Många oroar sig för att  Muslimska Brödraskapet kommer att ersätta den  så kallade sekuläre Bashar al-Assad. Är detta påstående sant?

- Jag tycker att det är överdrivet. Muslimska Brödraskapet är starkt och  välorganiserat men kan inte på några villkor jämföras med Muslimska Brödraskapet  i Tunisien och Egypten. Muslimska Brödraskapet är delat i tre sekter. Muslimska Brödraskapet har vid ett flertall tillfällen meddelat att de accepterar ett civilt, sekulärt och demokratiskt Syrien. Vi har tidigare  sett ayatollorrna kapa den iranska revolutionen 1979, i Egypten kapade man också revolutionen. Nu är det upp till Syriska Nationella Rådet att förhindra att Muslimska Brödraskapet  får mycket makt.

Nordafrika föll diktatorerna relativt snabbt. I Libyen-fallet gav omvärlden t o m militärt stöd. Varför är FN och övriga internationella organisationer så långsamma i hanteringen av den syriske diktatorn, som utsätter sitt folk för ett blodbad?

- Situationen i Syrien är mer komplicerad än i de länder du nämner. Syrien har ett viktigt geostrategiskt läge. Syrien gränsar till viktiga länder. Iran, Hizbullah och Nuri al-Maliki ger mycket stöd till Damaskus. Libyen och Tunisien är mer homogena länder än Syrien, som är en mosaik av folk och religioner. Alewiternas dominans i Damaskus-makten och gränsländernas maktambitioner i närområdet ger en annan status till Syrien. Om regimen i Damaskus faller, kommer det leda till längre och större konfilkter där Turkiet, Libanon och Irak främst dras in. Kina och Ryssland agerade häftigt eftersom de kände sig lurade av FNs säkerhetsråd ifråga om militära aktioner för den libyska oppsositionen ifjol. De ogillar västländernas agerande, rättare sagt inblandning i andra stater utan deras samverkan och ståndpunkter. Det tragiska är att syriska folket har blivit ett offer för någon sorts nytt kallt krig mellan väst å ena sidan och Kina och Ryssland å andra sidan.

Hur länge kan omvärlden tolerera stödet till diktatorn Al-assad?

- Om Syrien fortsätter mörda civila och vägrar respektera Kofi Annans sexpunktsprogram kommer antalet flyktingar till Libanon, Turkiet och Jordanien att öka. Den humanitära situationen kan få omvärlden att agera utan stöd från FNs säkerhetsråd. En oacceptabel humanitär katastrof kan även påverka Kina och Ryssland att anta en hårdare FN-resolution mot Syrien.Vi får inte heller glömma  Gulfstaterna och Saudiarabien, som bedriver  påtryckningar gentemot Kina och Ryssland för att överge Bashar al-Assad i  Damaskus. Även Nato-landet Turkiet, som kränkts av syriska militär-attacker på sitt territorium, kan agera militärt gentemot Syrien utan tillstånd av FNs säkerhetsråd.

Syrien är en mosaik av etniska och religiösa minoriteter såsom kurder, druser, kristna osv. Alla dessa verkar inte vilja att det blir ett regimskifte i Damaskus. Varför?

- Drusernas ledare i Libanon, Walid Jumblatt,  har tagit ställning mot al-Assad sedan i somras i olika sammanhang. Druserna i Syrien antas välja Jumblatts linje, men de har haft en låg profil i demonstrationerna. Välkända druser har anslutit sig till revolutionen. Armenierna är neutrala och håller låg profil. Armenier och syrianer har blivit rädda av de repressalier som mött kristna i Libanon, Egypten och Irak. Syrianerna ger helhjärtat stöd till al Assad medan assyrierna stödjer oppositionen. Många av de välkända profilerna är kristna. Även i den syriska oppositionen i Sverige kan man ofta se de kristna i demonstrationer.

För alewiterna handlar det om liv och död, men nya tecken kommer om att en del av alewiterna i Församlingsrådet ”vill sluta bränna sig för al-Assads skull”. Dessa har börjat kontakta oppositionen och försöker distansera sig från Baath-regimen.
Nouseyri och ismailiter är två sekter bland  alewiterna. De religiösa auktoriterna är ismailiter och de har börjat till en viss del också distansera sig från al-Assad-regimen. Enligt vissa rykten har en del västmakter via Libanon tagit kontakt med vissa militärer i den alewitiska regimen för att genomföra en militärkupp. Resonemanget går ut på att en sådan militärkupp skulle förhindra ett långvarigt och blodigt inbördeskrig, ett regionalt krig, avlägsna Baath-regimen och förhindra att radikala islamister tar makten i Damaskus.

Grannlandet Turkiet verkar samarbeta med det oppositionella Syriska Nationalrådet, som vägrar ge kurderna kollektiva rättigheter. Hur oroligt är Turkiet för kurdernas rättigheter i Syrien när Bashar al-Assad lämnar scenen?

Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu har i samtal med de kurdiska medlemmarna i Syriska Nationella Rådet frågat vad kurderna vill ha i ett Syrien efter al-Assads fall. Kurdernas svar var exakt detta: Kulturella, språkliga rättigheter och självstyre i de kurdiska områdena. ”Det kan vi leva med”, sade Davutoglu inför hela Syriska Nationella Rådet i Istanbul. Davutoglu bad det syrisk-kurdiska Nationalrådet att skicka en delegation för att förhandla med Turket, men kurderna har ännu inte skickat en delegation.

Tror du att Baath-regimen i Damaskus kan falla inom kort?

-Enligt min bedömning kan det bara dröja några månader innan al-Assad faller. Det handlar inte om al-Assad ska falla, frågan är när han faller.

