Iman al – Bagdady föddes i Damaskus och bodde där tills hon flyttade till Sverige i januari 2011. Som oberoende oppositionell är hon aktiv i den syriska oppositionen.
Hon flyttade till Sverige ifjol för att ”gifta sig med en underbar man”. Med andra ord kan man säga att kärleken tog henne hit.
Iman al Bagdady är en modig kvinna som kämpar för syiernas grundläggande mänskliga rättigheter. Ekonomen som för inte så länge sedan arbetade som finansdirektör i Syrien drömmer om en reell demokrati i sitt hemland, och redan i hemlandet var hon mycket engagerad av kvinno- och barnrättigheter varför hon startade upp en förening med detta mål i Damaskus.
Iman har många järn i elden. Ovanpå allt är hon dessutom frilansjournalist och medredaktör på twitterkontot SyrienNyheter, som dagligen rapporterar om händelseutvecklingen i Syrien. Hur arbetar du med informationen från Syrien?
- Jag har goda kontakter i Syrien sedan tiden jag var där. Ibland har vi kontakt över Skype, satellittelefoner, SMS, mejl, eller över vanlig telefon och då är det allvarligt för dem av säkerhetsskäl. I regel publicerar vi inga obekräftade nyheter. I början var det svårare att skaffa information, många var rädda och var inte vana vid tekniken som idag. Nuförtiden kommunicerar vi dagligen. Samtidigt ser vi att viktiga TV-kanaler har direkt kontakt med dem och då behöver vi inte kontakta dem igen. Vi förmedlar informationen om oroligheterna i Syrien på vår kanal.
- I Libyen, Tunisien och Egypten föll regimerna relativt snabbt. Regimen i Syrien är som en bläckfisk med långa armar överallt som övervakar allt. Diktaturen har obegränsad makt som styr ekonomin, säkerhetstjänsterna, armén och domstolsväsendet. Regimen är den enda institution som initierar lagar och övervakar tillämpningen av dem. Regimen censurerar allt, men ingen censurerar vad den gör. Under 40 år har regimen i Syrien strypt varje försök till förändring. Den enda förändringen som är tillåten i Syrien är att byta kläderna, och om man tänker lite annorlunda fängslas man, avrättas eller tvingas i exil.
- Å andra sidan så hjälper världssamfundet inte folket i Syrien. Tvärtom. Några regimer stödjer Assad öppet och ytterligare några ger stöd bakom kulisserna. Hade omvärlden menat allvar skulle man åtminstone kunnat ordna lite humanitär hjälp efter mer än ett helt år av uppror. Man får inte glömma här att i det inte finns någon riktig opposition i Syrien än. Den nybildade oppositionen behöver mycket tid tills den förstår hur man agerar rätt politiskt för att få mer stöd av omvärlden.
Varför stödjer Kina, Ryssland, Iran, Hizbollah och den irakiske premiärministern Nuri al-Maliki och ger öppet stöd till diktatorn i Damaskus? frågar jag.
Det handlar alltid om intressen. Kina och Ryssland har ekonomiska intressen av att behålla regimen Assad så länge som möjligt. Och Hizbollahs existens hotas om regimen i Syrien faller. Iran och Irak har också egna intressen av att ha Assad kvar vid makten, men i slutändan är alla inklusive Ryssland och Kina också rädda för förändring som tvingar dem också att ändra sig. Hur långt stödet kan fortsätta beror på hur långt omvärlden är villig att hjälpa folket i Syrien genom att hindra att andra regimer samarbetar med diktatorn mot det syriska folkets vilja till frihet och demokrati.
Osökt talar vi om de kristna såsom armenier, assyrier och syrianer i Syrien. Jag är nyfiken på hur de ser på makthavarna i Damaskus.
För att vara tydlig vill jag säga att de flesta i Syrien är med eller ger stöd till upproret och har samma mål att nå sin frihet och leva sida vid sida i demokrati och jämlikhet. I alla länder finns det alltid människor som har annorlunda tro eller religiös riktning men bara i diktaturer pratas det om folk i förhållande till deras tro eller etniska tillhörighet. Jag är ledsen för dem som fortfarande är rädda att regimen faller, eftersom de hittills inte har insett att det är regimen som skiljer dem åt genom att skapa termer som majoritet och minoritet. Även om det ser mörkt ut just nu för alla i Syrien måste vi förstå att demokratin är en långsam process som kräver sin tid. Hade våra föräldrar gjort något liknande mot Hafiz al- Assad för 40 år sedan hade Syrien sett mycket annorlunda ut idag. Och vi skulle ha sluppit det här lidandet.
Turkiets hårda retorik och utspel gentemot grannlandet är nästa samtalsämne. Enligt Iman har Turkiet en egen dagordning och egna stormaktsplaner. Och hon tror knappast att Turkiet är ärligt i sina ambtioner för demokrati i framtidens Syrien.
- Turkiet har velat vara med i spelet redan från början, och det ser man tydligt genom att de var angelägna att vara värdar tidigt för oppositionella möten och konferenser för att allt ska ske under deras tillsyn. Men det turkiska problemet med kurderna gör det svårare för Turkiet att se kurderna i framtidens Syrien och tidigare i Irak få sin självständighet.
Turkiet misstänker att en nybildad demokrati i Syrien kan orsaka stora problem för Turkiets förhållande till sina egna kurder. Iman hoppas att Baath-regimen i Damaskus ska falla inom kort, men hon är inte optimist. Det ser mycket mörkt ut. Även om folket i Syrien demonstrerar och fortsätter gå ut på gatorna trots allt våld mot dem, klarar inte det syriska folket ensamt att bemöta flera diktaturregimer som samarbetar för att tysta ner det här upproret. Folket i Syrien behöver hjälp, lite hjälp kanske skulle betyda mycket och göra bilden mycket ljusare än vad det är nu.
