela började med ett politiskt beslut på 70-talet som vi i dag ser effekterna av.
     Naturligtvis noterar Ekeroth att medierna belagts med yppandeförbud – ”det finns inte, såvitt jag vet, någon som tar upp EAD eller något som är relaterat till EAD någonstans i svensk eller europeisk media” – men det är bara ytterligare ett belägg för hur total och central konspirationen är. Lika extatiskt hälsad som profet blir Mark Steyn. Också hans skrift flödar som vatten genom den törstiges strupe: De som anser att stening, tortyr, misshandel eller våldtäkt på frun i familjen för att hon visat håret på stan, gått utanför huset utan mannens närvaro eller liknande är uttryck för den rika, infödda arabiska kulturen, alternativt bara är undantagsfall, kan fråga er själva hur trevlig en stad skulle vara, där 25, 30 eller 50 procent av folket tillhör en sådan kultur. (…)

Stora civilisationer dör inte genom krig eller erövring, utan stegvis till den dag vi inte ens behöver ge upp eftersom vi gjorde det bit för bit under flera år. Våra fiender gömmer sig helt öppet i vårt samhälle och tillåts utnyttja vårt demokratiska system mot oss utan att själva vara trogna det.
     Sanningen för dig utgiven.

I spåren av en flyende urbefolkning
Sverigedemokraternas medier försitter aldrig ett tillfälle att rapportera från erövringskrigets snabbrörliga frontlinjer. Jomshof vet i ena stunden ”att det inom ett årtionde kommer att finnas delar av brittiska städer som inte följer Storbritanniens lagar utan i stället kontrolleras av muslimska imamer”. I nästa stund meddelar han att ”snart får vi som i England och Frankrike en situation där hela städer kontrolleras av muslimska invandrare.”
     Processen är likvärdig med en militär ockupation. Ett beprövat grepp för att belägga likheterna är att resa med SD-Kuriren till något av de grannläder som har minnen av att leva under en ockupationsmakt. I Den Danske Forening finns före detta motståndsmän som ”vågade sina liv i kampen för fosterlandet” och nu ser de ”paralleller mellan nazism och islam; hotet mot Danmarks självständighet är detsamma oavsett om ockupationsmakten består av tyskar i uniform eller civila muslimer, menar de.”
     I vårt västra grannland berättar en veteran från motståndsrörelsen att islam har ockuperat Norge. Om utvecklingen håller i sig ”utan att någonting görs, är det endast en tidsfråga innan muslimerna blir i majoritet i Norge och i resten av Europa, vilket är ett minst lika stort förräderi som det som begicks av landsförrädarna under andra världskriget.” Läget i dag är ”än värre än under nazisternas ockupation.”
     ”Det handlar om vår egen överlevnad”, inskärper Björn Söder. Om massinvandringen och fortplantningen av muslimer får fortsätta upphör svenskarna att existera. Detta sker rentav nu.
     Allt som vi svenskar har gett oss själva och vår omvärld; alla svenska uppfinningar, svensk litteratur, entreprenörskap, vetenskap, sociala reformer, samhällssyn, kulturarv och traditioner samt mycket, mycket annat, finns helt plötsligt inte. (…) Svenska folket och vår kultur är utsatt för en långsam förintelse.
     Eller som en av partiets lokalpolitiker, Arne Andersson i Timrå, uttryckte det år 2006: ”Den svenska massinvandringspolitiken innebär att svenskarna som etnisk grupp kommer att försvinna – språkligt, etniskt och kulturellt – och i ett första skede ersättas med främmande etniska folkgrupper, främst muslimska.” Muslimerna ställer oss under ockupation och en långsam förintelse.