Fick läsa böckerna innan de trycktes
Erland Larsson är en av de första som läst Millenniumböckerna innan trilogin blev en internationell bestseller.
     – Långt innan böckerna trycktes och medan Stieg levde fick jag läsa ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. Böckerna var överraskande bra och  spännande. Jag kunde inte lägga böckerna ifrån mig. Jag föll pladask, säger Erland Larsson med glädje i rösten.
     – Stieg ringde mig och frågade om jag gillade böckerna. Jag svarade att jag tyckte om böckerna men att det var för mycket sex. Stieg svarade: ”Jag vet. Sex säljer.”
     Jag kan inte låta bli att fråga om Stieg och hans familj anade att Millenniumböckerna skulle sälja i 60 miljoner exemplar inom loppet av sex år. Fler än tio miljoner böcker per år.
     – Ingen trodde att Millenniumböckerna skulle sälja så mycket. Inte ens Stieg trodde det!

Stolt före Millenniumböckerna
Men hur känns det att vara far en sådan känd och respekterad son som hyllas runt om i världen?
     – Naturligtvis är jag mycket stolt över Stieg. Du ska inte tro mig, men jag var nog mera stolt över Stieg innan Millenniumböckerna, överraskar Erland Larsson mig.
     Han utvecklar sina tankar.
     – Jag var mycket stolt när han publicerade faktaböckerna som handlade om nynazistiska och rasistiska rörelser. Han fick åka runt och hålla föredrag. Jag tyckte att han var så duktig. Jag skröt ofta om Stieg då, avslutar Erland.
     En annan som är mycket stolt över Stieg är hans lillebror Joakim. De delade rum i många år och han berättar gärna om deras barndom.
     – Stieg berättade alltid historier, äventyrshistorier och barndeckare, typ Femböcker. Efter att Stieg fått en skrivmaskin i present började han skriva ner historierna nätterna igenom. På grund av hans skrivande och allt oljud kunde ingen sova i rummet, säger Joakim Larsson.
     – Då ordnade pappa källaren i huset så att Stieg i lugn och ro kunde ägna sig åt sin skrivhobby. Stieg var ofta i källarrummet. Jo, en sak glöms ofta bort. Stieg skrev också mycket fanzines och science fiction.
     – Som barn älskade jag alla historier Stieg berättade. I de riktigt spännande historierna utsåg han mig till huvudrollsinnehavare. Då blev man riktigt glad och imponerad. Stora händelser för ett så litet barn. Jag gillade historierna bara därför. Jag levde mig in i historierna.
     – Många decennier senare noterade jag att han använde sig av samma grepp i Millenniumböckerna. Han gav sina kompisar, som du, biroller i Millenniumtrilogin, berättar Joakim Larsson vidare.
     Förutom skrivandet odlade Stieg tillsammans med sin bror Joakim stort filmintresse – ett intresse som kan ha gett inspiration till Millennium många decennier senare. Att deras far Erland var biografvaktmästare vid biografen Odeon var mer än välkommet. Jag minns att Joakim Larsson en gång berättat för mig att den biografen har nu förvandlats till hotell Scandic Plaza. Just därför bodde jag på det hotellet en natt vid ett föreläsningstillfälle i Umeå.
     – Vi såg alla filmerna på Odeon på veckodagarna och matinéerna på helgerna, minns Joakim Larsson.
     Trots att Stieg inte antogs till Journalisthögskolan 1972 var såväl Erland som Joakim tidigt övertygad om att Stieg skulle bli en framgångsrik skribent som journalist eller författare. Eller både och!
     – Vi visste hela tiden att han ska bli författare och journalist. Många säger att Stieg har sålt så många böcker. Jag brukar skoja att det finns sju miljarder människor men Stieg har sålt bara sextio miljoner, inflikar Joakim med glimten i ögat.
     Förresten, vad hände med Journalisthögskolans avslagsbrev till Stieg?
     – Den engelske förläggaren för Millenniumböckerna frågade oss i år om vi kunde bidra med något personligt i auktionen. Han har gjort en specialgåva med alla Millenniumböckerna och frågade oss om vi kunde avvara Journalisthögskolans avslagsbrev.
     Avslagsbrevet såldes på auktion i London den 15 december. Inkomsterna tillföll tidskriften Expo.

