Svartvitt » Krönika

Bristerna i FN-systemet utnyttjas av den syriska regimen

editor — Wed, 18 Apr 2012 22:44:23 +0000

Att skriva något aktuellt om Syrien är inte lätt. Läget är färskvara. Det som är rätt i dag är inaktuellt i morgon. Att så är fallet kan vi till stor del tacka Ryssland och Kina för, ett tandlöst FN och en omvärld som under årtionden sett mellan fingrarna med brotten mot mänskliga rättigheter till förmån för egna intressen. Det har nu gått över ett år sen det syriska folket började sina fredliga demonstrationer för att få slut på Assadregimens över 40-åriga diktatur. En diktatur som härskat genom att söndra och som ser sin största chans att kunna fortsätta att härska just genom att splittra folkgrupper, religiösa grupper och olika politiska grupperingar i landet än mer.

Precis som i Yemen och Bahrain levde den ”syriska våren” under många månader i skuggan av Libyenkriget. Västs relationer med landet fortsatte i stort sett som tidigare. Den svenska handeln med Syrien blomstrade trots regimens brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi uppmuntrade de fredliga demonstrationerna men försåg regimen med hjälp att övervaka dem. Varför gjorde inte vi och världen någonting då, när allt började? Klarar FN inte mer än ett krig i närområdet i taget? Överskuggade medias Libyenrapportering allt annat? Kunde kriget ha förebyggts?

FN:s princip ”skyldigheten att skydda” (Responsibility to Protect – R2P) innebär att ingen regering ska kunna leva i tron att omvärlden inte reagerar när den ägnar sig åt att slakta den egna befolkningen. Men vad har FN åstadkommit i Syrien under det år som gått? Egentligen ingenting. Inget vapenembargo, inget vapenstillestånd, inget flygförbud, inga förhandlingar som nått resultat. Trots löften att följa Arabförbundets sändebud, Kofi Annans sexpunktsprogrammet, fredsplan ökar våldet.

Varför är inte utgångspunkten i allt FN-arbete istället en Responsibility to Prevent? Konflikter som hanteras i ett tidigt skede – eller innan de hinner bryta ut – skyddar civila allra bäst.

I Syrien har världssamfundet vare sig förebyggt eller skyddat civila. Hittills har vi, 6-punktsprogrammet med krav på vapenvila, dialog mellan regering och opposition, tillträde för hjälporganisationer m.m. Även det tolkas olika av Ryssland och av Väst. Där Hillary Clinton i huvudsak uppmanar regimen att upphöra med våldsanvändning uppmanar Ryssland i huvudsak oppositionen att upphöra med våldshandlingar. I mitt språkbruk innebär vapenvila att båda parter upphör med våld.

Att vi nu befinner oss i en situation där landet befinner sig i ett inbördeskrig och attacker dessutom sker mot grannländer beror till mycket stor del på de brister som finns i FN-systemet. Det finns inga mekanismer som tar vid efter ett veto i säkerhetsrådet. Om FN haft förmåga att både förebygga konflikt och att skydda civila skulle situationen i Syrien inte tillåtits utveckla sig till det massmord vi ser i dag. Om folkrätten utgick från världens människor i första hand – inte dess stater – och om det var svårare, eller omöjligt, att inte följa FN:s beslut skulle enskilda stater inte kunna lägga in sitt veto beroende på hur de egna relationerna till landet ser ut.

Oavsett hur det går för Annans plan kommer Syrien att behöva stort stöd både humanitärt och institutionellt från det att stridigheterna upphör tills ett demokratiskt system är infört. En demokrati som för att bli framgångsrik måste ta hänsyn till alla folkgrupper i landet och garantera alla grupper både mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter. För att lyckas måste världen stå kvar vid de syriska folkens sida även när medias fokus flyttat till någon annan konflikt i världen.

Bodil Ceballos
(Utrikespolitisk talesperson MP)