Fiendens utposter är moskéerna. ”Islamisk kulturimperialism i Sverige är en tickande bomb och det kommer att på verka hela kulturarvet. I varje stad i Sverige vill muslimer bygga sina moskéer som oftast finansieras från staten i hemlandet”, skriver Samuel Älgemalm i Växjö, en av partiets flitigare lokalpolitiker under mandatperioden 2006–2010. Under ett suddigt foto av Uppsala moské sätter SD-Kurirens redaktör bildtexten: ”Bland en blåögd svensk befolkning växer muslimernas operationsbaser upp som svampar ur jorden.” Södermalmsmoskén, själva sinnebilden för muslimernas närvaro i Sverige, får bildtexten: ”I fotspåren av en flyende urbefolkning spirar de nya herrarnas segermonument.”
     Varje gång en grupp muslimer vill bygga en gudstjänstlokal rusar Sverigedemokrater dit med sina sköldar. Vi ser ”byggandet av moskéer som en symbolisk handling. Vi är för religionsfrihet för svenskar men i den svenska befolkningen finns knappast underlag för en moské här i Sverige”, skriver Älgemalm i en reservation mot bygglov till Växjö muslimer och bekräftar därmed kontinuiteten i partiets syn på vilka medborgare som omfattas av religionsfrihet. Under 2008 bedrev partiet kampanj mot moskébyggen i Umeå och i Karlskrona – hemstad för Richard Jomshof, som svor att kontra med upplysning ”om vad islam står för” – men allra högst skallade motståndet på Hisingen.
     För första gången skulle Göteborgs muslimer få en fullgod moské. De satt med ett bygglov på papper i 16 år men saknade pengar, innan Saudiarabien till slut adopterade projektet.
     I SD-Kurirens majnummer 2007 meddelade Jomshof att ”islam i och med detta får ännu en utpost i Sverige”. I slutet av januari 2008 gormade Mikael Jansson, före detta partiledare, numera fullmäktigeledamot i Göteborg: ”Detta är ren kulturimperialism.” Mer specifikt är moskén ”en säkerhetsrisk och samtidigt en utmaning mot vår svenska kvinnosyn och vår syn på demokrati”. Partiet spred sig i solfjäderformationer över Hisingen med flygblad och klistermärken, torgmöten och namninsamlingar, men misslyckades i sin kamp; moskén är nu under byggnation, till Sverigedemokraternas stora förtret.

Muslimerna har en plan för erövringen av Europa. De vet exakt hur de ska gå till väga. Det första steget, efter att de flyttat hit, är att endast respektera västvärldens lagar ”så länge dessa inte står i konflikt med islams lagar”. Alla andra lagar avser muslimerna att sätta ur spel. De tänker inte låta sig ”integreras i västvärldens samhällen. I stället bör muslimerna skapa separata samhällen som är ’rena från icke-muslimskt inflytande’.” Segregationen är självvald och överlagd, ett resultat av muslimernas etablering av egna center och moskéer, skolor och hemspråkslektioner, städer och stadsdelar: lika många plattformer för den kommande offensiven.
     En återkommande tankefigur är här att Sverige står på randen av en islamisk stat av iransk modell. Under den kris som följde Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna menade Björn Söder att händelserna bevisade att Sverige var på väg att bli ett nytt Iran. Han uppgav sig ha fått många brev från svenska iranier som varnat honom för: vad som kan hända när islam får för starkt inflytande och de är rädda för att det snart även kan ske i Sverige. Det börjar bli dags att svenskarna tar av sig skygglapparna och slänger bort attityden att ”det händer aldrig oss”. Islam växer sig allt starkare i Sverige, moskéer poppar upp som svampar ur jorden, och i skydd av religionsfriheten växer också en stark politisk rörelse, som kommer att kräva allt mer inflytande i vårt land.
     Björn Söder, som uppenbarligen anser sig ha djupa försänkningar i den iranska diasporan, drog fram samma kort under valrörelsen 2010. I en intervju med en journalist, som klipptes in i en SVT-dokumentär om valrörelsen, ses Söder säga:
     Jag träffade en dansk författare med iranska rötter förra veckan och han berättade att precis innan revolutionen hade han åkt och hälsat på vänner i Holland. De hade varnat att åk inte tillbaka för nu kommer det bli revolution, han hade bara skrattat åt dem och sagt ”ha, det är klart det inte sker, det vet väl alla”, och sedan hade han kommit hem och så hade det gått så [här knäpper Söder med fingrarna] snabbt, och han menade att det kan gå så snabbt här också om vi inte öppnar ögonen och inser faran med islamiseringen av Sverige.
    