KURDO BAKSI

Varför är västerlänningar och muslimer så rädda för varandra?
Det finns gamla motsättningar mellan islam och Västerlandet men jag vill hellre svara utifrån svenskt perspektiv. En del av svenskarnas attityd till islam kan ha allmän europeisk bakgrund, men det finns också en speciellt svensk historia. Vi har skapat en nation på 1500-talet genom att markera gränser mot danskar och katoliker. Markeringen mot katoliker var särskilt viktig för att Gustav Vasa skulle få pengar till uppbyggnad av det nya riket och för att avfärda Sigismund som kung och den kontakt med Polen som uppstod genom honom.
     Senare tillkom fördomar mot judar och muslimer och vi kan säga att svensk identitet under 400 år har byggt på avståndstagande från andra folk. Många duktiga har flyttat in i Sverige men de har haft ekonomiska intresse av att anpassa sig snabbt och därför aldrig hävdat sin rätt att förbli finländare, tyskar, valloner eller annat. Därför känner inte alla till hur stor tacksamhetsskuld vi har till kunniga och driftiga personer från andra länder även om man vet att den del namn har sitt ursprung i ett annat språkområde. Det gäller också många av de invandrare som kom till Sverige under 1950- och 1960-talen. Judarna intar en särställning eftersom de inbjöds för att utveckla näringslivet på 1700-talet och garanterades rätten att bevara sin religion. Det var ett tydligt avsteg från tidigare praxis och visade behovet att deras tjänster i landet.
     Sverige blev inte en kristen nation utan en lutherskt kristen och fram till 1860 kunde man inte byta till någon annan religion om man var född i Sverige som lutheran. Fördomarna mot katoliker finns dokumenterade i Topelius bok Fältskär’ns berättelser och fördomarna mot judar tog sig många skrämmande uttryck, särskilt under mellankrigstiden. Efter andra världskriget ändrades inställningen till judar, i många fall av skuldkänslor för det svenskarna hade gjort under nazitiden. Synen på katoliker förändrades genom Solidaritets verksamhet i Polen och sandinisternas kamp i Nicaragua, båda främst under 1980-talet. Olof Palme och hans medarbetare tog intryck och regeringens inställning återspeglades i media vilket i sin tur påverkade den allmänna opinionen.
     När judar och katoliker upprättats blev muslimerna kvar och alla fördomar flyttades över på dem. Det förstärktes av att stora grupper började anlända till Sverige som flyktingar under 1980-talet. Många av dessa muslimer var inte inställda på att snabbt tjäna pengar för att återvända hem utan ville bevara drag från hemlandets kultur. De uppträdde på ett sätt som var ovanligt i Sverige och tycktes inte vilja ändra sig snabbt nog. Män samlades utanför hemmen i stora grupper och kvinnor behöll eller lade sig till med en klädsel som var vanlig i deras hemländer. En del hade svårt att komma in i arbetslivet. Alla ekonomiska svårigheter i samhället kunde skyllas på dessa för alla synliga grupper.
     Många muslimer från Mellanöstern och var från början tveksamma till det svenska samhället. De uppskattade friheten och den ekonomiska solidariteten men fruktade vissa drag i familjelivet. Deras familjeliv liknade det som funnits i Sverige omkring hundra år tidigare. Flyttningen till Sverige blev en resa i tiden som var svår att klara av. Många berättade att de vid ankomsten möttes av stora annonspelare med bilder av kvinnor i baddräkt eller underkläder. För dem var detta stötande och tecken på bristande moral. De såg andra skillnader. Förhållandet mellan äldre och yngre var annorlunda. Skolan var inte lika auktoritär. Nöjeslivet lockade unga med nöjen som verkade mindre moraliska. Affischer ville locka till hasardspel. Många familjer såg annorlunda ut än hemma. De som mötte detta hade ingen som hjälpte dem att diskutera religionens förhållande till det svenska samhället. Medföljande imamer var lika rädda som församlingsmedlemmarna och deras dåliga utbildning gjorde att de inte kunde diskutera frågan fördomsfritt. Många muslimer väntade sig att imamerna skulle försvara det gamla och fördöma det nya. De fick ofta som de ville. Imamer och andra ledare vågade inte utmana dem genom att slå upp Koranen och börja granska dess innehåll för att se vad som var rätt och fel. I stället slog de vakt om hemlandets gamla kultur och besvarade alla frågor med ”Det står i Koranen”. Så blev religionen ett värn mot det främmande och Koranen känd som en konservativ lagbok. Den ömsesidiga misstänksamheten bara växte.

Kan muslimsk familjerätt förenas med västerländskt demokratitänkande?
Ingen vet vad som menas med ”muslimsk familjerätt”. Är det den som förekommer bland muslimer? Var i så fall? Variationen är stor mellan olika länder. Är det den som ingår i ”sharia”? Då är variationen lika stor. Är det den som grundas på Koranen? Då är det inte mycket som ingår och det som står i Koranen kan tolkas på många olika sätt. Om man lägger till haditerna är det lika oklart vad som är påbjudet eftersom haditerna är många och en del mindre äkta.
     Man får alltså ändra frågan till ungefär: Kan en familj leva efter islams etiska ideal i en västerländsk demokrati? Svaret är självklart ja, men det förutsätter att man diskuterar vad som bör ingå i ”islams etiska ideal” och skalar bort en massa lokala och patriarkala traditioner som förekommer bland muslimer och ibland förstärks när familjen flyttar till en västerländsk demokrati.
     Mot detta kan man invända att ingen vet vad som är islams etiska ideal och att man bara anpassar definitionen efter facit, så att etiken skall gå att förena med demokrati. Det är en befogad anmärkning och därför kanske man skall ändra frågan igen till: Kan en familj leva efter Koranens etiska ideal i en västerländsk demokrati? Den som vill ha svar får då studera Koranen och försöka vaska fram dess etiska principer. Där står mycket som är riktat till män och en del som säger att män har ansvar för kvinnorna. Men det står också på många ställen att män och kvinnor skall hjälpa och stödja varandra.
     Ännu viktigare är att hjälpsamhet och frikostighet är överordnade ideal. I en vers som 2: 177/172 står det tydligt vad som är sann fromhet, och i den finns inte ett ord som anbefaller ett visst förhållande mellan könen. Det viktiga är att ta sin tro på allvar och omsätta den i handling genom att hjälpa de svaga. Koranen visar själv vad som är viktigt genom att det upprepas vid flera tillfällen. Uppmaningen till frikostighet och solidaritet återkommer ständigt. Dessutom står det att frihet skall utmärka religionen och det borde vara tillräckligt för att visa vilka möjligheter det finns att förena islam med demokrati i familjelivet.