Mellan Gud och mig

Svartvitt — Mon, 07 Nov 2011 14:36:10 +0000

När jag skrev om Ramadan i en krönika var det en tjej som skickade ett argt mail och sa att jag inte alls var muslim och inte kunde någonting om islam, och därför inte hade rätt att fasta.
     Varför måste jag hela tiden bevisa vem jag är?
     Strax före en planerad resa till Israel med en vän till mig som är judinna hade det varit flera otäcka incidenter med såväl Hamas som israelisk polis. Men jag åkte i alla fall och det var en av de roligaste upplevelser jag har haft. När vi var i Jerusalem gick jag i basaren i Gamla stan, vars ena del är palestinsk och den andra judisk. De judiska säljarna trodde att jag var judinna, och de palestinska trodde att jag var muslim. De drog i mig och lockade med olika föremål. När jag gick förbi två falafelkiosker, den ena muslimsk, den andra judisk, bråkade de om vem som hade godast falafel, om huruvida falafel egentligen är arabiskt eller judiskt.
     Min vän kände väl till Jerusalem, eftersom hennes morföräldrar bodde där, och hon har varit där nästan varje sommar. Hon visade mig klagomuren och en kyrka som ligger ett kvarter därifrån. Därefter kom vi till Klippmoskén. Vid entrén stod det: ”Inträdet kostar för turister 100 kronor, judar 50 kronor, muslimer 0 kronor.”
     Jag skulle just kliva in då en man med skägg stoppade mig och sa på engelska med en arabisk brytning:
     – Stopp. Du kan inte komma in. Du måste köpa en biljett.
     Jag sa till honom att jag faktiskt var muslim och inte behövde betala. Då tittade han på mig och sa:
     – Är du muslim? Se på dig själv, hur du är klädd.
     Jag blev helt chockad; jag hade tagit på mig en lång klänning då jag visste att man inte kan gå med kort-kort eller vara för lättklädd i en religiös stad. Jag var envis och sa:
     – Men jag är ju muslim? Varför tror du mig inte?
     – Passet!
     – Jag har det inte med mig. Men jag är muslim.
     Han började prata arabiska med mig
     – Jag förstår inte. Jag är kurd.
     – Aaaa kurd,sa han och lyste upp som en sol.
     – Selhadin den store var kurd.
     – Min pappas namn är Selhadin, sa jag.
     – Varför sa du inte det från början?
     Han tog in mig och berättade historien om Klippmoskén. Några kvinnor i burka bad högt i moskén och jag satte mig ner och började be högt jag med, med en fras jag hade lärt mig av min farfars bror. Kvinnorna tittade lite förvånat på mig, och jag hörde dem skratta. Min skäggiga, från början stränga, guide hade nu börjat le och sa till kvinnorna att inte skratta och istället vara stolta över att jag försökte.
     Vem har rätten att säga att jag inte är den jag är? Vem bestämmer att jag ska tro på något eller inte. Så länge jag känner i mitt hjärta att jag är muslim kan ingen ta det ifrån mig. Det är något mellan Gud och mig.

NISTI STERK
”Nisti Sterk är skådespelerska, stand-upkomiker och författarinna. Just nu är hon aktuell med boken ”Virgin Merry” (BladhbyBladh)

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

Hacerso el sueco!

Svartvitt — Mon, 10 Oct 2011 12:15:26 +0000

Hacerse el sueco. Att göra sig svensk. Det välkända ordspråket i den spansktalande världen betyder att man låtsas att man inte förstår eller slår dövörat till. Enligt språkforskare uppkom ordspråket redan under 1600-talet.
     Många svenskar blir förstås förvånande när de hör ordspråket första gången. Att det anses vara ett svenskt karaktärsdrag att låtsas att man inte förstår är ju inte speciellt smickrade.
     Under en stor del av mitt tjugofemåriga yrkesliv som journalist har jag arbetat i spansktalande länder. Jag har rapporterat om såväl politiska omvälvningar och krig som om grå vardag och fiesta. På många platser har jag mött svenskar.
     Bilden av Sverige de flesta av dessa svenskar gärna förmedlar är att Sverige är världens bästa land. Svenskar är välorganiserade och pålitliga. Vi har en social grundtrygghet och en föräldraförsäkring som är unik. Vi vaccinerar alla mot svininfluensan. Det är tryggt. För att inte tala om jämställdheten. Där är Sverige bäst i klassen.
     Men samtidigt som alla fördelar hemma snabbt pekas ut av svenskarna finns sällan någon förståelse för de besökta länderna. I stället brukar svenskarna snabbt berätta för omgivningen vad som bör göras för att länderna som de besöker ska bli bättre. Det vill säga bli mer lika Sverige.
     Att svenskar förmodligen är världens mest ensamma folk är förstås inget som brukar nämnas. Inget annat land har så många ensamhushåll. Inte heller nämns stressen. Mörkret. Isoleringen. Spanjorer och latinamerikaner som varit en längre tid i Sverige brukar tycka att svenskarna har ett så tråkigt liv och att ingen har tid att umgås. Alltid denna planering. Inga spontana möten. Hur kan ni stå ut med mörkret, brukar de fråga mig. I internationella jämförelser utmärks Sverige av en hög grad av individualism och oberoende. Svenskar lägger stor vikt vid yrkeslivet, kanske är det ett lutherskt arv. En av de första frågorna som svenskar ofta ställer till en ny bekantskap brukar vara ”Och vad jobbar du med då?”. I Spanien och Latinamerika uppfattas en sådan fråga som oartig och påflugen. Speciellt om den ställs av en person som man precis mött. Jobbet har väl heller inte med en människas identitet att göra.
     Något som däremot är viktigt i den spansktalande världen är familjen och umgänget. Samtalen pågår ständigt. Vi människor träffas ju för att utbyta idéer och åsikter och då är samtalet viktigt. När jag återvänder till Sverige brukar jag först tro att något allvarligt har hänt. Det är ju så tyst på flygplatsen och under transporten in till stan.
     I Spanien och Latinamerika finns tid att umgås. Det är aldrig tyst. Familjen och vänner är viktiga. Att vara omtänksam och generös. Människorna tar vara på nuet mycket mer i stället för att planera inför en morgondag som ändå ingen vet något om. Levnadsstandarden må vara lägre än i Sverige, men livskvalitén är oftast betydligt högre.
     Frågan är dock om vi bryr oss om detta i Sverige. Vi vet ju precis hur allt ska vara. Att göra sig svensk, hacerce el sueco, innebär kanske också att man slår dövörat till inför allt som är bättre i andra delar av världen. Eller vad tror du?