Tecken på ett nära förestående islamiskt maktövertagande finns överallt. ”Ju mer islam trampar oss på tårna, desto mer dansar vi glatt omkring dem.” Det förstärker bara bilden av det heroiska uppdrag Sverigedemokraterna ålagt sig: i ett ”förstamajtal” i Hässleholm 2006, som uteslutande ägnades islamfrågan, utnämnde Björn Söder sitt parti till ”den enda oppositionen” mot ”islams expansion i Sverige”.
     Han dundrade: Islams ambitioner är, som ni säkert förstår, inte att bli en del i det existerande samhället. Det skall vi aldrig låta oss luras att tro. Att muslimska företrädare använder begrepp som integration är endast ett sätt att försöka lura svenska folket.
     Islams ambition är att ersätta vårt existerande samhälle med sina egna normer och värderingar och tvinga oss andra – kristna, judar eller vad vi än må vara – att anamma islams lära eller gå under.

Den muslimska parasiten lever i högönsklig välmåga också hos SD. En grund för förståelsen av muslimernas ekonomi läggs i recensionen av Eurabia:
     I muslimska samfund ska allt inrättas i överensstämmelse med Koranen och Muhammeds livsföring under 600-talets Arabien. Därför kväver islam initiativ, kreativitet och livsglädje, varvid det uppstår stagnation och fattigdom där islam tränger fram, även där rikedomen väller upp ur jorden i form av olja.
     Den fattigdom som sprider sig i Sverige i spåren av invandrarna i allmänhet och muslimerna i synnerhet är ett väletablerat älsklingsämne. Partiledare Åkesson ondgör sig gärna över att det sker ”en omfattande nettoöverföring av resurser från den svenska delen av befolkningen till den invandrade”. I avdelningen sedelärande nyheter från dagens Sverige är det få händelser som väcker sådan uppmärksamhet som de där 1) muslimer och 2) pengar är inblandade. När Sveriges muslimska förbund testar idén om statligt avlönade imamer sätter Ted Ekeroth in förslaget i sitt rätta sammanhang:
Återigen klangar kraven från de muslimska organisationerna – i detta fall från Sveriges muslimska förbund. Nu ska Sverige anpassa sig till muslimska lagar och regler om skilsmässor och dessutom vill de ha pengar från Sverige för att utbilda och avlöna dessa imamer för att göra det!
     Det är inskrivet i berättelsens struktur: muslimerna vill suga ut svenskarna på pengar. Ibland sägs det också rakt ut. Mats Thuresson, en av två SD-ledamöter i Simrishamns kommunfullmäktige, förklarade partiets valframgångar 2006 med att ”vi har en miljon muslimer som lever på bidrag. Och så försöker man inbilla de fattiga svenskarna att bidragen till muslimerna ingenting kostar. Att vi skulle tjäna på dem. Det är det som folk reagerar emot.”

Vid sidan om ekonomin är det särskilt tre skådeplatser för degraderingen av européer till dhimmier som upptar Sverigedemokraternas intresse. Det är sjukhus, skolor och simhallar.
     I december 2007 rapporterade SD-Kuriren att utarbeta de sjuksköterskor i West Yorkshire beordrats vända de muslimska patienternas sängar mot Mecka fem gånger om dagen, till priset av ”olägenheter för icke-muslimska patienter”. Därtill blev personalen tillsagd att tillhandahålla rinnande vatten till de bedjande. Tidigare har tidningen bland annat berättat att ”sjukvårdsanställda tvingas delta i Ramadan”: i Skottland ska de ha ”förbjudits att äta lunch vid sina skrivbord, detta av rädsla för att det skulle kunna göra muslimska kollegor upprörda”. Till och med serveringsvagnar och godisautomater bannlystes under fastemånaden.
     För Samuel Älgemalm är ramadan som sådan en hälsofara i den svenska sjukvården. Där förekommer i dag muslimsk personal i vården, människor som iakttar ramadan, och ”en månad utan dryck eller mat under dagens ljusa timmar ger lågt blodsocker och muskler i kroppen orkar inte arbeta i sina fulla krafter.” Därav följer att ”muslimer som jobbar inom sjukvården och hemtjänsten sätter patienternas och gamlingarnas liv och hälsa på spel.” Det kan väl ändå inte vara ”meningen att de äldre som varit med och byggt upp Sverige eller patienterna som ligger på sjukhuset ska bli bortglömda av de muslimer som jobbar i hemtjänsten och sjukvården”. Till stöd anför inte Älgemalm ett enda exempel på att ”svenska” patienter faktiskt har glömts bort av sina muslimska skötare: resonemanget är tautologiskt sant.