Vad betyder den arabiska våren eller revolutionen för bilden av muslimerna?
Medias rapportering betyder mycket. Många har intygat att detta handlar om självkänsla. Arabiska folk vill resa sig från förtryck. Då gäller det att de verkligen också förändrar sina samhällen i demokratisk riktning. Alla förstår att det inte kan gå på en gång, men alla vet nog inte hur svårt det är att förändra ett samhälle som inte tidigare haft demokratiska traditioner. Läskunnighet, föreningsliv och studiecirklar bidrog till att Sverige kunde gå från uland till iland under första hälften av 1900-talet. När detta saknas, delvis på grund av kolonialismen, är det mycket som kan bli svårare att bygga upp.
     Alla bakslag kan rapproteras med skadeglädje och då är det svårt att bedöma om den arabiska våren var till gagn för muslimernas anseende. Om allt rullar på i rätt riktning kan det få mycket stor betydelse, eftersom man då också kan avfärda den vanliga föreställningen att islamister tar över där diktatorer lämnar plats. Det kan till och med bli så att muslimska grupper kan framträda i en ljusare dager. Jordbävningen i Kairo 1992 visade att Muslimska Brödraskapet var hederligt och berett på stora sociala insatser. De hjälpte nödställda när kommunala förråd var förskingrade. Detta rapporterades knappast alls i svenska medier. Frågan är hur det går i framtiden.

Varför väcker slöjan så starka känslor i västvärlden trots att det var kristna kvinnor som använde den först?
De flesta i Europa har ganska bristfälliga kunskaper i historia. Mycket är påverkat av upplysningen och kolonialtiden. Då skapades bilden av Europa som civilisationens urhem med uttryck som ”Redan de gamla grekerna…” trots att grekisk kultur byggde på de flera tusen år äldre kulturerna i Afrika och Asien. Många känner inte till att Voltaire kämpade för mänskliga rättigheter under sitt fältrop ”Krossa den skändliga” och menade att den kristna kyrkan var det största hotet mot mänskliga rättigheter. Därför går det att marknadsföra kristendomen med påståenden om att den är upphov till vår tids krav på jämlikhet och mänskliga rättigheter.
     Det är då inte så märkligt att man söker symboler för denna jämlikhet och störst plats i det europeiska medvetandet tar tydligen kvinnans huvudbonad. För svenskar är det också viktigt vad män har på huvudet och hur man hälsar på varandra. I många andra avseenden ser man med uppskattning och förståelse på andra kulturers bidrag till mångfalden. Musik från andra länder uppskattas varmt liksom maträtter från hela världen. Kvinnoförtryck fördöms allmänt, vilket är utmärkt, men det har blivit vanligt att förknippa det med islam, troligen därför att islam har lågt anseende och kvinnoförtryck är en tacksam anklagelse. Behandlingen av kvinnor bland hinduer i Indien väcker sällan någon uppmärksamhet.
     Män som vill hälsa på en kvinna genom andra gester och beteenden än att ta i hand väcker extra stor upprördhet. Det hjälper inte att kasta sig ned och kyssa marken under hennes fötter. Det gamla hederliga svenska handslaget är lika heligt som supen och majstången. I svenska filmer ingår ofta en försoningsscen som avslutas med repliken ”Här har du kardan!” Det är filmens mest innehållsmättade ögonblick. Handslaget upprättar samhällsordningen och håller världen vid liv. Ofta säger hjälten något storvulet om att ett handslag är mer tillförlitligt än alla namnteckningar i världen. Att avvisa den symboliskt mättade handlingen är som att spotta svenska folket rakt i ansiktet. Om dessutom en man utför detta i mötet med en kvinna blir katastrofen dubbel.
     Intresset för kvinnoförtryck och huvudbonader förenas i diskussionen om slöjan. Till det kommer att många kvinnor från muslimska länder har befriats från kvinnoförtryck genom att flytta från sina hemländer. De saknar överblick över den muslimska världen och tror därför att islam är upphov till kvinnoförtrycket och att slöjan alltid tjänar detta syfte. För att öka omvärldens motvilja mot regimen i hemlandet framträder de gärna med intygandet om att slöjan alltid står i kvinnoförtryckets tjänst. Eftersom slöjor är vanliga i deras hemland kan alla inse att dess regim är ond. Givetvis har de rätt i det mesta av detta men det är onödigt att utnyttja slöjan för att bedriva inrikespolitik i det gamla hemlandet, vanligen Iran, Somalia eller kurdiska områden.
     Många inser inte att det mesta beror på seder och traditioner. Vi har alla en uppfattning om vad som är anständig klädsel. De flesta vill klä sig anständigt, inte för att en religion kräver det utan för att de skall bevara sin självaktning. Diskussionen och bestämmelserna om chador i Iran under 1930-talet har jämförts med frågan om bikinibaddräkt med eller utan överdel. Om man skulle tvinga alla badande i ett land eller på ett ställe att bada i bikini utan överdel skulle naturligtvis många vägra bada där. De skulle helt enkelt tycka att det var motbjudande, kanske kränkande, mest för att de har en egen övertygelse om vad som är anständig klädsel. Vem har bestämt dess innehåll? Inte Bibeln eller Koranen utan kultur och tradition. Varför skulle inte detsamma gälla frågan om slöja, burka, niqab eller andra uppfattningar om anständighet?