THOMAS GUSTAFSSON
Korrespondent bosatt i Madrid med Spanien och Latinamerika som arbetsfält. Författare till en rad fackböcker om Spanien och Kuba.

Publicerad i Svartvitt nr 1, 2011

Cha bu duo och mei banfa

Svartvitt — Sat, 01 Oct 2011 10:05:34 +0000

Första gången jag kom till Kina var jag tjugo år gammal. Fem minuter efter landningen i Beijing kände jag mig hemma. Jag kunde inte förstå ett endaste ord på kinesiska och hamnade förstås i en kulturchock.
Snart blev jag omgiven av massor med kineser. Alla försökte förklara för mig var min sovplats låg, de bar min väska, kommenterade mina kläder, bjöd mig på te och rörde vid mitt hår.

     Den första överraskningen har jag ännu inte glömt trots att det gått många år: Vänligheten och generositeten hos detta folk som i västerländsk media utpekats som temperamentsfulla och ohyfsade. Jag upptäckte snabbt att kineserna var vänliga och att de ansträngde sig enormt mycket för att en främling som jag skulle känna sig välkommen och trygg.
     Det vi många gånger anser vara ohyfsat i väst är i själva verket att vara rättfram. Folk kan säga helt ärligt att jag ser fruktansvärt trött ut i ansiktet, att jag gått upp eller ner i vikt, eller att mina strumpor inte är så fina helt enkelt. Allt! Man får hantera situationen med ett leende som smittar av sig!
     Elva år senare är jag fortfarande kvar i Beijing. Tiden har åstadkommit mirakel. Jag arbetar på ett kinesiskt företag och är gift med en kinesisk man. Slumpen gav mig mitt arbete, lyckan gav mig min man!
     Att arbeta på ett kinesiskt företag här har varit en utmaning i allra högsta grad. Första utmaningen låg i språket, jag var tvungen att förstå allt som sades på ett arbetsmöte. Kulturen var nästa utmaning. Oavsett vilken metod du använder dig av möter du en begränsning: Du är inte kines och du kommer aldrig att bli kines. Ett faktum som oftast går obemärkt förbi i ett västerländskt företag. I Kina kan dock ditt icke-kinesiska ursprung skapa förtroendebrist gentemot dig.
     Att vara gift med en kinesisk man kan hjälpa mycket. Vilken taxiförare som helst i Beijing skrattar högt när jag säger att min man kommer från nordöstra Kina.
”Ah… Så du är kines, du också!” Och varje kollega som får reda på att jag är gift med en kines tolkar det som att jag vill stanna i Kina för evigt.
     I mitt arbete har jag ansträngt mig oerhört mycket för att bli så mycket kinesiska som möjligt. Det innebär att man arbetar som en galning och alla möjliga och omöjliga timmar på dygnet. Att vara effektiv är en annan sak! Tredagarssemestrar är inte ovanliga. Det akuta går före kreativiteten och flexibiliteten. Jag har ingen exakt arbetsbeskrivning, men det kan bero på att jag arbetar på ett förlag. Alla gör lite av varje.
     Två fantastiska fraser kan sammanfatta det kinesiska sättet att arbeta och se på livet: ”Cha Bu Duo” som betyder mer eller mindre. Och ”Mei Banfa” som betyder ingen väg eller ingen lösning. Dessa två fraser dyker upp överallt och hela tiden i alla möjliga sammanhang. Du kan höra det från din arbetskollega eller biljettförsäljerskan på järnvägsstationen bara för att hon inte vill bli störd.
     Cha Bu Duo innebär att det är ingen idé att anstränga dig eller be mer än vad du har gjort. Det är bara gå vidare och ta tag i nästa ärende. ”Ingen lösning”-frasen sätter stopp för allt du försöker göra. Kineser, som inte umgåtts med västerlänningar, levererar alltid denna mening eftersom de oroar sig för att de inte kommer att förstå dig så att de inte kan hjälpa dig.
     På senare år har kinesernas förtroende för deras land ökat enormt. Kinesernas syn på västerlänningar och deras arbetssätt har också ändrats. Men fortfarande finns det en distinkt känsla om att den kinesiska vägen är den rätta vägen. Kina är ett tufft land med snabba och omfattande förändringar. Även kineser kämpar för att förstå vad morgondagen har i sitt sköte.

PATRIZIA VAN DALEN
Patrizia van Dalen är holländs-italienska och bor och arbetar i Beijing.
Översättning från engelska: Kurdo Baksi

Publicerad i Svartvitt nr 1, 2011