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

I MÖRKRETS HJÄRTA
Joseph Conrad (1902)
En redogörelse för människans mörka sidor i alla tider. Omkring 1890 var författaren Joseph Conrad under sex månader kapten på en ångbåt på Kongofloden. Några år efter vistelsen skrev han den berömde kortromanen ”Mörkrets hjärta”. Mästerligt skildras västerlänningens bild av den andre, icke-europén. ”Mörkrets hjärta” var ett viktigt inslag i den internationella kampanjen mot folkmordet i Kongo. Kampanjen ledde till att kung Leopold II lämnade sin privata koloni Kongo till belgiskt styre.

I BETRAKTARENS ÖGON
Hans Caldaras (2004, Stockholm, Norstedts förlag)
”I betraktarens ögon” redogör Hans Caldaras om att vara flykting i sitt eget land, att bli tvångsomhändertagen och placeras på barnhem, att uppleva utanförskap i det svenska samhället. Caldaras berättar också romernas historia med utblickar till Europa, t ex svårigheterna under andra världskriget då romerna inte tilldelades matkuponger och levde med skräcken att deporteras till Hitlers koncentrationsläger.

DET OHYGGLIGA ARVET
Christian Catomeris (2004, Stockholm, Ordfront)
Det ohyggliga arvet handlar om synsätt som genom århundraden präglat svenskars möten med etniska minoriteter och andra kategorier ”främlingar”. Christian Catomeris kartlägger djupt förankrade stereotyper om afrikaner, finnar, judar, orientaler, samer, ”tattare” och ”zigenare”.

ORIENTALISM
Edward W Said (1978, Stockholm, Ordfront)
En klassiker som fortfarande behåller sin aktualitet. I denna bok ifrågasätter Edward Said västvärldens bild av ”Orienten” och ”araben” som han menar är en ovetenskaplig konstruktion.

ISLAMOFOBI
Mattias Gardell (2010, Stockholm, Leopard förlag)
Professor Mattias Gardell granskar den islamofobiska tanketraditionen från medeltidens kristna föreställningsvärld fram till dess återkomst i dagens Europa.

SVART HUD OCH JORDENS FÖRDÖMDA
Frantz Fanon
I dessa två böcker analyserar Frantz Fanon kolonialism, rasism och de koloniala subjektens alienation för att uppnå befrielse. Svart hud, vita masker kom till under Fanons tid i Frankrike och bygger på egna erfarenheter av kolonial underordning under sin uppväxt på ön Martinique. ”Jordens fördömda” skrevs i Algeriet under det brinnande inbördeskriget. Fanon hävdade att det första en förtryckt måste göra för att bedriva motstånd är att sluta se sig själv ”med den vite mannens ögon”, som underställd.

DE ANDRA – amerikanska kulturkrig och europeisk rasism
Stefan Jonsson (1993, Stockholm, Norstedts)
Vilka konflikter uppstår när den dominerande vita, europeiska kulturen utmanas av andra kulturer och traditioner? I boken De andra diskuterar Stefan Jonsson den vita majoritetens minoritetsskräck, minoritetskulturernas extremism och de intellektuellas kritik av västerlandets kulturimperialism.

UTROTA VARENDA JÄVEL
Sven Lindqvist (1992)
I denna bok redogör Lindqvist att Förintelsen av judarna måste ses som en kulmen på en rasistisk ideologi om europeisk överhöghet som präglat den europeiska kolonialismen från den spanska erövringen av Kanarieöarna och framåt.

CHICAGO
Alaa al-Aswany (2007, Albert Bonniers förlag, svensk utgåva 2009)
Chicago är en färgstark historieväv där olika religiösa och politiska mönster och värderingar bryts mot och speglas i varandra.

Publicerad i Svartvitt nr 1, 2011