Vilka konsekvenser kan mordet på Osama bin Laden få för världens muslimer?
På kort sikt kan vissa grupper bli upprörda och utnyttja mordet för att begå terrorhandlingar i namn av hämnd för mordet på en symbolisk hjälte. Problemet är delvis frågan om man kan kalla det en del av ett regelrätt krig eller verkställande av en dödsdom. Om man hade tagit honom till fånga och ordnat en rättegång kunde man visat hur västerländska stater ser på brott och straff. Om man dessutom hade avskaffat dödsstraffet i Förenta staterna så att han inte hade kunnat dömas till döden, hade man visat en respekt för mänskliga rättigheter som kunde väckt beundran och ökat medvetenheten om respekten för människolivets okränkbarhet.
     I den svenska skolans värdegrund ingår respekten för människolovets okränkbarhet. För de flesta svenskar innebär det att dödsstraff är otänkbart. Så är det inte i Förenta staterna, Kina och en del andra stater, bland dem en del där muslimer utgör en stor del av befolkningen. Många invånare i dessa stater anser att man kan begå brott som innebär att man förverkat rätten att leva. De har inte respekt för människolivets okränkbarhet eftersom de vill bestraffa bland annat brott mot människolivets okränkbarhet genom att begå det brottet en gång till, dessutom under lagliga former och med full medvetenhet om vad de gör.
     Anhängare av dödsstraff kan föreställa sig att Gud vill bestraffa vissa brott med döden. Det är lätt att förstå när heliga texter kan innehålla sådana anvisningar. Om en stat inte med döden bestraffar handlingar som de anser borde leda till dödsstraff, kan de tänka sig att de borde gå Guds ärenden genom att själva utföra bestraffningen, alltså genom att döda Lars Vilks. Dessa förvända föreställningar om dödande som Guds vilja skulle kanske kunna påverkas om alla religioners ledare i alla länder fördömde dödsstraff. Det är idag kanske så att kristna länder har mindre dödsstraff än muslimska. Det kan vara ett skäl för kristna ledare att ta upp frågan på möten med företrädare för världens religioner. Men om ett verkligt kristet land som Förenta staterna beter sig på samma sätt genom att döda sina politiska fiender, har inget av detta någon trovärdighet.

Har euromuslimerna en chans att bli betraktade jämlika i västvärlden?
Ja, det är säkert inga problem, men det kan ta tid. Många grupper har haft att bli accepterade och ibland har religionen utgjort ett kännemärke på dem som man har velat ta avstånd ifrån. Hela tiden sker förändringar. Katoliker har haft svårt att bli accepterade i Sverige och i dag är det inget problem. Mormoner har haft ett lägre anseende i USA och det håller på att ändras. Judar har haft stora svårigheter i Sverige men i dag tror jag inte att judar i allmänhet anser sig vara diskriminerade. Ibland kan man befara att det behövs en ny grupp att ta avstånd från för att en gammal skall accepteras men det är min förhoppning att samhällsutvecklingen gör det mindre angeläget att hitta någon som man kan förkasta och förakta. Tänk om svenskheten kunde manifesteras i det man själv vill stå för i stället för att alltid kräva en fiende att ta avstånd ifrån!
     Det svåra är att svara på vilka åtgärder från samhällets sida som skulle kunna bidra till at påskynda processen. Det verkar omöjligt att finna en lösning som skulle kunna tillämpas i alla liknande frågor. Ofta säger man att ”det behövs upplysning” eller kunskap eller information, men kunskapen finns tillgänglig om bara någon vill ta den till sig. Det finns också ofta politiska poänger att vinna på att peka ut vissa grupper eller personer. Allt detta förvärras av ekonomiska problem och allt tyder väl på att de kommer och går tämligen regelbundet också i framtiden. Regeringarnas strävan efter låg arbetslöshet är troligen den viktigaste insatsen för muslimernas framtid. Man kan också tänka sig att alla gamla i framtiden kommer att vårdas av muslimer. När de då möter en kärleksfull och omtänksam medmänniska och får veta att det är en muslim måste de väl inse att de haft fördomar. Tyvärr är det kanske då inte lång tid kvar att visa världen hur det ligger till men man kan alltid hoppas att någon anhörig sprider insikter.
     Medierna är också måna om att hålla indignationen levande i synen på vissa grupper. Man kan bara se hur vanligt det är att medierna granskar en talare som bjuds in till en muslimsk konferens. Om talaren har några lik i garderoben, alltså har uttalat sig negativt om homosexuella, blir detta stort uppslaget. Om motsvarande bjuds in till konferenser med Livets Ord blir uppmärksamheten inte lika stor. Om någon bjuds in som är anhängare av dödsstraff blir det heller inget drev. Medierna verkar efter kommersiella principer, så de måste av ekonomiska skäl utnyttja det som har potentiellt indignationsvärde, men det är sorgligt att det regelbundet riktas mot samma grupper och att det lättast att få igång en upprördhetskampanj om muslimer är inblandade.

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

Varför är västerlänningar så rädda för muslimer?
Frågan bör omformuleras, dels därför att det inte nödvändigtvis handlar om just rädslor och dels för att inte alla västerlänningar hyser aversioner mot muslimer. Liksom på 1930- och 1940-talet då judehatet grasserade i Europa, var inte alla européer antisemiter och det fanns ett stort och mångförgrenat motstånd mot fascismen som inte bör osynliggöras. Islamofobi är en benämning på historiskt, socialt och politiskt reproducerade fördomar om och aversioner mot islam och muslimer och de aggressioner, diskrimineringspraktiker och utestängningsmekanismer som riktas mot muslimer och legitimeras med hänvisning till dessa föreställningar. Islamofobins idéhistoriska rötter går nästan lika långt tillbaka i tiden som den antisemitiska traditionen och bottnar i medeltida kristna bestämningar av muslimer som Antikrists härskaror, ondskans redskap, föreställningar som sedan vidareförmedlats, byggts ut, omstrukturerats och återkommit i skilda historiska och politiska kontexter – från medeltid över tidig modern och kolonial tid till dagens senmoderna och postkoloniala kontext där islamofobi kommit att fungera som en slags rasism, i bemärkelsen att den utgår från a) en kunskapsdoktrin om skillnad (muslimer skiljer sig från ’vanliga” människor på bestämda negativa sätt, b) en tro på föreställda kollektiva gemenskaper (alla ”muslimer” dras över en kam, vilket möjliggör talet om ”hur muslimer är” – som i talet om att muslimer är våldsamma, kvinnoförtryckande eller vad det nu kan vara) och c) administrativa tekniker för att utestänga, diskriminera, särskilja, angripa, hantera människor som är eller antas vara muslimer och associeras till islam (vilket syns på arbetsmarknaden, bostadsmarknad, i passkontroller, hatbrott etc). Islamofobi handlar således om inlärda och traderade föreställningar förmedlade via skolböcker, spelfilm, massmedia, och offentligt tal men också praktiker, det är inte enbart ord utan också handling. Ta bara arbetsmarknaden som exempel. Här visar forskningen att personer med muslimska namn har svårt att finna ett arbete som motsvarar sina kvalifikationer. Men om de byter till ett ickemuslimskt namn – vilket ett ökande antal muslimer känt sig tvingade att göra – får de lättare jobb. Dessutom tas deras ord på större allvar, risken för trakasserier minskar, deras barn mobbas mindre och det blir betydligt enklare att resa utomlands.

Du har gett ut en bok med titeln ”Islamofobi” på Leopards förlag? När och var myntades begreppet islamofobi?
I början av 1900-talet kom franska intellektuella att tala om islamofobi som en parallell till judofobi för att fästa uppmärksamhet på att hatet mot muslimer och judar har gemensamma rötter i medeltida kristet tänkande och plockades upp av Edward Said i en text från mitten av 1980-talet i samma syfte. På 1990-talet började termen användas av brittiska muslimer för att kunna benämna de antimuslimska attityder som börjat göra sig gällande i det västerländska offentliga samtalet efter slutet på kalla kriget, då den gröna faran började ersätta den röda som fiendebild att samlas kring. 1996 tillsatte det brittiska forskarcentrat Runnymede Trust en kommission för att undersöka den islamofobiska idétraditionen och ”motverka islamofobiska antaganden om att islam utgör ett enda monolitiskt system, utan inre utveckling, mångfald och diskussioner”. Kommissionens rapport Islamophobia: A Challenge for us all från 1997 bidrog till att popularisera benämningen, som befästes då Förenta nationerna år 2004 arrangerade en internationell konferens under rubriken Confronting Islamophobia: Education for Tolerance and Understanding. ”När ett nytt ord kommer in i språket är det vanligen ett resultat av ett vetenskapligt framsteg eller en underhållningsfluga”, sade FNs generalsekreterare Kofi Annan vid sitt invigningstal. ”Men när världen nödgas mynta en ny term för att kunna förhålla sig till allt mer vidspridda fördomar är det en sorglig och bekymmersam utveckling. Så är fallet med islamofobi”.
     Termen är inte oproblematisk. För det första riktas inte aversionerna nödvändigtvis mot islam som religion – islamofobi har inget med religionskritik att göra – utan mot muslimer som människor, som representanter för ett föreställt och negativt laddat kollektiv. För det andra handlar det inte om ”fobi” i psykologisk bemärkelse – dvs enskilda individers irrationella rädslor för naturliga fenomen, föremål eller djurarter – utan används, precis som i termerna ”homofobi” och ”xenofobi” i överförd bemärkelse om reproducerade aversioner och utestängningsmekanismer som riktas mot bestämda kategorier människor.

Den arabiska demokrativåren har överraskat många. Vad betyder den arabiska revolutionen för bilden av muslimerna?
Att den arabiska våren överraskade så många är i sig intressant, då det belyser vilken schablonbild av araber som gällt i västerländskt tänkande. Att den arabiska regionen var världens minst demokratiska tillskrevs arabisk mentalitet (araber lever i ett medeltida tänkande och vill inte leva i frihet som oss) eller islam (trots att exempelvis Egypten och Tunisien var sekulära diktaturer) snarare än det faktum att diktaturerna kunde upprätthållas enbart genom västerländskt bistånd. Detta osynliggjorde den prodemokratiska motståndsrörelsen – enbart i Egypten präglades hela 2000-talet av strejker och demonstrationer som inte uppmärksammades i Sverige trots att landet då var ett sådant populärt turistmål – och det var först med massdemonstrationerna som vi plötsligt såg verkligheten bakom schablonbilden.
     Den arabiska våren har fått ett enormt genomslag. Dels för att den brutit sig in i vårt samtal om islam och muslimer och ogiltigförklarat talet om att araber och muslimer till sin natur är odemokratiska och dels för att den arabiska våren också inspirerat motståndet i väst – som i arbetarupproren i den amerikanska mellanvästern, de nu pågående ungdomsupproren i Spanien och motståndet i Grekland.

Kan islam och demokrati gå hand i hand?
På samma sätt som kristendom, hinduism, buddhism och ateism kan islam vara förenligt med demokrati och precis som kristendom, hinduism, buddhism och ateism kan islam underbygga diktatur. Ser man till mångfalden av politiska läsningar av islam träder islamdemokratin i alla dess varianter fram som en möjlighet. Ser man till muslimer i muslimska majoritetssamhällen är det värt att notera resultaten av opinionsundersökningar, som World Value Survey (WVS), Pew Global Attitude Project och Gallup utförda under de senaste två årtiondena finner vi att överlägsna majoriteter om mellan 83 till 94 procent av respondenterna i länder som Turkiet, Indonesien, Egypten, Marocko, Iran, Jordanien, Irak, Uzbekistan, Nigeria, Mali, Algeriet, Palestina, Senegal och Pakistan anser att demokrati är ett mycket eller ganska bra politiskt system som skulle fungera väl i deras länder och att de vill leva i ett land där man kan kritisera regeringen och där det finns ett oberoende rättsväsende, pressfrihet, religionsfrihet och organisationsfrihet. Innan den prodemokratiska folkresningen i den arabiska regionen våren 2011 levde 800 miljoner muslimer i demokratier – exklusive de muslimer som lever i Europa (2.4% av världens muslimer) och Amerika (0.3%).

Vilka konskekvenser kan mordet på Osama bin Laden få för omvärlden? Kan det bli så att muslimer blir mindre utpekade i fortsättningen?
Med den utomjuridiska avrättningen av bin Laden etablerade Obama idén om hämnd som ett legitimt sätt att skipa rättvisa. Med mordet på bin Laden försvann också den figur som spökat som motiv för det globala undantagstillståndet, preventiva krig, ockupationerna av Afghanistan och Irak, legaliseringen av tortyr, övervakningslagar och andra aspekter av terrorkriget. Även om allt detta som strider mot den liberala rättsordningen motiverades som exceptionella åtgärder som vi var tvungna att använda mot en exceptionell motståndare ser vi inga tecken på att vi nu skall återgå till en liberal demokratisk och med folkrätten förenlig ordning. Tvärtom verkar det exceptionella normaliseras och med det kommer det finas de som har investerade intressen i att behålla muslimer som fiendebild. Det kommer inte att försvinna med mindre än att muslimer formar medborgarrättsrörelser som i förening med antirasistiska rörelser tar strid för att försöka förverkliga idén om en demokratisk ordning i vilken alla människor har samma värde, rättigheter och skyldigheter.

Har euromuslimerna en chans att bli betraktade jämlika i västvärlden det närmaste årtiondet?
På kort sikt tror jag att vi går mot ännu värre tider. En ny fascism håller på att växa fram i Europa. Det mest oroande tecknet är kanske inte att de bruna partierna marscherat tillbaka in i parlamenten – även om detta är djupt bekymmersamt – utan att goda liberaler har omvandlats till illiberaler och börjat kräva förbud för muslimers synliga närvaro (förbud för slöjor, moskéer, minareter etc), åsiktsregistrering, övervakning, kriminalisering av migranter osv, vilket sammantaget riskerar att skapa en situation där de har ihjäl demokratin samtidigt som de utger sig för att försvara den.
     På lång sikt kommer dock islamofobin omvandlas till ett problem för historiker att förklara och om femtio år kommer det inte att finnas någon motsättning mellan att vara muslim och europé. Att vara muslim kommer att vara ett av alla möjliga sätt man kan vara svensk på. Det kommer inte att betyda att islamofobin har försvunnit, men att den precis som antisemitism och rasism inte kommer att vara uppskattad i politikens mittfåra. Det kommer inte att vara möjligt att samtidigt vara öppet islamofobisk och inneha en ministerpost.

Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

Vad anser du om Lars Vilks rondellteckningar i förhållande till yttrandefriheten? Får man teckna vad som helst?
– Ja, jag anser att man bör få teckna vad som helst så länge det inte kränker eller diskriminerar. Konst är till för att provocera, däremot bör man göra detta med försiktighet och respekt för de berörda. I ett öppet samhälle bör man ha friheten att uttrycka sig öppet..det är något man bör värna. Däremot kan man diskutera syftet med just Vilks karikatyrer och att avbilda profeter och liknande på sådana här sätt, var tanken provokation, var det för att uttrycka sitt mot islam osv.. Det är en klurig fråga där jag är kluven.

Kan muslimsk familjerätt förenas med västerländskt demokratitänkande?
– Demokratitänkandet bör vara universellt, grundläggande rättigheter är ett krav. Det innebär allas rätt att bestämma över sig själv, sin kropp och sina tankar. Så länge man kan förena sin tro, sina traditioner och den kultur man växer upp i med dem i det land du lever i så bör det fungera. Det låter naivt att uttrycka sig så klichéartat men det är viktigt att visa att man vågar och tror att det går att förena. Det är våra olikheter som gör oss unika och att förena människor skapar intressanta historier.

Vad betyder den arabiska våren eller revolutionen för bilden av muslimerna?
– Personligen uppfattar jag inte att det är tron som ligger i framkant i de länder som nu revolterar mot det rådande styret. Jag uppfattar det som att det är människor som strävar efter ett liv i frihet och demokrati. Sedan finns det naturligtvis även religiösa krafter som triggar på och använder sig av religionen som ett vapen i en konflikt. Samtidigt kan jag tycka att det ger en positiv bild av arabvärlden. Många i väst tror att religionen förslavar människor under en tro, detta är ett bevis på att man av egen kraft vill ha en förändring.

Varför väcker slöjan så starka känslor i västvärlden?
– Jag tror att det främst handlar om provokation mot den frihetskamp som feminismen har varit i väst. Kvinnans rätt till sin egen kropp, kvinnans rätt till en röst och självbestämmande. Slöjan symboliserar för många ett förtryck, många gånger handlar det om okunskap.

Vilka konsekvenser kan mordet på Osama bin Laden få för världens muslimer?
– Frågan är hur detta påvekar resten av världen, hur kommer de extrema grupperna att hantera detta mord. Jag tycker att man ska vara försiktig och klumpa i hop och lägga ansvaret på alla världens muslimer… Osama bin Laden stod för extremism och det är långt ifrån islam man kan komma. En konsekvens är att många muslimer kommer att få lov att hävda sin opartiskhet.

Är du orolig för terror i islams namn i Sverige?
– Naturligtvis är man rädd för terrorhandlingar, oavsett i vilket namn eller skepnad det begås. Man ska vara försiktig med att tillskriva en särskild grupp en massa handlingar. Alla muslimer är inte terrorister. Jag anser att vi måste vara rädda om våra värden om mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet osv, börjar vi kategorisera, avskärma oss och hetsa grupper mot varandra, då tror jag att vi kommer att misslyckas med att förena människor.

 Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011

Varför är västerlänningar så rädda för muslimer?
Det negativa synsättet på muslimer har sin grund i hur dessa framställs i offentliga sammanhang. Undersökningar om bilden av islam och muslimer i skolböcker, media och den offentliga debatten visar att de framställs ofta på ett negativt sätt, i samband med diverse problem eller konflikter. Sedan finns den religiösa bakgrunden där man ur ett kristet perspektiv har framställt islam som en andra rangens religion, en sekt som skapades av en ”suspekt” typ som Muhammed. Till detta ska läggas det koloniala perspektivet som framställde muslimerna som en efterblivet folk. Detta återkommer i ett nykolonialt perspektiv idag hos sekulära krafter som gärna och ofta bedyrar muslimernas kulturella efterblivenhet.

Varför tror du muslimerna i Sverige har drabbats så mycket av intolerans under de senaste åren trots att majoriteten av muslimerna flytt från förtryckande hemländer?
Detta går tillbaka till de fördomar som finns om muslimer. De framställs som ett kollektiv som agerar samfällt i alla sammanhang. Oförmågan och oviljan att skilja mellan olika politiska grupper eller olika tolkningstraditioner gör att de drabbas negativt. En annan förklaring är att det finns en tradition av enhetssamhälle i Sverige både religiösa och politiska grupper har under sekler försökt inpränta enhetligheten i den svenska folktraditionen. Muslimer faller utanför enhetssamhället. Vi ser dessa enhetssträvanden hos den svenska kyrkan (inte nu men förr) och hur välfärdssamhället byggdes upp. Av den anledningen vill t ex. Sverigedemokraterna återskapa det samhälle som fanns på 1950-talet: Ett land Ett folk, som är fri från främmande element.

Vad betyder den arabiska demokrativåren för bilden av muslimerna?
Det faktum att islamistiska paroller lyste med sin frånvaro i demonstrationerna i Egypten och Tunisien och de flesta andra länder i Nordafrika och Mellanöstern visar att i muslimska länder har man börjat distansera sig från den form av våldsbejakande och intoleranta islamism som framställdes som sinnebilden för den muslimska världen. Här i väst har man inte varit beredd på detta, eftersom det går emot schablonbilden av hur den muslimska världen är. Om man här i väst lyckas göra upp med sina fördomar så tror jag att den positiva utvecklingen i muslimska länder kan ha stor betydelse för revideringen av bilden av islam och muslimer här i väst.

Muslimer har sina rötter i 46 olika länder och är så många som en miljard och 300 miljoner människor. Varför betraktas som kollektiv när en muslim begår brott?
Traditionellt har muslimer framställts som en enhetlig grupp, trots att de aldrig har varit enhetliga. De populistiska och främlingsfientliga krafterna idag gör sitt yttersta för att blåsa liv i dessa gamla föreställningar. Att man skuldbelägger alla muslimer för vad som en marginaliserad grupp extremister gör, följer denna logik. Anledningen att man inte vill göra upp med dessa vanföreställningar är att framställningen av muslimer som en heterogen grupp skulle strida mot hela grunden för den islamofbiska retoriken.

Vilka konsekvenser kan mordet på Osama bin Laden få för omvärlden? Kan det bli så att muslimer blir mindre utpekade i fortsättningen?
Jag tror inte det. Bin Laden och den våldsbejakande terrornätverk som han företrädde dödade fler muslimer än icke-muslimer. Runt om i muslimska länder har tusentals civila muslimer fallit offer för al-Qaidaknutna gruppers terrordåd, men trots det var det muslimer i största allmänhet som fick betala för det han gjorde och utpekades som terrorister tills motsatsen bevisades. Nu när han är borta hittar man säkert en annan figur eller ursäkt för att upprätthålla den kollektiva bilden av muslimer och skuldbelägga de för olika saker som vissa extremister gör. Bin Ladens fysiska död dateras till den 2 maj 2011, men som politisk och religiös företeelse fick han sitt definitiva dödsbesked i samband med starten till folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern. Dessa folkresningar hade nationell karaktär och gick därmed emot bin Ladens visioner om att skapa ett övernationellt kalifat. Många muslimer har också distanserat sig från den rigida tolkning av islam som al-Qaida står för.

Miljontals muslimer bor i Europa och är en självklar del av den europeiska gemenskapen men ändå möts de av fördomar. Har framtidens euromuslimerna en chans att bli betraktade jämlika i väst?
En sådan utveckling är beroende av två faktorer:
     1) Kommer de politiska krafterna i Europa att hålla fast vid och försvara de demokratiska institutionerna och principerna eller kommer de att ge vika för populistiska och främlingsfientliga krafter? Vi ser i fallen Danmark och Frankrike att när de främlingsfientliga politiska grupperingarna fått fotfäste so kommer andra grupper att ta efter. Det är inte alls självklart att vi kommer att se en liknande utveckling i alla europeiska länder, men den danska utvecklingen är skrämmande inte minst med tanke på att populistiska och främlingsfientliga krafter gör sitt intåg i de flesta europeiska parlament. Det schweiziska exemplet där man med stöd av en folkomröstning valde att gå emot europakonventionen om mänskliga rättigheter i fallet med minaretförbud och en rad andra exempel bådar inte gott.
     2) En annan faktor är hur den heterogena gruppen av människor som på ett eller annat sätt identifierar sig som muslimer lyckas etablera sig i samhället ekonomiskt, kulturellt, socialt, politiskt och i andra sammanhang. Oavsett hur de identifierar sig betraktas de som muslimer i européernas ögon. Den marginella roll som de spelar för närvarande bidrar till at de behandlas som en grupp klienter som andra ska bestämma över. Framtidens euromuslimer har definitivt en chans att bli betraktade jämlika, men det kräver en hel del arbete på olika fronter.

 Publicerad i Svartvitt nr 2-3, 2011